Bild: Felicia Lekenstam
25/2. Jag kollar ut över människorna omkring mig i rummet. Kvinnor i 60-årsåldern. Japanska utbytesstudenter. En entusiastisk gubbe utan skor. En grupp kollegor från universitetet som ska träna tillsammans på lunchen. Jag drabbas av deras vilja att dansa zumba tillsammans. Det finns något mycket skört i att ställa sig i en spegelsal och dansa tillsammans med främlingar mitt på ljusa dagen. Mest kärlek känner jag för männen, de utgör en minoritet i salen. De tar ut svängarna. De är orädda. Jag slås av att jag står i en svettig sal på Gerdahallen och i Ukraina flyr människor undan ryska bomber. Tanken på det ukrainska folket smyger på mig hela tiden. Allt jag gör har fått en konstig bismak efter nyheten om Rysslands invasion.
28/2. Sverige är fredsskadat sägs det. Jag är definitivt fredsskadad. Trodde ingenting kunde röra mig. Orkaner, hunger, krig i Europa. Den trygga grunden har sakta börjat krackelera och rädslan ger mig tunnelseende.
12/3. Danmark ska slopa smyckeslagen, men bara för ukrainska flyktingar. Västvärlden fortsätter skratta människor som flyr över Medelhavet rakt i ansiktet.
24/3. Det har gått mer än en månad och kriget toppar inte längre mitt nyhetsflöde. Normaliseringen har börjat verka. Tänker på att vi är flockdjur, särskilt på sociala medier. I början kändes det ignorant att lägga upp något annat än inlägg om Ukraina. Nu ser jag knappt några privatpersoner dela information om kriget längre. Tänker på Alan Kurdi och den svarta rutan under Black Lives Matter. Engagemangets gränser är tydliga.
3/4. Idag kom rapporterna om massgravar i Butja. Bilder på döda kroppar publiceras i realtid och det går inte att ta in. Jag läser Susan Sontags essä Regarding the Pain of Others. Den handlar om fotografier som skildrar mänskligt lidande. Om hur bilderna formar vår verklighetsuppfattning. Om hur masskonsumtion av bilder till slut får en avtrubbande effekt. Den femtionde bilden på ett gråtande barn i Ukraina drabbar inte lika hårt som den första.
21/4. Jag lyssnar på en föreläsning med en doktorand från Ukraina som säger att kriget har pågått sedan 2014. Jag skäms, för jag har inte förstått. Jag tänkte att Ryssland annekterade Krim och sedan passerade åtta år. Tänker på Jemen, Tigray och Myanmar. Tänker på hur lite jag vet och att det jag vet är det jag läser på nyheterna.
26/4. På tåget från Göteborg till Lund. När jag kommer fram till min plats är fyrasätet där jag bokat redan fullt. Det visar sig vara två kvinnor och två barn från Ukraina som sitter där. De har inte lyckats boka platsreservation, men vi byter säte så att de kan sitta tillsammans. Ännu en gång kommer kriget närmare.
28/4. Jag scrollar genom Instagram. Dagens Nyheter lägger ut en bild på ett bombat lägenhetshus med texten ”Abortpiller samlas in till våldtäktsoffer i Ukraina”. När jag läser det blir det svårare att andas. Nästa bild i flödet är en pastabild upplagd av en matinfluencer. Trycket över bröstet lättar, för när krigets obehag blir för stort kan jag scrolla bort. Tänker att min hjärna måste bli tillknycklad av att registrera så vitt skilda bilder och känslor inom loppet av några sekunder.
2/5. Magnolian blommar och det är fortfarande krig i Ukraina.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Felicia Lekenstam, skribent
