Bild: Karl Hedin/unsplash
I vinterns mörker kan en känsla av dysterhet lägga sig över oss alla. Denna korta berättelse är tänkt att muntra upp och påminna om en underlig aspekt av livet: att kanske runt hörnet väntar något oväntat, något fint och bra.
Johan går in i hallen till kontoret, tar av sig sin gröna rock och drar rent sina skor på dörrmattan. Blöt i håret från snön som faller ner på Lunds gator en tidig kväll i december går han från hallen in till arbetsrummet. Kontoret ligger knappt hundra meter från Domkyrkan vid Kiliansgatan i en av Svenska Kyrkans lokaler, inom Lunds stift där Johan arbetat i snart tre år som präst. Vägen till detta yrke har inte varit rak och Johan skulle nog själv, om han blev tillfrågad, inte kunna ge ett tillfredställande svar till varför han valde att bli präst. En prästkollega vid namn Stefan hälsar på Johan när han kommer in till arbetsrummet längre ner i hallen, där Stefan sitter med sin mobil i handen.
-”Ja du, det har inte hänt mycket här. Vilket nog är tur det får man väl ändå säga.”
Stefan tittar på sin mobil när han pratar, han lyfter blicken och tittar på Johan med ett leende. Hans runda, lite lätt röda ansikte med sina ännu rundare glasögon avger ett sympatiskt intryck, tänker Johan för sig, när han ser på hur Stefan reser sig upp och börjar samla ihop sina saker på bordet. Johan går fram, ställer sin portfölj på bordet och börjar installera sig i ett lägre tempo än sin avlösta kollega. Stefan är snart redo att gå och med ett leende på läpparna och sin högra hand utsträckt tackar han av sin yngre kollega.
”Hoppas du får en lugn natt Johan, även om fredagarna kan vara jobbiga. Om det är någon tröst så behöver du ju inte ha mässan på söndag.” Johan avger ett lätt skratt tar sin kollega i handen. Han följer Stefan ut ur rummet, lutar sig mot dörrkarmen där han följer Stefans gång ut i hallen och bort mot dörren, där Stefan vänder sig om och vinkar. När ytterdörren stängts står Johan kvar i några sekunder, efter en lätt suck beger han sig mot stolen intill skrivbordet och sätter sig ner. Nästan hela rummet är möblerat efter ett äldre stuk, och lamporna lyser upp utrymmet med ett sken som tycks förstärka intrycket av regnet som slår mot de två fönsterna med Kiliansgatan utanför som utsikt.
Johan tar fram en medtagen bok, en biografi om Marilyn Monroe, och försöker låta sig slappna av i stolen. Men helt avslappnad blir han inte, då en känsla av obehag inte tycks släppa. Han kan inte sitta helt still utan måste vrida på stolen, då och då titta om han verkligen har sitt anteckningsmaterial redo och att ON-knappen på den stationära telefonen på bordet lyser. Just när Johan kollat på telefonen för femtonde gången ringer den. Han hoppar till, hör hur signalen ringer igen och lika snabbt som han öppnar sitt anteckningsblock, tar sin penna med den högra handen och samlar sitt sinne, lyfter han på luren.
”God kväll, mitt namn är Johan och jag är jourhavande präst. Vad heter du?”
-”Usama Bin Laden” svarar en ung pojkröst på andra änden, med fniss i bakgrunden.
-”Jag hoppas du inte fryser för mycket i Domkyrkan när du sitter och runkar!” fortsätter pojken, nu med fullt skratt från sina vänner.
”Detta här ingen lina man ska bussringa till! Ungjävel!”
Just som Johan hör hur pojkarna i andra änden hajar till och sen fortsätter att skratta lägger han på luren med kraft.
-”Helvete”.
