Bild: unsplash/Tim Mossholder
För några veckor sedan satt jag på en arbetsintervju och skulle beskriva mig själv. Alla svenskars största hat-moment att förklara lagom, noga utvalda ord som inte är för skrytiga, men ändå tillräckligt lockande för att framstå som precis rätt mängd duktig. Jag hör mig själv säga ord som “ambitiös”, “driven”, “samarbetsvillig”; alla de ord som vittnar om det enorma prestationssamhälle vi lever i idag. Vad betyder ens samarbetsvilligt? Vadå villig? Är inte det en grundläggande egenskap hos de allra flesta människor att kunna arbeta tillsammans, som det flockdjur vi trots allt är? Ändå ska man med glitter och glamor lyfta fram och förtydliga att man visst är en lagspelare, och när det sedan kommer till kritan, då ska man ha vunnit medaljerna själv.
Att vara samarbetsvillig, att samarbeta, innebär för mig att hjälpa varandra. Det behöver inte ens vara för att nå ett gemensamt mål, utan bara om att komma någonstans på vägen med tack vare varandra. Ändå är vi alla så oerhört dåliga på att be om en tjänst eller lite hjälp. Och när vi väl fått den, då är vi ännu sämre på att erkänna den. För idag ska man ha klarat det mesta själv, och att ha fått hjälp på traven är inget att skryta om.
När jag för någon månad sedan skulle hämta ett kylskåp några kvarter bort behövde jag hjälp att bära den 70 kg tunga, icke-rullande klossen. Frågade då med svansen mellan benen några av mina närmaste vänner. För mig kändes det nästan pinsamt, inte fenomenet att jag inte klarade det själv, utan att jag behövde aktivt be om att just de skulle komma enda bort hit för att ta sig tiden att hjälpa mig. Självklart svarade de ja. Såklart. Det hade väl vi alla gjort? Att hjälpa en vän eller att ge en tjänst är egentligen så enkelt. Ändå är det pinsamt svårt att fråga. Om vi alla hade kunnat be varandra om små vardagstjänster, om hjälp då och då, hade det nog i slutändan jämnat ut sig och blivit enormt mycket lättare. Vi är ju trots allt samarbetsvilliga. Bara alldeles för stolta. Till och med när det handlar om ett 70 kg, icke-rullande kylskåp.
Tänk vad mycket hjälp vi fått genom livet, stort som litet. Självklart kan man inte gå runt och konstant uttrycka sin tacksamhet, huvudsaken är ju att den finns. Men någonstans tycker jag att det ligger något fint i att berätta och erkänna det uppenbara; att vi fick hjälp.
På den där arbetsintervjun för några veckor sedan ändrade jag mig. Jag sa att hjälpsam var ett bättre beskrivande ord istället för samarbetsvillig, trots att de är synonymer. Det kändes bättre att förtydliga att samarbete är något som kommer naturligt, inget jag är beredd att göra ifall det krävs. I grund och botten tror jag att vi alla är hjälpsamma, vill hjälpa varandra och vill både uttrycka och få uppskattning för det. Detta är inget nytänkande, inget revolutionerande och inget omvälvande. Det är bara en liten önskan om en tjänst, och att vi erkänner att vi inte hade klarat oss utan dem. Kan jag därmed be om att få hjälp?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Moa Paloviita Nilsson, skribent
