Bild: Aline Forsström
Få vågar prata om det, men det finns en standard i Lund att direkt hitta sina bästa vänner, helst under första veckan. Men så är inte verkligheten för många och den sociala pressen är konstant närvarande. När man inte presterar socialt och det sociala kontaktnätet brister, blir Lund lätt den värsta staden i världen. Jag har själv erfarenhet av detta och vill berätta om de två första kompisarna jag skaffade här i Lund.
Vårterminen 2022 gjorde jag min debut i Lund. Jag hade precis pluggat franska i Frankrike och var lite mallig över att ha bott utomlands. Därav var mitt självförtroende toppen när jag traskade till mitt första novischmöte. Efter första veckan var mitt ack så höga självförtroende nedbrutet. Jag hade inte hittat en enda kompis och ensamheten var ett faktum även när jag befann mig i ett rum fullt med människor. Det krossade självförtroendet gjorde att jag förlorade min sociala förmåga, kunde inte producera en enda vettig mening eller ämne att prata om med mina medmänniskor. Jag hade skapat en misär för mig själv långt bort från min hemstad och trygghet.
Under den första tiden bodde jag hos en kompis på en plats där ingen borde bo: Vildanden. Från helvetet på jorden tog jag buss 4 till en fika med mina två kompisar från Stockholm (väl där hade jag ett mentalt sammanbrott). På bussen fanns det två amerikanska tjejer. Man märkte direkt att de var amerikaner eftersom de 1) var de enda på bussen som hade munskydd och 2) började prata med mig från ingenstans. De berättade för mig att de var ‘missionaries’, vilket betydde att de var här i Lund på uppdrag att sprida Guds budskap till oss svenskar. Vi pratade i några minuter innan de frågade om min instagram och vi bestämde träff veckan efter, en slags kompisdejt.
Det var under första träffen som jag förstod att de var inte bara “vanliga” kristna, de var mormoner. Jag ansåg mig ändå vara påläst om mormonism (jag har sett Book of Mormon) och såg ganska tydliga tecken som bekräftade mina misstankar: de drack inga varma drycker, predikade om deras budskap och, det mest avsevärda, de tyckte Zac Efron var världens sexigaste man.
Det vettiga hade nog varit att avsluta vänskapen där. Jag hade ingen egentlig avsikt att bli vän med mormoner och jag hade inte tänkt att mitt sammanhang skulle bli deras kyrka heller. Men ensamheten hade gjort att det börjat växa en desperation inom mig och den hade blivit så pass stor att jag nästan blev värvad till deras kyrka. Jag övervägde nästan att gå på en av innebandyträningarna för att få vänner.
Idag så ser jag tillbaka på den tiden och värnar verkligen om den. Inte för att jag blev mer upplyst av att vara vänner med mormoner, det gjorde mig bara mer skeptisk till religionen. Jag värnar om den för jag har verkligen fått förståelse för hur ensamheten kan omfamna en på ett helt nytt sätt och hur svårt det kan vara att ta sig ur den. Mitt budskap är helt enkelt detta: alla hittar inte vänner direkt i Lund. Jag tror väldigt få gör det men att folk inte vågar erkänna det. Det tar tid att hitta rätt sammanhang och att hitta människor som man faktiskt klickar med. Men bara för att du inte har hittat det än betyder det inte att du är konstig, för även de konstiga hittar tillslut sitt sammanhang. Du behöver bara vänta på ljusare tider.
För vår del kan man konstatera att det har blivit ljusare tider. Jag har hittat mitt sammanhang och har många fina vänner som jag värnar om. Ljusare tider har det även blivit för mina mormonkompisar; efter att de åkte tillbaka till Amerika gifte sig båda med Zac Efron-kopior.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aline Forsström, Skribent
