Bild: Elio Nilsson
Redan när vi som barn snubblar runt i världen får vi veta att det finns saker som man helt enkelt inte kan säga, inte för det man säger i sig, nödvändigtvis, utan för vad andra kommer säga om det.
Åh, all denna fruktan om vad folk kommer säga om en!
Vem hjälper den? Det slutar bara med att alla gör som alla vill, tills det inte går att hitta en enda människa som har i mjölken innan flingorna. Man kommer vilja ha bara en typ av lösgodis.
Är detta verkligen det vi vill ha? Kanske det.
Men det är inte över än, onej.
Det värsta är när denna tanke nästlat sig in så djupt i ens sinne att man knappt vet att den inte fanns där från början, detta börjar ske redan mycket tidigt i livet, ungefär i perioden när man faktiskt börjar bry sig om vad folk faktiskt tycker om en.
Vore det inte de facto en mycket mer spännande värld att leva i, om vi tillät det udda att definiera sig självt? Hur många genrer av musik har vi gått miste om, hur många romaner, hur många uppfinningar, skämt, hyss och vitsar?
Det kommer vi aldrig kunna veta, men om vi inte hittar ett sätt att frigöra oss från denna fruktan, ja, jag säger det rakt ut, denna TABU*, rädslan för det annorlunda, kommer vi aldrig att kunna tillåta andra att vara helt och hållet sig själva. Vi riskerar helt enkelt att gå miste om de största personligheterna, om de mest fantastiskt konstiga varelserna som hittar på det allra bästa, och ofta till en början märkligaste, som mänskligheten åstadkommit.
Men frukta inte!
Man behöver bara sätta sig ner och titta noggrant i spegeln, så kan man se hur en liten lucka öppnas i pannan, och en liten kacklande fågel som hoppar ut ur gökuret.
Vi har alla den aviga gnistan som vi inte vet vad vi ska göra med. Det handlar egentligen bara om att låta den sväva ut och bli något eget, för man märker snabbt att denna gnista är det enda tecknet på ens egen närvaro. Detta är kanske det finaste vi har, och det är ens eget ansvar att det inte försummas och blir en del av den monokroma mosaiken.
*Här ser vi tydligt, att denna text har att göra med detta nummers tema. Man skulle kunna kalla det övertydligt, jag kallar det min säkerhetslina på att denna text faktiskt får komma på pränt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Elio Nilsson, skribent