Han ställer sig upp, går fram och tillbaka i rummet för att lugna ner sig. Jag borde inte svurit, tänker Johan för sig själv, nu kommer de säkert ringa igen bara för att provocera mig ännu mer. Johan vet dock varför han reagerade så starkt. Han tar nämligen denna delen av sitt arbete på stort allvar. Dem som ringer det här numret är människor som är ensamma, sorgsna, kanske självmordsbenägna. Inte bara att busringningen skulle kunnat tagit upp ett riktigt samtal, utan nånstans är det också ett hån mot honom som svarar och bemöter personen med så stor medmänsklighet och förståelse som han kan frambringa. Klart att han blir arg. Johan lugnar sig snabbt, sätter sig ner och tar ett djupt andetag då telefonen ringer igen. Han svarar, och med en underlig lättnad hör han en gammal dams röst på andra änden.
Vid halv tolv har Johan hunnit prata med fyra olika personer; två pensionärer (båda änkor), en kristen student som skämdes djupt över något som han inte ville berätta om och en medelålders man som, så fort Johan svarade, började gråta, ensam som han var. Kanske kommer en, möjligtvis två personer att ringa under natten. Johan går in till pentryt som finns i anslutning till rummet, öppnar kylen och förbereder en macka. Han ställer sig sedan vid fönstret och tittar ut medans han äter. Snöfallet har upphört och två unga studentskor går förbi på gatan utanför och skrattar, fulla på alkohol och livsglädje, förmodligen på väg till en av nationerna. Telefonen ringer och den här gången genererar detta inte samma intensiva reaktion som Johan kände tidigare under kvällen. Även om varje samtal är unikt så har Johan blivit mer varm i kläderna vid det här laget. Med raska steg går han till bordet, ställer ner sin tallrik, lyfter på luren och sätter sig.
-”God kväll. Mitt namn är Johan och jag är jourhavande präst. Vad heter du?”
-”Jag heter Annika.” Det uppstår en kort paus. Johan hör hur hon andas in med en tydlig uppgivenhet. Jag känner igen hennes röst.
-”Jag har aldrig ringt in så här tidigare till någon hjälplina förut. Var faktiskt nära att lägga på så snart jag ringde numret.” Hon skrattar nervöst, följt av en lätt suck. Det är som om hon försöker övertyga sig själv att detta inte är på allvar.
Herregud, jag vet vem du är.
Likt en tsunami av minnen påminns Johan om hur han, för mer än 18 år sen, gick i samma gymnasieklass som Annika. Hon var en vacker, blond tjej som var mycket populär. Annika var trevlig, rolig men framförallt genuin, aldrig tillgjord i sin person. Johan var så kär att han nästan mådde illa när han såg henne. Många nätter låg han och tänkte att han skulle gå fram till henne, om inte för att bjuda ut henne så i alla fall för att prata. Dagarna passerade och varje gång han såg henne kom klumpen i magen och pulsen stack i väg. Varje dag gick han hem, besviken och arg på sig själv. Till och med under tillställningar när han utbildade sig till präst kunde bilden av Annika plötsligt komma tillbaka i hans huvud. Allt detta svepte nu över honom inom loppet av en sekund.
-”Ibland undrar jag”, fortsätter Annika, ”om varför just jag måste leva. Det fanns en tid då jag hade sett det som en absurd fråga. Men nu…nu känns det som om…som om jag inte har nått grepp. ”
Johan lyssnar med en intensiv närvaro, så här koncentrerad och lyhörd har han inte varit på väldigt länge. Om han tycker att det är fel att just han, en man som varit kär i personen han lyssnar till, att han därför kanske inte är objektiv eller rentav lämplig att prata med, kan han inte bestämma sig för. Inte minst då en del av honom vill höra vad just hon har att säga i denna blottade och sårbara situation. En kort paus uppstår som nästan känns greppbar.
-”Annika”, säger Johan med mildhet, ”att tvivla, vare sig på livet i stort eller på sin egen existens, är ett tillfälle som ger oss möjlighet att hitta mening. Vad det är som orsakar detta smärtsamma tvivel skiljer sig åt från person till person, men det finns alltid anledning till att vi ska leva och finnas.”
Att Annika lyssnade på andra änden kunde Johan nästan se framför sig. I hans sinne hade hon lika gärna kunnat sitta framför honom, med hans hand på hennes.
-”Berätta för mig Annika varför du känner som du gör.”
