Bild: Felicia Lekenstam
I slutet av 2021 var det runt 3,4 miljoner gifta i Sverige och en klar procentuell majoritet av befolkningen levde i samboskap (SCB, 2021). På andra sidan av den statistiken visas avslutet på denna samlevnad; skilsmässor och separationer. Nästan vartannat par i Sverige skiljer sig och Sverige är bland de länder med den högsta skilsmässofrekvensen i Europa, med en separationsfrekvensen för sambos som är ännu högre (Eurostat). När jag var 4 år gammal separerade mina föräldrar efter 13 år tillsammans. De blev bara ett par i mängden, ett par i statistiken. Som skilsmässobarn har jag, likt många andra, reflekterat mycket i hur det har påverkat mig. Om det ens gjort det överhuvudtaget. Jag har gått igenom alla faser; ilskan, önskan, sorgen, längtan. Pendlat mellan drömmen om en evig kärlekshistoria och det fantastiska i det fria valet att saker tar slut, och att det är för det bättre. Försökt förstå vad det faktiskt innebär att leva lyckligt i resten av sina dagar.
När min väns föräldrar skilde sig minns jag hur vi satt på en parkbänk och jag som tröst sa att det var taskigt och själviskt av dem. För att helt impulsivt och felaktigt rikta fokuset från sorgen till ilskan. Efter en tid pratade vi med varandra igen och konstaterade att det inte alls var så vi menade, varken jag som sa det eller hon som kanske kände det. Såklart var det inte taskigt eller själviskt, snarare tvärtom. Det var modigt, omtänksamt och för det bättre. För att de alla skulle leva lyckligare i resten av sina dagar. Jag förstår ju varifrån mitt tröstande argument kom, ilskan och orättvisan har jag likt så många andra själv också känt. Men är det något jag förstått så är det att det inte är valet som skapat denna känsla, utan idealet om att den inte är en del av livet. Vi matas av konstanta ideal och kärlekshistorier, ser och hör det bästa från all kärlek och tror att livet ska vara som det är på film. Eller som det är för farmor och farfar som fortfarande är tillsammans efter 50 år som gifta. Men det är inte vår verklighet. Och även fast de drömmarna, filmerna och historierna är vackra, så är jag oerhört tacksam över att de inte är den hela sanningen.
Bakom den kanske först till synes tråkiga statistiken, tror jag att det finns mycket positivt. För mig vittnar det om en normalisering, ökade valmöjligheter, mer jämställda förhållanden och fokus på att faktiskt leva lyckligt, och göra livsvalen efter hur denna lycka ändras. Att vara ett skilsmässobarn är en stämpel, och trots stunder av avundsjuka för de fåtal kompisar jag träffat vars föräldrar fortfarande är tillsammans, så har jag inte lidit av den stämpeln. När jag var 7 år gammal gick jag på något som kallades “Skilda världar”, en slags stödgrupp för barn vars föräldrar hade separerat. Även fast det enda jag minns var att vi ritade bilder på mamma och pappas varsina nya hem, så skapade det någon slags trygghet i att jag inte var ensam. Och nu, 15 år senare, vet jag att jag inte är det.
Idag ser jag egentligen inget negativt i att nästan vartannat par i Sverige skiljer sig, och att Sverige är bland de länder med den högsta skilsmässofrekvensen i Europa. Självklart är de lyckohistorierna fina, men jag uppskattar att vi går ifrån det idealet som uppenbarligen inte speglar verkligheten. Efter en uppväxt där jag slitis mellan uppgivenhet och förståelse, har jag landat i min gråskala. Slutsatsen från skilsmässobarnet: att leva lyckligt i resten av våra dagar är inte definierat av den filmatiserade drömmen om evig kärlek. Istället handlar det om valet att kunna göra det vi vill, och att det blir bra. Oavsett vad det är.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Moa Paloviita, skribent
