Bild: Yoksel Zok, Unsplash
Klimatet. Pandemi. Krig. Politisk extremism. Inflation. Ofta kan jag känna det, trycket över bröstet som inte vill ge med sig när trycksvärtan är som mörkast på löpsedlarna. Nästan som om jorden faktiskt är platt och att vi alldeles snart kommer rinna över kanten. Men jag pausar musiken i lurarna och ser – på träden syns små rosa knippen. Det är en klarblå reva bland molnen och stora pölar med ljus på marken. Jag är påväg hem och det är då jag ser dem.
För någon vecka sen läste jag att det föds färre barn i Sverige och att antalet är det lägsta på sjutton år. Ett förslag på varför är att orosmomenten i omvärlden har gett en pessimistisk syn på framtiden, vilket tycks vara en förklaring tillsammans med bland annat att många också skaffar sitt första barn i äldre åldrar.
Framtidstro…
Framtidstro är väl det främsta bränslet för det mesta. Om imorgon känns hopplös, vad händer med oss idag? Inte minst, alla år vi spenderar på den rangliga morfarscykeln fram och tillbaka till aulan på LUX gör vi väl ändå för att vi hoppas på att möta en ljus framtid? Men ibland undrar jag också om det kan vara det motsatta. Att vi gör det för att vi vill förbereda oss och göra världen lite bättre? Kanske är den sista frågan av retorisk sort för många, för om framtiden inte har några brister och om allt vore friktionslöst, vad skulle vi ens göra här?
Men oavsett kan det kännas tungt, även om du packat ner storskaliga planer om att rädda världen i ryggan. Jag har börjat höra om fler och fler som väljer bort nyhetsrapporteringar därför att det känns för svårt att ta del av. Första reaktionen blir såklart “ en sån priviligerad jävel” och jag tycker också det. Om alla väljer bort nyheter, vilken värld skulle vi leva i? En värld där vilka vidrigheter som helst kan pågå utan att någon skulle bry sig? Ja, kanske ett resonemang ut i sin spets, men det visar ändå vart jag vill komma. Men, jag kan förstå också. Rubrikerna når oss dygnet runt på alla typer av plattformar om vi inte aktivt slår av och för varje dag undrar jag inte om det blir tyngre och tyngre ord. Därför måste det få vara okej att ibland stänga av. För vi är bara människor.
Enkla, vackra saker: kaffekokarns oregelbundna sång, en nyinköpt pocket, nytvättade lakan, utbyte av leenden. Vårblommor. Jag är påväg hem och det är då jag ser dem. Ur den kalla jorden spricker de upp, så sköra men ändå beslutsamma. Små lila och orangea krokusar vinkar hej. Jag ler åt dem och känner mig lycklig. Vad jag tror är att vi måste få låta enkla saker göra oss glada, trots omvärldens gapande mörker. Kanske är det viktigare nu än någonsin, för om vi ska ta oss runt i mörkret behöver vi en ficklampa för att se.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Molly Fornell, Skribent