Vid det här laget trodde Johan att Annika skulle börja gråta, men det gjorde hon inte. Istället satt hon tyst på andra änden som om hon hade tappat sin förmåga att tala. Johan öppnar sin mun men tvekar då han verkligen inte vill råka avbryta henne. Hon var fortfarande tyst.
-”Vad är det som har hänt som gör att du ringer hit ikväll?”.
-”Jag är ute på landet”, svarar Annika, till Johans lättnad. ”Jag åkte ut hit, till Sankt Olof, tidigare idag med min man för ett helgbesök hos hans föräldrar.” En kort paus uppstår.
-”Under middagen så satt vi och samtalade då Henriks mamma frågade om vi hade tänkt skaffa barn.” Annika börjar snyfta, och i Johans sinne tar han ett fastare grepp om hennes hand.
-”Fortsätt berätta Annika, jag finns här för dig.”
Under nästan två timmar berättade Annika om allt som lett fram till hennes nuvarande känsla av att stå vid randen av ett stup. Hur hon och Henrik hade träffats på Lunds universitet, blivit tillsammans och gift sig fem år efter deras examen. De var lyckliga, verkligen kära i varandra. Är lyckliga. Annikas första missfall skedde ungefär ett år efter deras bröllop. Det skedde i deras badrum och upplevelsen skärrade henne djupt. De hade inte berättat för någon då hon fortfarande var tidig i graviditeten. Även om de visste att det fanns en risk för missfall så trodde hon inte att det skulle hända henne.
Det andra missfallet skede två år senare. När Annika berättade för Henrik att hon blivit gravid igen blev han överlycklig, men hon såg även en viss oro hos honom. Inte för att han skulle bli pappa, Henrik vill ha en familj, och han vill ha Annika som mamma till sina barn. Han var orolig för hennes skull. Annika hade varit väldigt försiktigt under de första månaderna, betydligt mer än under sin första graviditet. Efter att en månad passerat från när hon fick sitt första missfall under sin första graviditet berättade de för sina närmaste vänner. Missfallet skedde en kväll då hon var på väg hem, gåendes igenom Stadsparken i Lund. Utstötningen var så kraftig att Annika var tvungen att lägga sig vid gången. En ung kvinna som var ute och sprang upptäckte henne. Hon hade förmodligen förblött annars.
När Annika berättar sitter Johan tyst och lyssnar. Han säger knappt någonting alls. Samtidigt som han tar in allt Annika säger blir det mer och mer tydligt, för varje minut som passerar, att han fortfarande älskar henne. Men detta handlar inte om Johan och hur han känner, det är han fullt medveten om. Om något så blir hans medkänsla med henne djupare. Hennes sorg blir hans sorg. Johan förstår snart att det Annika sa i början inte var ett uttryck för självmordstankar. Hon vill ta platsen för hennes barn som aldrig fick leva. Hennes barn som aldrig fick uppleva en vaken dag utan endast en evig sömn. Även när Annika gråter så är hon samlad nog för att fortsätta berätta.
Jag älskar dig Annika. Om jag bara kunde få omfamna dig, vara där för dig. I stället så sitter jag här i min roll som präst och inte som din man. Är det så här Gud känner när vi ber till honom? Att Han älskar den som ber, men Hans roll är inte att vara den som älskar. Hans roll är att vara en som lyssnar och, om Han kan, försöka hjälpa. Inget mer.
Johan håller en penna i sin högra hand men har inte skrivit ner något på sitt anteckningsblock. Han behöver inte det. Han är helt närvarande i kropp, sinne och själ. Frågan som Annikas svärmor ställde kunde inte ha kommit vid ett mer olägligt tillfälle. Denna fredagskväll var årsdagen för hennes andra missfall. Annika hade vägrat låta Henrik berätta för deras respektive föräldrar att hon fick ett missfall i stadsparken. Istället så hade de sagt att Annika halkat och slagit sig svårt.
”Varför fick inte Henrik berätta?” frågar Johan. ”Det var en fruktansvärd sak som hände dig Annika, men de hade inte dömt dig.”
-”Det hade varit att erkänna att jag inte kan få barn” svarar Annika. ”Mina barn dog utan anledning. Jag var så lycklig innan det hände. Henrik… ”
Hon tystnar. Johan förstår att hon inte kommer säga något mer.
