Text: Olof Elfwering – Bild: Amanda Malmquist
Jesper Liveröd från Greenpeace Sverige var en av gästerna för kvällen. Efter hans presentation om inspiration och om vad Greenpeace gör förutom synliga aktioner fick vi en pratstund med honom.Jesper är kommunikationsansvarig på Greenpeace Sverige. Han är också alumn från statsvetenskapliga institutionen i Lund och före detta LUPEF-medlem tillika redaktionsmedlem på denna tidnings föregångare. På 10/10/10 gästade han Lunds klimatevent som en av tre föreläsare. Så inspirerad och full av vilja att inspirera oss var han att han gick över sin kvart nästan dubbelt upp, men publiken misstyckte inte. Det gjorde inte vi heller när vår intervju med honom blev väldigt lång.
Greenpeace är en organisation som kanske oftast sammankopplas med spektakulära aktioner som att störa valjägare i små gummibåtar. Greenpeace har bland annat blivit kallade för Eko-terrorister men vad får egentligen den mediebild som målas upp för effekter? Skapas några problem?
Det kan vara frustrerande naturligtvis. Särskilt irriterande är det när folk sprider saker som att vi skulle ha slagit sönder någonting eller att vi skulle ha varit våldsamma. En av våra viktigaste grundpelare är att Greenpeace är en utpräglad icke-våldsorganisation. De gånger vi genomför aktioner förhåller vi oss strikt till principerna för civil olydnad, med det personliga ansvaret och icke-våldsprinciper som främsta kännetecken. Aldrig våld.
Samtidigt tycker jag att det vore konstigt om inte någon reagerade eller blev upprörd av saker vi försöker debattera eller om vi gör en aktion – vi exponerar ju ofta sådant som företag eller andra aktörer inte vill visa fram. Att miljöbrott eller dubbelmoral blottas medialt eller publikt retar ju naturligtvis de som är ansvariga.
I organisationens verksamhet är de spektakulära aktionerna som många förknippar med Greenpeace egentligen bara toppen på isberget av det vi arbetar med – mycket handlar om politisk lobbying, påverkansarbete och vetenskapsfrämjande. Men även sådant arbete, som liksom inte är så visuellt, har en tendens att både reta och locka. Att exempelvis placera en debattartikel som tar upp ett miljöbrott eller pekar ut politiska tillkortakommanden genererar en massa upprörda reaktioner där folk kallar oss för än det ena eller det andra.
Jag ser inte detta som ett problem – vi finns ju inte här för att stryka medhårs eller vara bekväma. Vi arbetar ju faktiskt med väldigt obekväma frågor, vårt samhälle utvecklas inte på ett hållbart sätt och Greenpeace försöker både peka ut det som är farligt och främja alternativen. Att arbeta för hållbar utveckling och försöka ändra beteenden betraktas ibland som ett intrång och irriterar vissa människor.
Opinionen har ju svängt i kärnkraftfrågan och förbudet mot att bygga nya reaktorer upphävdes för ett tag sedan, hur ser du på det?
Till att börja med tycker jag uppfattningen att svenskarna skulle vara så oerhört kärnkraftspositiva är en aning onyanserad, eftersom det beror helt på hur man ställer frågan. Jag har exempelvis sett opinionsundersökningar som frågade saker i stil med:
”Tror du att Sverige, som är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder, klarar att stänga av kärnkraftverken imorgon?” Ganska ledande fråga, eller hur. Svaret blir naturligtvis därefter.
I kontrast till det gjorde SOM-institutet i Göteborg en undersökning för något år sedan där människor ombads berätta vilken energikälla de ville att Sverige skulle satsa på. 83% ville att vi ska satsa på solkraft, och 77% på vindkraft. De som tycker att vi ska satsa på kärnkraft hamnade någonstans kring 17%.
