Bild: unsplash/Taras Chernus
Första gången vi hade sexualkunskap i skolan gick jag i fyran. Jag kommer fortfarande ihåg känslan som låg i luften när skolsköterskan klev in i klassrummet och separerade killar och tjejer. I skräckblandad förtjusning hade vi pratat om den dagen i veckor. Det var inte så att vi inte hade hört talas om sex förut – nej, en majoritet av klassen hade någon sorts uppfattning om vad det innebar men det fanns fortfarande en mytomspunnen karaktär kring ämnet som tillkom när en vuxen skulle prata om det. 15 tjejer satt på helspänn i ostrukturerade bänkrader samtidigt som skolsköterskan högtidligt vandrade fram och tillbaka framför whiteboarden. Det viskades och snurrades på stolar, luften var som ett elnät. Vi ville inte möta varandras blick; men gjorde precis det, i hopp om att ens jämlike skulle dela de känslor som sprudlade genom kroppen.
“Vet någon av er vad mens är?” Frågade skolsköterskan plötsligt i en alldeles vardagligt röst som inte alls förmedlade samma spänning som resten av rummet förväntade, och den där pirriga känslan som funnits i våra kroppar vad lika långt borta som tanken på kvällssol i december.
Min första, min andra, min tredje…ja, jag vet inte hur många av mina sexualkunskapslektioner som har spenderats av att prata om mens och livmodern i ett rum med endast tjejerna i klassen. Det dröjde långt in på högstadiet tills vi började ha lektionerna tillsammans. Vid dess började ämnet kännas utdraget, den där förväntansfulla atmosfär som skolsköterskan i fyran steg in i fick aldrig den medelsålderliga biologiläraren i åttan uppleva. Med en slips som var lite för lång och en hållning som pekade på att han spenderat många år vid ett skrivbord, föreläste han kliniskt för oss om hur barn blev till och olika könssjukdomar.
När jag var 16 och gick i ettan på gymnasiet hade jag min sista lektion i sexualkunskap. Här var det ett nytt upplägg. Spännande! Tänkte vi, när naturkunskapsläraren bad oss skriva anonyma frågor på lappar som hon sedan samlade in i en plastlåda. En efter en drog hon lappar ur lådan och läste frågan högt. Vi hade, på hennes förfrågan, flyttat omkring borden och stolarna i salen så att vi satt i en ring för att “det känns mer bekvämt så när man pratar om ämnen som dessa,” och kunde därför inspektera varje persons reaktion till frågan. Det var alltid någon som kollade ner i bänken, bet på ett nagelband eller rodnade lite extra. Då visste man direkt att det var den personens fråga som ställdes. Det var inte längre bara läraren som svarade, inte för att hon skämdes eller för att hon inte kunde, utan för att hon förlitade sig på att vi också visste och ville ge oss utrymme för att bryta tystnaden.
Det var första gången som sexualkunskap inte kändes objektivt eller distanserat från individen. Även om frågorna berörde saker som vi hade hört förut – kondomer, sjukdomar, graviditet – så var stämningen mer avslappnad. Mest hade det nog att göra med det faktum att vi var äldre och många av oss hade vid detta laget någon sorts koppling till ämnen som frågorna berörde, men det fanns även en vikt i att läraren litade på att vi kunde ta oss igenom det på egen hand.
Frågan som egentligen kvarstår, och som jag endast kommer ihåg berördes en gång – kvinnlig njutning + sex = sant?
Någonstans kommer det tillbaka till den där första lektionen, när tjejer och killar separerades. Redan där etablerades standarder och normer kring ämnet. Tjejer lär sig om mens och killar trär en kondom på en banan. Tjejer lär sig om hur deras livmoder strimlas sönder varje månad och killar får en bit gummi innan de släpps ut och är fria att sätta kuken i vad som helst. Inte riktigt så, men nästan. Det är åtminstone så det upplevs.
Även i ett progressivt land som Sverige så lärs sex ut i andan av klinisk heterosexualitet från 50-talet. Hade jag velat höra min spinkiga biologilärare i åttan utförligt prata om kvinnlig lust och njutning? Nej. Hade det underlättat i relationer och kunnat förebygga ett oändligt antal scenarier? Kanske. Det är åtminstone värt att tänka på. För i bristen på detta vänder sig unga istället till internet. Porr. Se och lär. Det ska gå snabbt och det ska vara hårt. Dra lite i håret så kommer hon direkt. Stimulation av klitoris behövs ej utan orgasmen sker utan rytm, förspel och känsla. Resultatet? En generation där varje tjej känner någon som blivit strypt under sex mot sitt samtycke. Våld och sex går hand i hand bland dagens unga.
Sverige behöver ändra hur sexualkunsap lärs ut. Sverige behöver sluta separera killar och tjejer under lektionerna. Och kanske först och främst – Sverige måste börja sätta kvinnlig njutning på agendan. Skolan behöver konkurrera ut porren när det kommer till undervisning. Vi befinner oss i ett samhälle där barnmorskor larmar om att allt fler unga söker vård efter hårt sex och RFSU poängterar vikten om att prata sex ofta och under olika omständigheter – här sätter skolan ribban.
Jag tänker ofta tillbaka på den där dagen i fyran och hur allt som följde lade grunderna för hur sex skulle uppfattas under de tidiga tonåren. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och fösa tillbaka killarna in i klassrummet så att hela klassen var samlad. Jag önskar att skolsköterskan hade tagit tillvara på den nyfikenhet som fanns och den spänning som låg i luften. Jag önskar att hennes första fråga hade varit: “Vet någon av er vad en orgasm är?”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Ebba Wellergård, skribent
