Bild: Vince Fleming/unsplash
Den 14 april publicerades det en kulturkrönika på DN med titeln “Det finns egentligen bara ett skäl till att alla stör sig på Lena Dunham,” skriven av Saga Cavallin. Där driver hon tesen att grundorsaken till allt hat och sågningar av Dunham, samt allt hon skapat sedan succéserien Girls, är att hon är ful. Alltså inte ful på ett snyggt eller modernt sätt, utan ful. Punkt. Cavallin menar att Dunhams alldagliga utseende, och faktumet att hon inte gör något som ens skulle kunna likna ett försök att försköna hennes yttre, är anledning nog till den kritikstorm som blossas upp varje gång kvinnan tar ett andetag i det offentliga rummet.
Jag vill poängtera två saker: Ja, kvinnor döms hårdare än män på samtliga plan; Nej, folk stör sig inte på Lena Dunham är inte att hon är ful. Till skillnad från DN krönikören är det första jag tänker på när jag hör Lena Dunhams namn att hon explicit skrivit om hur hon sexuellt utnyttjat sin lillasyster Grace. I sin bok Not That Kind of Girl från 2014 berättar Dunham som ett tillfälle där hon som sjuåring stoppat upp sina fingrar i sin ettåriga systers vagina:
“[…] Grace was sitting up, babbling and smiling, and I leaned down between her legs and carefully spread open her vagina. She didn’t resist and when I saw what was inside I shrieked.”
Det skulle visa sig att Grace hade lyckats få upp småstenar i slidan, och tack vare sin storasysters nyfikenhet, kunde deras mamma komma till undsättning. Jag vill poängtera någonting som har hörts ett flertal gånger i debatten kring denna situation, men som jag tycker är viktig att understryka här. Nog kan jag ha en viss förståelse om att det finns en speciell typ av nyfikenhet hos barn, speciellt när det kommer till kroppar. Problemet som stöts på i denna situationen är åldersskillnaden. Nyfikenheten hos barn gäller först och främst kroppar som är i ungefär samma ålder och utvecklingsstadium som de själva, inte någon som är sex år yngre.
Även om det skulle vara så att vi ger Dunham ‘the benefit of the doubt’ så dementeras detta så snart som i nästa stycke. Dunham påpekar nämligen att hennes mamma inte alls tyckte det var konstigt att hon ens varit där och kollat för första början då detta var “inom spektrat av saker hon brukade göra”. Dunham säger själv att hon egentligen gjorde flertal saker som gränsar till sexuella övergrepp och utnyttjande av sin lillasyster. Bland annat berättar hon om hur hon brukade muta Grace med godis för att få henne att pussa henne och hur hon fann stor njutning i att berätta sorgsna nyheter för lillasystern då det ofta ledde till att hon sökte tröst hos Dunham.
För det första förstår jag inte hur denna bit text jag precis parafraserat kunde ta sig igenom runda efter runda av korrekturläsning och förlagsfeedback, med det är bortom poängen. Det jag egentligen funderar över är hur Dunham själv resonerade när hon skrev det här. Ingenstans nyanseras hennes beteende, utan berättelsen framställs mest som en rolig anekdot. När hon sedan, mycket förutsägbart, möttes av kritik var hon snabb med att säga att hon hade sin systers tillåtelse för att skriva det hon gjorde. Snabbt överskuggades det hela och genom användandet av privilegiet som en vit kvinna verkar det ha flugit förbi relativt obemärkt.
Åtminstone om man heter Saga Cavallin. För att koka ned Lena Dunhams handlingar de senaste tio åren till att egentligen hatet endast beror på att hon är ful resulterar i att detta inte bara överskuggar, utan också näst intill ursäktar allt annat hon gjort. Kritiken är inte för att hon har utfört pedofil-liknande handlingar, utan anledningen bakom den är egentligen att hon är kvinna och ful och därför döms hårdare än män. Om det är fallet tycker jag att alla fula kvinnor ska gå ut på gatan och starta upplopp, Cavallin kommer ändå ursäkta den följande kritiken som kvinnohat. Var drar man gränsen för vad som är kvinnohat eller vad som endast är hat? Ja, när hatet sker på grund av att personen identifierar sig som en kvinna, inte för att personen identifierar sig som en kvinna och får möta kritik. Exempelvis så är denna text inte kritik av Cavallin för att hon är kvinna och således inte kvinnohat; hon råkar bara vara en kvinna som driver en tes värd att kritisera. Det behöver inte vara en motstridighet att kritisera en ful kvinna för att hon gjort något som verkar helt sjukt – Kan inte en kvinna få vara både ful och besvärlig?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Ebba Wellergård, skribent
