Panorama möter Lennart Lundquist

Panorama intervjuade den legendariske Lennart Lundquist på hans mytomspunna kontor på tredje våningen i Eden. Lunkan, som han kallas av alla som satt så mycket som sin tå på Eden, berättade om sin bakgrund, sina böcker, sin syn på dagens samhälle och finanskrisen, samt varför det ska vara så förbaskat mycket metodologi på Statsen.

Det första Lundquist berättar är att han precis har gjort en storstädning och rensat undan det mesta. Att det ligger papper överallt plus nämnda bokhyllor visar intet spår på att så skulle vara fallet. För tillfället håller Lundquist på med sin nästa bok, Flocken i massamhället, en fortsättning på boken Att hantera humanvetenskapens tudelning, som var en övergripande metateori. Flocken i massamhället ska bli en empirisk makroteori för politisk organisering som beskriver och förklarar vilken roll individnätverken har i samhället jämfört med de vanliga institutionerna. Lundquist menar att det hänger samman med att ansikte mot ansikte-relationen är fundamental, den bestämmer hela vår tillvaro. När mänskligheten började utveckla jordbrukssamhället, blev man tvungen att ha organisationer och institutioner. Men dessa räckte inte till utan man var tvingad att ha nätverk, som då blev då flocken i massamhället.

Tendenser Lundquist ser i dagens samhälle är att individnätverken är tillbaka i en olycklig form, eftersom de tar över institutionernas roll. Ska man söka jobb ska man inte ställa sig i en jobbkö eller gå till arbetsförmedlingen utan känna någon som har jobb. Lundquist menar att att individnätverk kan fungera åt båda håll: bra, som när de stöttar organisationer och institutioner så att de fungerar mer effektivt, och dåligt, som när de övertar organisationer och institutioners roll. Samtidigt tror Lundquist att stora samhällen inte kan klara sig utan organisationer och institutioner utan att det vi ser nu håller på en tid och sedan kommer någonting annat.

Lundquist beskriver processen med att skriva en ny bok. Han brukar börja skriva någonstans mitt i, bara ibland mer medvetet. Skönlitterära författare brukar säga att personerna i böckerna tar över och skriver åt dem. Här är det något liknande, idéerna tar över skrivandet. Inspirationen till hans nuvarande bokprojekt var att hans tidigare studier på whistle blowers, de som upptäcker fel och orättvisor inom en organisation och rapportera om det, och hur illa de blivit behandlade i alla tider, oberoende av kultur. Det liknar någon slags lag, den gode medborgaren/ämbetsmannen säger ifrån när något blir fel och då kommer den onde härskaren och klämmer till honom så det sjunger om det. Sen fortsätter  den onde härskaren som förut. Att det alltid har varit så tror Lundquist hänger samman med faktorer som har med evolutionen att göra. Därför började han skriva om det, men sedan märkte han att det först behövdes en metateori – Att hantera humanvetenskapens tudelning – och en makroteori, Flocken i massamhället. Först i januari 2010 räknar han med att sätta igång att skriva den egentliga boken om whistle blowers.

Lundquist beskriver forskningsprocessen inom samhällsvetenskapen som att man springer omkring i en liggande spiral. Ett sätt att komma runt det är att hitta en fast punkt.  För Lundquist del handlar detta om hitta ett samband mellan maktutövning mot whistle blowers och evolutionsteorin.

Att det blev just statsvetenskap för Lundquist beskriver han som en slump. Tidigare hade han läst historia, litteraturhistoria, filosofi och nationalekonomi, alla på Lunds universitet. Han tyckte om dem alla, men när professorn Nils Stjernquist frågade om han ville bli amanuens (ungefär forskningsassistent) inom statsvetenskap så nappade han, men om samma förslag kommit från litteraturhistoria hade det lika gärna kunnat bli det. Efter att ha avlagt en doktorsavhandling 1972 fick han en lektorstjänst vid Köpenhamns universitet. 1975 bytte han till Ålborgs universitet och blev samtidigt professor i offentlig förvaltning. Senare samma år gick han dock tillbaka till Köpenhamn där han jobbade fram till 1987, då han kom tillbaka till Lunds universitet och var professor här fram till 2005.

Det första Lundquist skrev om var Lenin och hans organisationsteori, mest för att kunna värja sig mot studenterna genom att ha mer kunskap än dem. Han påminner om att det var mitt under studentupproren på 1970-talet, och i Danmark styrde de marxistiska studentkårerna undervisningen betydligt mer än i Sverige. Sammanlagt har han idag skrivit 16 facklitterära böcker, om man räknar med Demokratins väktare som från början var en statlig offentlig utredning.

En av de första böckerna man möter på Statsvetenskap A är Medborgardemokratin och eliterna, i vilken begreppet ekonomismen är centralt. Jag kan inte låta bli att fråga om han tycker att fokus har skiftat efter den finanskris som vi nu upplever? Ja det verkade ju så, svarar Lundquist, för när krisen kom så var det inte världens 300 största företag som samlades, utan världens 20 starkaste offentliga ekonomier. Samtidigt lever idéerna om nyliberalism och New Public Management kvar. På ett märkligt sätt verkar det som om nyliberalismen fortfarande har vunnit idétänkandet. Titta på svensk statsvetenskap och hur oerhört liten kritik av liberalismen och ekonomismen det finns där. Det är en handfull människor och de flesta försöker låta bli att ta ställning överhuvudtaget.

Hur tror du att man skulle kunna ändra fokus i debatten?

