Bild: unsplash / Stephane Leblanc
Det är långfredag och vi firar det till minne av Jesu korsfästelse och uppståndelse. När jag äter ägghalvor med majonäs och räkor hos släkten är det dock inte Guds godhet jag tänker på. Förmodligen tänker jag något i stil med ”tack Gud för att jag är i Göteborg och kan äta färska räkor på påsk”. Jag begår frosseri. Dödssynd. Trots att jag inte är troende kristen känner jag att något skaver. Glappet mellan korsfästelse och äggfrossa är väldigt stort.
Jag har ett komplext förhållande till svenska traditioner av flera anledningar. För det första har vi maten. Till mitt stora förtret uppfanns den svenska traditionsenliga maten långt före diagnosen IBS. Följaktligen måste jag, och många andra där ute, hantera högtiderna som ett roulettespel. Hur kommer den här silltallriken landa? Addera påsköl och du har ett perfekt recept på ett kollapsat tarmsystem. Den traditionella rätterna är tunga och svårsmälta. Doften av kokt brysselkål låg som ett kvavt täcke över barndomens julfiranden. I påsktider byttes doften ut mot den lika osmickrande odören av ägg. Jag åt det mesta under min uppväxt. Det fanns dock gränser och de gränserna stavades gravad lax. Försök hitta en konsistens som är mer svårhanterlig för ett barn.
Sedan har vi släkten. För de allra flesta är släktträffar inte okomplicerade. Jag är välsignad med en trevlig släkt, men mitt problem ligger i att jag inte har några jämnåriga släktingar. Under uppväxten försatte det mig i en märklig social mellanposition under högtiderna. Skulle jag sitta vid barnbordet eller vuxenbordet? Var jag för gammal för att leta påskägg? Ville jag spendera julen som lekledare åt kusinerna, eller med att lyssna på farfars utläggningar om hur jävligt det är att Västlänken ska byggas?
Sist men inte minst har vi dilemmat med traditionernas svaga förankring. I ett sekulärt hem är det lätt att tappa bort traditionernas ursprung. Midsommar tar priset för bästa högtid enligt mig, om vi bortser från inslaget med kollektiv groddans kring en blommig fallossymbol. Idag kan jag tolerera dans runt midsommarstången men som barn upplevde jag dansen som rent förnedrande. Om någon hade gett mig en bra förklaring till varför vi gjorde detta hade jag kanske varit mer välvilligt inställd. Då hade jag kunnat gå med på vad som helst, till och med den gravade laxen. Allt jag ville ha var en bra story!
Det finns en motsättning i att det sekulära traditionsfirandet är så frånskilt religionen, samtidigt som vi behandlar vissa riter kring högtiderna som heliga. Det klaffar inte. Vi gör det här på grund av något som står i bibeln men vi tror inte på bibeln. Istället tror vi på … ägg? Eftersom våra traditioner är så ologiska och vagt kopplade till de ursprungliga berättelserna tänker jag omfamna ett mer flytande sätt att se på traditioner. En fin grej med att inte längre vara ett barn är att man får välja själv. I år kommer jag fira påskafton med vänner och det kommer inte serveras varken ägg eller gravad lax.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Felicia Lekenstam, skribent
