Bild: Davide Ragusa/unsplash
Klockan är 16:30 den första maj. Det börjar kanske bli dags att lämna sängen. Jag har just fått ett mess från en vän jag var med på valborg: ”hur mår du idag haha?” Svar: ”inte gått upp än… själv?” ”jag mår prima, som en kung!!” Oironiskt. Jävla 02or. Jag vänder på mig och fortsätter kolla youtube.
Min go-to de senaste veckorna har varit Johnny Depp-rättegången. En klickning i en svag stund, sedan var rekommendationerna proppfulla. Jag har inte kunnat hålla mig. De är över allt, 8 timmar långa livestreams från rättegångssalen, olika kanaler som alla slår mynt av exakt samma direktsändning. Lika många kanaler med folk som streamar sina reaktioner till rättegången live. Highlight reels, funny moments, ”love his quirky humor”-compilations. Hon sa, han sa, hon är, han är.
Lite bakgrund för de som lyckats undvika spektaklet: 2018 publicerade Amber Heard, skådis och Johnny Depps före detta fru, en text i Washington post där Heard säger att hon utsatts för våld i en nära relation. Depp nämns inte vid namn, men tappade som följd av artikeln sina roller i bland annat Pirates-franchisen och Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts. Johnny Depp stämmer nu Amber Heard för förtal, och det är den rättegången som nu finns att se live precis över allt.
Det är så sjukt. Jag har sällan hört så privata saker, ens i mina närmsta relationer, som det som visas upp i den här rättegången. Allt, precis allt finns tillgängligt för vem som helst. Jag försöker sätta mig in i deras roller. Att sitta där på rättegång. Få sina lägsta stunder återuppspelade för sig, uppvisade på storbildsskärm av någon man älskat. Med publik uppradad i en stor sal. Varje minut hade varit ett trauma för livet.
Det är underhållning när det är som fulast. Det är dramasökande reality-tv på bekostnad av extremt sårbara människor. Jag har svårt att rättfärdiga för mig själv att jag kan ligga bakom fördragna persienner och slentrianmässigt skapa mig en åsikt om vem som har rätt och fel, vem som är monstret. Men jag gör ju självklart ett försök:
För på något sätt är detta ändå en nyans som jag har saknat. Även om innehållet inte direkt är nyanserat, så får man i alla fall båda sidors version. Det är strukturerat. Alla får komma till tals. Det tillåts ta tid, det tillåts vara komplext (att många verkar ha bestämt sig i förväg är en annan sak.) Även om det känns fel att det sprids, och att jag kollar, så känns det ändå mer respektfullt än att bilda sig en åsikt på ett par meningar på Twitter. Hellre en omotiverat välgrundad åsikt om en kändis än en helt okritisk.
När jag scrollar genom de tvärsäkra youtube-kommentarerna tänker jag på Metoo. På alla som vågat tala ut. Samstämmigheten på youtube väcker frågan hur världen hade sett ut om varje anklagelse genomgått samma luppgranskning som denna nu gör. Förmodligen annorlunda. De stora profilerna, vars fall satte bollen i rullning, hade förmodligen haft resurserna att stoppa det om det gick genom systemet. Samtidigt tänker jag på hur jävlig det vore att få en falsk anklagelse mot sig. Hur okritiskt vi tog allt för sanning. Tänker sen: allt som var sant då, alla som för första gången kände sig hörda? Är det inte värre att de inte skulle bli trodda? Jo, vad är väl några män när rollerna varit ombytta så länge – ursäkta? Vad var de där för kollektiv bestraffningslogik, det är klart att alla måste få sin sak prövad? – Jo, men det har ju uppenbarligen inte fungerar? – Men man måste väl ändå lita på systemet? – Men systemet är ju problemet! – Men det blir så godtyckligt? – Men maktstrukturer? – Men mobbmentalitet? – men
Mobilen ringer. Uber-eats är här. Kanske är det bara bra tv.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Kalle Öberg, skribent