Jag vet inte, man hade ju hoppats att det blivit en ännu värre kris, eller klimatkris som är så oerhört svår att det inte går utan en radikal förändring. Nu försöker man lösa klimatfrågan med ekonomiska incitament, genom utsläppsrätter. Det är ju det enda ekonomismen känner till, det finns bara en drivkraft i deras värld och det är pengar.

Vad har varit den stora drivkraften med att forska inom statsvetenskap?

Jag tycker det är roligt, avundsvärt att jag får hålla på med det här, ett heltidsjobb där man inte mår dåligt när man går till jobbet! Samtidigt som jobbet både är en total frihet och total bundenhet. Man tror ju alltid att man har något viktigt att säga. Det tror ju alla som håller på med det här, då vill man inte släppa det, det är oerhört intressant. Ibland har jag dock en föreställning att en vacker dag dyker det upp en man här på kontoret och för mig fram till fönstret och säger: Titta på buskarna hur mycket papper och skit det ligger där, det kan du väl plocka upp, så att du gjort någon nytta.

Hur länge han kommer att fortsätta jobba vet Lundquist inte och menar att han kan ju få en hjärnblödning imorgon. När han blir klar med Flocken i massamhället, vilket han räknar med att vara till jul, så ska han sätta igång med boken om whistle blowers för det har han sysslat mycket med, där vet han vilka intervjuer han kan göra och det blir då en konkretisering av tänkandet som nu ligger på en makronivå och metanivå.

Det viktigaste rådet han vill ge till nya studenter är att lära sig den vetenskapliga metoden. När studenter lämnar Lund ska de ha lärt sig ett vetenskapligt sätt att tänka. Hur ska jag kunna formulera det jag ser i verkligheten som ett problem, vad finns det för teorier eller idéer som jag kan lösa det här problemet med? Vad finns det för metoder och vilket material kan jag använda? Det är det man ska veta och det är det man har med sig i arbetslivet härifrån. Att kunna formulera problem och frågeställningar är viktigt på alla arbetsplatser.

Samtidigt menar Lundquist att det finns inget annat alternativ. Han fick en gång ett anonymt brev där en student skrev att han kommit till Lund för att lära sig politik, men ni och ert anhang lär ju bara ut metodologi. Men, menar Lundquist, det är ju precis vad vi ska göra. Det är det enda man har nytta av, man får instrumenten för att arbeta vetenskapligt. Att man lär sig ett visst stoff utantill funkar inte. Men får man instrumenten kan man själva ta fram kunskap och skapa kunskap, vilket är själva idén med universitet. Vill man inte de kan man ju sitta hemma och kolla på TV. Som student måste man hela tiden vara källkritisk och använda instrumenten för att analysera vad som händer i samhället. Som student får man en hammare och sedan kan man välja att använda den på flera olika sätt.

Själv har Lundquist använt sig av denna forskningshammare i 46 år för att skapa debatt, undervisa och inspirera studenter till att fördjupa sig inom statsvetenskap. Och ingen blir nog förvånad om han sitter på sitt kontor i 4 år till.  För som han själv beskriver: Det är som om en höjdhoppare som hoppar  2.20. Om han inte skulle träna skulle han bara klara 1.50. Antingen så forskar man eller så forskar man inte. Den tar nästan all min tid och intresse. Man blir ju nästan en plåga för sin omgivning, för man är så gripen av sitt jobb. Upptäcker man saker som ingen sett tidigare blir det en oerhörd fascination.

Bibliografi i urval. 1971 – 1982 – 1987 – 1992 – 1993 – 1997 – 1998 – 2001 – 2007

7 snabba med Lennart Lundquist:

Favoritfilmer: Casablanca (1942) och Pojkarna på Storholmen (1932)

Favoritbok: Jag har så många, jag läser varje år en bok om en resa, Aniara, Odyssén o.s.v. Tidigare läste jag en skönlitterär bok i veckan.

Favoritförfattare: Per Odensten, barndomsvän till Lennart Lundquist, och Joyce Carol Oates

Favoritmusik: Opera, främst wienerklassicism främst Hayden, Mozart, Beethoven, Bach, Hendel.  Under sin tid som värnpliktig och reservofficer på Sjökrigsskolan i Stockholm gick han på opera en gång i veckan.

Favoritstad: Karlskrona, det finns ingen jämförelse. Där är jag född och uppvuxen.

Favoritbok av de egna böckerna: Det blir ofta den han håller på med senast, men han tycker boken om Lenin är viktig, The Party and the Masses (1982), Implementation Steering (1987) är en annan han framhåller, sedan är det Demokratins väktare (1998) och Fattigvårdsfolket (1997), det är de fyra framförallt.

Favoritpolitiker: Olof Palme (det är första gången han fått den frågan). Jag kommer ihåg när mina barn var små och vi satt och lyssnade på hans argumentation som var suverän, rolig och snabb. Han var fantastik.

En vanlig dag med Lennart Lundquist:

Han lämnar sin lägenhet på Sandgatan runt 7:30 och kommer till sitt kontor på Eden vid 8-tiden då han börjar jobba med boken fram till klockan ett, för att då ta lunch. Därefter sover han 1 timme, varpå han klockan tre hämtar två av sina barnbarn på dagis och förskolan bredvid och leker med dem till klockan fem. Sen lagar han mat till sig själv och hustrun. Dagen avslutas med läsande av nödvändig facklitteratur liggandes på sängen, för att hålla sig uppdaterad om forskningsresultat.

av Martin Pehrsson