Bild: Felicia Lekenstam
Jag är nitton år, snart tjugo. När jag säger detta till folk, skulle jag vilja bli bemött på samma sätt som någon som säger att de går igenom en skilsmässa. Man får gärna lägga huvudet på sned, vrida ner mungiporna och säga “Usch, va jobbigt.” Men det gör ingen. “Det är den bästa tiden i ditt liv!” Säger de istället. Studenttiden. Innan man behöver bekymra sig för triviala saker som att betala räkningar och att plocka upp barnen från skolan, när man fortfarande kan bränna halva månadens CSN på nationer och Systembolaget utan att någon höjer på ögonbrynen. I vissa medelålders ögon kan man till och med se hur de gnistrar till lite när de reflekterar tillbaka på deras egen ungdomstid. Vad kul, för dem.
Själv känner jag att min upplevelse kan relateras till ett Tiktok-klipp som jag har sparat. En förälder ska ha simlektion med sin son och lyfter upp bebisen med utsträckta armar en meter över poolvattnet för att sedan släppa bebisen mitt i luften och låta den några kilo tunga kroppen plaska ner i vattnet likt ett bowlingklot, utan några som helst hjälpredskap eller livbojar. Jag är vuxen, men när man är vuxen då har man ju eget boende, egen familj, jobb, pengar på kontot. Jag har ingenting förutom 3360 kronor i månaden och ett studentleg.
Jag tror dock att det är just detta som gör att vissa verkligen njuter av den här tiden: du har inget och då har du heller inget att förlora. Inget äktenskap att bryta upp eller karriär att förstöra. Inga barn att traumatisera och ingen som blir sur på dig för att du inte klarar av tentan. Om man tänker på det på det sättet är vi ju nästan helt oövervinnerliga. Eller hopplösa. Eller ja, i just detta fallet kanske det är precis samma sak.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Saga Folkesson, skribent