Kärnkraftsindustrin har lyckats att få många att tro att vi behöver kärnkraft för att klara energiförsörjning till företag, industri och bostäder. Det är en myt – förnybar energi och energieffektiviseringar kan mycket väl tillgodose värme och elektricitet, utan att det sker på bekostnad av miljö eller klimat – och till råga på allt väsentligt mycket billigare. Det finns en mängd vetenskapliga rapporter som visar detta. Det handlar inte om att vi ska stänga av alla reaktorer i morgon, men att på ett ansvarsfullt sätt fasa ut kärnkraften över en tid samtidigt som vi fasar in mer förnybar el.
Men, visst, här i Sverige gjorde Greenpeace misstaget att börja jobba med att få upp kärnkraftfrågan på agendan för sent. Vi borde fortsatt påminna om att ny kärnkraft dras med samma problem som gammal kärnkraft, nämligen miljö- och hälsofarlig uranbrytning, olösta förvaringsproblem för det radioaktiva avfallet samt olycksrisker och höga kostnader. Ända sedan beslutet om linje två togs i folkomröstningen 1980 har kärnkraftsindustrin arbetat långsiktigt med att vända opinionen. Det har de lyckats med.
Men under 2009 började vi försöka lyfta kärnkraftsfrågan. I någon mån kom väl frågan upp på agendan igen, och efter nästan ett år av politisk lobbying, en tilltagande mediedebatt, kartläggning av kärnkraftsförespråkarna, Sverigeturnéer och försök att främja alternativet, genomförde vi aktionen mot Forsmark för att försöka uppmärksamma att Sverige höll på att riva upp en av landets mest framsynta miljö- och energipolitiska ställningstaganden.
Centerpartiet har ju vilat ganska mycket på att inte kommer byggas några nya reaktorer eftersom det inte är kostnadseffektivt – har de rätt?
Det är svårt att säga. Jag tror att Alliansens överenskommelse om energipolitiken kommer ligga kvar, sen får man se om det faktiskt byggs ny kärnkraft. Centerns medlemmar har ju fortfarande ett starkt motstånd mot kärnkraft, medan Folkpartiet älskar sin kärnkraft – trots vansinniga kostnader, trots att det är en falsk klimatlösning och trots att den nästan planekonomiska kärnkraften står i bjärt kontrast till den liberala ideologin.
Alliansens överenskommelse baseras på att den tungt subventionerade kärnkraften inte längre ska få skattestöd, utan endast får byggas på marknadens villkor. Om det bara skulle vara en fråga om ekonomisk förtjänst skulle ingen ens fundera på kärnkraft – det är på tok för dyrt och riskabelt. Men många bedömare menar att subventioner ändå har en tendens att leta sig till kärnkraften, trots löften om att det inte får ske – England är ett sådant exempel.
Sedan finns andra faktorer som styr hur kraftjättarna agerar än huruvida ny kärnkraft egentligen är kostnadsmässigt rationellt. Det kan tillexempel röra sig om att de tre-fyra energijättarna som dominerar elmarknaden idag vill befästa sin dominans, vilket enklast görs genom fortsätta med centraliserade kraftverk. Även mer abstrakta saker, t.ex. tradition och vad som ”sitter i väggarna” på de gamla energijättarna, styr satsningar.
Hur ser du på Sveriges miljöpolitik?
Ser man till den gångna mandatperioden har det varit bedrövligt. Andreas Carlgren och regeringen har misslyckats på flera olika områden. Kritiken mot regeringen handlar naturligtvis inte om ett blockpolitiskt ställningstagande – Greenpeace är fullständigt politiskt obundet. Men nu råkar det vara den borgerliga regeringen som har styrt skutan i fyra år, och kommer att göra det de kommande fyra åren. Gudarna ska veta att tidigare socialdemokratiska regeringar inte direkt varit guds bästa barn, inte minst vad gäller t.ex. Vattenfall. Eftersom regering och opposition har helt olika förutsättningar att bedriva arbete inom olika politiska kategorier, som miljö och klimat, är det svårt att ta ställning. Det är en väsentlig skillnad mellan att vara opposition och yttra krav och målsättningar och att sitta i regeringsposition och ta hänsyn till såväl budgetar som remissyttringar och olika prioriteringskrav. Greenpeace kan bara bedöma olika politiska block efter vad de åstadkommit.