-”Var är Henrik nu?”. Johan hör hur hon torkar sina tårar.
-”Strax efter att frågan ställdes började jag må illa och sprang till toaletten. Henrik sa att jag behövde få vila själv under resten av kvällen, så nu är jag i ett eget rum i huset.”
Henrik låter som en bra man, tänker Johan för sig själv. Han vill skydda henne från smärtan och sorgen, men Annika ska inte skyddas. Hon måste ta sig ur denna emotionella kvicksand av känslor och tankar som hotar att släcka hennes livslust, och för detta behövs inte bara uttryck av medkänsla och kärlek.
”Dina missfall har varit svåra och smärtsamma upplevelser som innebär att du inte kan föda barn. Men detta betyder inte att du inte kan ha barn Annika. Du kommer att bli en mamma liksom Henrik kommer att bli en pappa, men till ett barn du inte fött. Ni kommer att bli föräldrar till ett barn som ni adopterat. Er kärlek till detta barn, liksom detta barns kärlek till er, är inte mindre värt eller mindre riktigt än den kärleken du nu har inom dig för de barn som aldrig kom. Att du och Henrik nu vet att ni inte kan föda ert eget barn kanske leder er till att adoptera, och därmed berika ett annat barn med den uppfostran och kärlek som bara ni kan ge som föräldrar.”
Det är tyst på andra änden. Efter ett litet tag hör Johan hur Annika snyftar till för att sedan snyta sig. Han tittar på pennan han håller i sin högra hand och ser i dess ställe Annikas hand. Han tittar rakt fram och ser hur Annika tittar på honom. Hennes tårfyllda ögon, hennes vackra ansikte.
Klockan är snart kvart i tre på morgonen. Folk rör sig på gatan utanför, på väg hem från nationer och fester. I den tystnad som nu råder i samtalet påminns Johan av ljuden och rösterna som passerar utanför fönsterna att världen inte stått stilla, även om det känts så sen han lyfte på luren.
-”Tack.” säger Annika, följt av tystnad.
-”Jag tror… jag tror att du räddade mig i natt.”
Johan ler och märker hur en tår faller ner på hans högra kind.
Jag älskar dig Annika.
”Jag kommer prata med Henrik imorgon. Det finns så mycket jag måste säga… men jag tror jag förstår vad jag måste göra.”
”Annika…” Johan tystnar.
”Jag…jag är glad att du ringde.”
Hos Annika är en ensam lampa tänd på hennes nattduksbord. Hon sitter på sängens långsida och tittar ut ur sitt fönster på en klar måne i en stjärntäckt himmel. Hon ler.
”Hej då Johan.”
”Hej då Annika.”
Johan hör den monotona tonen i sitt öra i några sekunder innan han lägger på luren. Han sitter still och tittar på telefonen, endast ett dovt ljud från elementet hörs i rummet.
Jag älskar dig Annika.
Han reser sig upp, går fram till fönstret och tittar ut. Klockan är fem över tre.
Klockan fem i åtta hör Johan hur hans avlösare Karin kommer in i hallen. Hon är en kursare från prästutbildningen och en nära vän. När hon kommer in till kontoret ser hon Johan stå vid fönstret.
-”Godmorgon Johan! Hur mår du idag?” frågar Karin samtidigt som hon lägger ner sin ryggsäck vid bordet och går fram till honom.
-”Tuff natt?”
Johan vänder sig mot henne, hon ser hur trött han är. Men hon ser även något i hans blick som hon inte riktigt känner igen. Johan ler mot Karin.
”Jag mår bra.”
Dem kramar om varandra. Tjugo minuter senare är Johan på väg hem gående genom ett snötäckt Lundagård. Det är en fin decembermorgon med krispig kyla, klar sol och fågelsång. När Johan kommer hem äter han frukost, tar en varm dusch, rakar sig och går in till sovrummet för att lägga sig ner en stund. Ännu en gång, likt sina gymnasiedagar, ligger Johan i sin säng, tittar upp på taket och tänker på Annika.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Seth Engellau, Skribent
