Bild: pixabay / distelAPPArath
Jag pratar med en kompis, “Jag vill verkligen vara med om en naturkatastrof” säger han. “Vad fan?” säger jag och tänker att det är dags att säga upp vänskapen. Men sen fortsätter han “bara en liten översvämning nere vid smålands typ”, jag instämmer försiktigt, sen tillägger han “ingen måste ju dö liksom”. Det var flera månader sen vi pratade om det där men jag tänker på det varje dag. Bara en liten översvämning nere vid Smålands. Jag längtar liksom efter naturkatastrofer varje dag, men bara en liten, där ingen måste dö.
Jag fick upp hoppet rejält när prognoser om stormen Malik började rulla in. Vi preppade på studentikost vis (öl och pizza) hemma hos mig och väntade på att stormen skulle ta fart på riktigt. Men det hände aldrig. Twitter fylldes av bittra kommentarer i stil med “det blåser ju bara”. Och jag kände av en viss inneboende besvikelse hos twittrarna också, trots att ingen sa det uttryckligt. Hemma hos mig med ölen och pizzan sa vi inte heller något uttryckligt om det där, om besvikelsen över att det inte blev värre, istället för övernattningen jag önskade att vi skulle tvingas till cyklade folk hem. Men tur att ingen dog.
Det var samma sak de första två veckorna när man började få notiser om coronaviruset, innan det var klassat som pandemi och ingen visste hur viruset betedde sig. Jag spenderade hela nätter på internet och läste allt jag kom över. När förödelsen och katastrofen kom var det inget kul alls såklart. Folk dog ju. Men jag minns kittlingen som kom över mig de två veckorna, när folk köpte slut på toapapper och gick med i prepping-grupper på facebook. Och det är pinsamt såklart, att finna njutning i tanken “nu kanske det faktiskt går åt helvete”. Detta har jag också diskuterat med min vän som längtar efter en liten översvämning nere vid smålands, han håller med mig.
Jag tror att det är ett relativt nytt fenomen detta, att längta lite i hemlighet efter en liten naturkatastrof. Eller, det kanske bara är jag och min vän som vill uppleva en liten översvämning nere vid smålands, men förr fanns det nog ingen alls som önskade sig det. Det blir väl så när mänskligheten konstant strävar efter bekvämlighet och säkerhet. När allt hela tiden ska vara så lätt som möjligt. Elsparkcyklar, google home och robotdammsugare. Om livet hade varit lite mer obekvämt tror jag inte vi hade längtat efter en naturkatastrof. De bekväma prylarna gör oss fundamentalt obekväma, och kanske blir man lite mindre människa av att aldrig behöva göra något själv. Och kanske är det därför vi längtar efter en liten naturkatastrof, för att få vara bara människa, utan massa prylar som kan serva oss.
Jag frågade förresten min kompis om jag fick använda hans dröm om en liten översvämning nere vid smålands för denna artikeln. Det fick jag. Sen frågade jag om han ville att jag skulle credda honom. Det ville han absolut inte.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Agnes Bengtsson, skribent
