Bild: unsplash/Robert Keane
”Har du hört Bianca Kronlöfs vinterprat?” Jag har frågat så många de senaste månaderna att det är det närmaste jag någonsin kommit en catchphrase. Vinterpratet var ett timslångt feministiskt brandtal som gick rakt in i hjärtat på mig, och sen dess har jag velat dela det med allt och alla. Jag kommer på mig själv med att bli lite gråtmild av mitt eget återberättande för en måttligt intresserad kompis. Samtidigt finns det något olustigt med att det var just detta vinterprat som tog skruv.
Jag gick på ett av Stockholms mest progressiva, för att inte säga radikala, gymnasium och det har aldrig rått någon brist på personer i min omgivning som uppmärksammat mig på det patriarkala kvinnoförtrycket. Jag har nickat allvarligt, suckat bedrövat, hållit med. Jag har lyssnat och försökt förstå under skollunchernas skrikiga diskussioner. Jag har försökt bli arg. Verkligen försökt. Ibland lyckats. Men aldrig har det blivit så påtagligt som när Bianca Kronlöf snällt och pedagogiskt förklarade hur patriarkatet även gjort mig som man till offer. Då jävlar tog det. Först då. Det skäms jag för.
För alla er som inte hört programmet kommer här en liten sammanfattning, jag har en inövad: Det inleds med att förklara att denna timme riktar sig till män, och bara till män. Alla Gunillor därute, ni kan stänga av, för nu ska jag snacka manlighet med männen. Sen följer ett program med, i ärlighetens namn, ganska grundläggande feminism. Hon ägnar en bra stund åt att bemöta ”inte alla män”–män, och berättar om hur hon på ett författarsamtal behövde förklara de positiva konsekvenserna av Metoo för en äldre manlig VD.
Men fokus ligger på män som offer och förövare samtidigt, på ett sätt som var nytt för mig. Hon berättar på ett otroligt kärleksfullt sätt om sin farfar, krigshjälten. Rösten brister när hon konstaterar att denna man, som uppenbart betytt mycket för henne, slog hennes farmor och hennes mamma. ”Du var ett offer för kriget, du var ett offer för tiden och du var ett offer för en manlighet som byggde på stolthet och tystnad. Men när du slog dina barn och farmor var inte du ett offer, då var du förövaren. Det ansvaret går inte att lyfta från dina axlar.” Hon konstaterar att det borde vara män och inte kvinnor som oroligt ser sig över axeln på väg hem sent på kvällen. Våld mot kvinnor sker till övervägande del i hemmet med närstående män som förövare, medan våld mot män i regel sker på offentlig plats av okända män. Hon konstaterar att det manliga självständighetsidealet har inneburit att vi män inte behövt lära oss prata känslor eller odla våra nära relationer. Många fler män än kvinnor lever i ensamhet och tre fjärdedelar av alla självmord begås av män. ”Blir ni inte provocerade av att hela samhället går runt och låtsas att män är starka och självständiga och inte ger er den hjälp er grupp behöver?” Och hon konstaterar hur män som försöker bryta mot dessa normer hånas av både män och kvinnor. Engagerade pappor blir ”lattepappor”. Och omtänksamhet hos män må vara trevligt, men det är jäkligt osexigt. Demografin var kanske inte rätt i P1, annars hade ordet SIMP varit ett bra exempel. Ett ord vars enda funktion är att beröva respektfulla män på deras värdighet.
Bianca Kronlöfs vinterprat var första gången jag upplevde empati för den skit som manlighetsnormen utsatt mig för. Pliktskyldigt, men också sanningsenligt vill jag påpeka att det ofta är struntsaker i jämförelse med det mina jämnåriga tjejkompisar fått utstå. Men Bianca Kronlöf fick mig att känna att det inte behöver vara relativt. Det är tveklöst värre att på högstadiet bli tafsad på av en av klassens fotbollsgrabbar. Men det innebär inte att det är okej att bli slagen av samma grabb när tacklingar på fotbollsplanen spårar ur. Det var jätteläskigt och gjorde skitont. Och jag är trött på att behöva balansera omtänksamhet och manlighet, eftersom de ofta ses som ömsesidigt uteslutande. Det kan jag få bli arg på, för min egen skull, även om jag är medveten om att många far oändligt mycket värre av samma manlighetsmekanism.
Många av de diskussioner jag haft eller hört kring maktstrukturer har handlat om tolkningsföreträde. Som vit man har man mycket, men sällan just det. Det har inneburit att jag i många diskussioner hållit mig till att lyssna, oavsett om det gällt könskvotering eller huruvida gymnasiets POC-förening borde få exkludera vita. På det stora hela tror jag det varit bra. Man behöver inte ha åsikter om allt, särskilt inte när upplevelsen inte är ens egen. Men att bara lyssna, att stå vid sidan av, innebär också att ta distans.
Biancas Kronlöfs tyck-synd-om-männen-perspektiv kan med all rätt tyckas daltande. Men det gör också feminismen till min, lika mycket som någon annans. Det gör att jag inte bara blir illa berörd av det system jag skolats in i, utan också tillåts tycka saker om det, utan rädsla att någon ska dra tolkningsföreträdeskortet om de inte håller med.
Jag måste konstatera att den empatiska, vänliga feminismen når mig på ett sätt som den arga, skrikiga feminismen aldrig gjort. Jag vet. Bu-fucking-hu. Jag önskar att det inte vore så. Jag önskar att frustrationen smittade och blev min egen. Jag önskar att argument, statistik och anekdoter hade räckt. Jag hade velat kunna formulera om det här styckets första mening, så att jag inte låter så ömklig, så självupptagen. Men den får stå, hur osmickrande den än må vara, för den är trots allt sann. Ilskan, som jag har all respekt för, har inte nått mig såsom empatin gjorde, och jag har svårt att tro att jag är ensam om det. För ilska alienerar, medan empati inkluderar.
Det är på tiden att vi män börjar förstå att feminismen ligger även i vårt intresse, och förstår det på riktigt. I min umgängeskrets har i stort sett alla män rationellt förstått många av problemen, och det inbillar jag mig är ganska vanligt i en universitetsstad som Lund. Men för att ta ett exempel: de sju senaste texterna med feministiskt tema på Panoramas hemsida har alla kvinnliga författare. Sju för att jag inte orkade räkna fler, det kändes onödigt. Jag har svårt att tro att det kryllade av män på den listan innan jul.
Många män förstår, men få tar till sig. Kanske behövs det lite daltande för att ändra på det, för att gå från förståelse till engagemang. Tyvärr.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Karl Öberg, skribent