Ser man på vad jag tycker är viktigast att göra framöver handlar det om lite olika saker, beroende på vilket område det handlar om. Det är svårt att sammanfatta allt som behövs göras under ett paraply som kallas ’miljö’. Under kommande mandatperiod behövs bland annat:
– En bred, politisk enighet kring satsningar på förnybar energi och energieffektiviseringar, samt en påbörjad avveckling av kärnkraften i Sverige.
– Ett verkligt ambitiöst mål för mängden förnybar energi – dagens mål om 50% förnybart när vi redan har över 44% är svagt. Höjda ambitioner skulle minska Sveriges utsläppsmängder och skicka signaler till den förnybara energibranschen som behöver tydliga politiska signaler.
– Ett nätverk av stora marina reservat, där utvinning av alla naturresurser är förbjudna. Dagens marina skyddsområden är bara streck på en karta, områdena saknar nästan alltid verkligt skydd.
– Att alla återstående skogar med höga naturvärden får ett lagstadgat skydd.
Vad är det som regeringen gjort fel under mandatperioden?
Vad gäller energi – som ju är en så integrerad del av klimatpolitiken – handlar det i stor utsträckning om otillräcklighet. De flesta klimatåtgärder regeringen satsat på är otillräckliga, om man ska hörsamma vetenskapens påbud. Man kan inte prata om 20% minskning av koldioxidutsläppen när det behövs 40 % enligt vetenskapen. Det positiva, att klimatproblemen numera är något regeringen faktiskt arbetar med, undergrävs av att målen är för låga.
Under den gångna mandatperioden lyckades regeringen som jag tidigare nämnde även riva upp de mest progressiva delarna i svensk energipolitik – avvecklingslagen och nyetableringsförbudet för nya kärnreaktorer. Sverige gick från ett land som skulle gå mot 100% förnybar energi på sikt till att plötsligt ta flera steg bakåt. Regeringen har även undfallit att ge Sveriges värsta miljöbov, statliga Vattenfall, ett ägardirektiv som faktiskt sätter stopp för kraftjättens destruktiva utveckling. Vattenfall släpper ut nästan dubbelt så mycket koldioxid som hela landet Sverige – på drygt tio år har man gått från nollutsläpp till någonstans kring 90 miljoner ton CO2 per år. Bolagets investeringsplaner visar dessutom att man vill fortsätta med ohållbara eller direkt farliga energiinvesteringar.
Även slopandet av skatten på handelsgödsel och kadmium var tokig, eftersom det direkt motverkar ansträngningarna att minska övergödningen i våra hav. Jordbruksministern och miljöministern har även stöttat att EU öppnar för genmodifierade grödor, som förknippas med hälso- och miljörisker. Det är ett stort steg bakåt att tillåta GMO för ett land som vill värna biologisk mångfald och ett hållbart, riskfritt jordbruk. Och att regeringen återigen lade planerna om att börja bygga höghastighetsbanor för tåg på hyllan är hemskt – ur miljösynpunkt först och främst (kan man på sikt lägga om en allt större del av transporterna på räls åtgärdar vi massor av landets största miljö- och klimatproblem), men även utvecklingsmässigt. Sverige hamnar på efterkälken när Europa bygger infrastruktur för snabba tåg och vi bara lappar vår fallfärdiga gamla stambana. Ur ett personligt perspektiv, som frekvent tågresenär, är jag helt häpen över att regeringen inte verkar begripa hur mycket personliga och samhällsmässiga kostnader ett utslitet tågnät och konstant försenad trafik medför.
av Olof Elfwering
