Bild: Jeison Higuita, Unsplash
I en mörk samtid känns ljuset långt bort. Men låt oss då påminnas om historiens vändpunkter och att världen faktiskt avancerar, om än långsamt.
Vi har unnat oss en resa till Berlin några dagar innan andra delkursens tenta – det är ett vågat beslut, men det känns också helt nödvändigt. Vi har redan innan avfärd gått med på (läs: tvingats till) att på vår sista dag åka Hop-on Hop-off buss runt stadens historiska byggnader i solidaritet med gängets största turist. Bussen känns olidligt varm och redan efter 5 minuter har jag bytt språk till franska, ryska och hebreiska i takt med att gårdagens festligheter kommit ikapp mig. Vi bestämmer oss tillslut för att hoppa av vid East Side Gallery där vi tar klyschiga selfies bakom Brezhnev och Honecker utan att kanske förstå allvaret bakom. Men konsten på muren får mig ändå att reflektera – den för tankarna tillbaka till föreläsningssalen i Lund och kanske framförallt till alla de otaliga referenser till Francis Fukuyamas mest kända verk The End of History and the Last Man.
Fukuyamas hypotes, att Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetunionen markerade slutet på historien och innebar en slutgiltig seger för den liberala demokratin, kom snabbt att motbevisas av allt fler inomstatliga krig och autokratisering i flera delar av världen. Fukuyamas bok möttes av en kritikstorm som påpekade dess naivitet, optimism och radikalitet – istället kom forskningsfältet att domineras av betydligt mer skeptiska teorier som varnade för etniciteters och kulturers allt större involvering och betydelse för moderna konflikter. Trots att Fukuyamas tes på många sätt har motbevisats och kritiserats, får vi inte glömma bort vad hans bok likaså är ett uttryck för: ett hopp om ljusare tider.
Likt andra världskrigets slut, markerade Berlinmurens fall början på ett nytt kapitel – “Die Wende” (vändpunkten) som tyskarna benämner det. Det var en dag som kom att förändra hela den rådande världsordningen och alla de människors liv som hamnat under järnridåns förtryck. När vi står utanför Brandenburger Tor och läser om Berlinmurens fall slås jag av människorna på bilderna (främst för att jag inte orkade läsa texten) – de är lyckliga, euforiska och hoppfulla; all världens framtidstro koncentrerad och förkroppsligad i en och samma bild.
I en samtid som präglas av Europas första mellanstatliga krig på 15 år, en våldsam revolution i Iran och ett djupt underminerande av kvinnors och hbtq-personers rättigheter i flera delar av världen känns mörkret nära inpå och ljuset långt bort. I dessa tider är det lätt att tänka att världen retirerar istället för att avancera; att allt som sker är en tillbakagång till mörkare tider. Men precis som Fukuyama är jag optimist, och jag vägrar att tro på att världen bara blir sämre och sämre. Kanske är det istället så att världen för varje två steg fram, tar ett steg tillbaka; den avancerar, om än långsamt.
Varför Fukuyama valde att kalla boken The End of History, en titel som låter mer dystopisk än utopisk, slår mig först nu. Markerade inte Berlinmurens fall snarare en början på historien? En historisk pånyttfödelse som gav nytt liv åt människan? Kanske är det just i väntan på denna historiska pånyttfödelse som vi befinner oss just nu. Vi väntar på att världen ska ta sitt sista kliv och att vi får uppleva, om bara för en dag, en genomkroppslig känsla av lycka och tilltro till människan.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sofia Gonzalez Brodin, Skribent
