Den 18 november anordnades av LUPEF och LAOS (Lunds Akademiska Officerssällskap) en föreläsning med den inbjudne gästen Bengt Gustafsson, f.d. General och Överbefälhavare för Svenska Försvarsmakten tiden 1986-1994. Föredraget behandlade Sovjetunionens syn på Sverige under efterkrigstiden och Gustafsson gav också en viss inblick i sin forskning kring ubåtsfrågan, som han även redovisar i sin nya bok. Startskottet gick och Gustafsson angrep raskt och militäriskt effektivt den historiska frågan.
Sovjetunionen vs Sverige?
Ett ”hett” krig var långt ifrån omöjligt under Kalla Kriget. Sovjets strategi var enligt Gustafssons forskning att förekomma NATO genom att skapa en maritim zon, d.v.s att ockupera Danmark och delar av Norges kust för att isolera Skandinavien och Östersjön, samtidigt som mellersta Europa invaderades storskaligt. Baltiska marinofficerare som tjänade under sovjettiden, som Gustafsson intervjuat, har bekräftat att de tränats under stora delar av karriären för att skapa den maritima zonen. Planen var att Danmark inom två veckor efter ett krigsutbrott skulle ha kapitulerat och Öresund ha öppnats upp för ryska skepp. Gustafsson har också genom sina källor, som bland annat varit aktiva inom f.d. sovjetisk underrättelsetjänst, tolkat det som att Sovjetunionen mest troligt skulle ha bortsett från den svenska neutraliteten och utnyttjat Sveriges infrastruktur på ungefär samma vis som Hitler gjorde. Vid ett krigsutbrott var den sovjetiska planen att avlägga cirka 10 divisoner för att ockupera Skandinavien.
Gustafsson tror dock att Sverige hade kunnat motstå en attack; när svenska försvarsmakten var som starkast under 70-talet kunde över 800 000 man mobiliseras, tillsammans med nya engelska pansarvagnar och det fjärde största flygvapnet i världen som stoltserade med över 1 000 flygplan. Han påpekar att en av anledningarna till Sveriges stridsduglighet var att vi som de flesta vet kom ganska billigt undan från andra världskriget, till skillnad från de flesta andra länder. Med tanke på vårt lands storlek tror Gustavsson alltså att den stora satsning och höga standard svenska försvarsmakten hade under efterkrigstiden skulle göra stort intryck på dagens svenskar, om de fick höra hur det låg till förr.
Att ryssarna hyste en viss respekt framför allt för det svenska flygvapnet finner Gustafsson högst troligt och en rysk invasion skulle helt säkert försöka använda sig av överraskningsmomentet för att snabbt utvidga sina områden. Med ett långsträckt land som Sverige var det därför av högsta prioritet för svenskarna att mobilisering skulle gå raskt och att försvaret var proportionellt fördelat för att inte lämna för stora luckor.
Något som enligt honom framkom först efter kalla kriget var att Sverige i hemlighet samverkat med NATO. Bland annat skulle NATO flyga över Sverige för att bomba Baltikum och Sverige skulle avsätta militär personal åt NATO i tillfälle av krig. Denna information ska ha varit topphemlig, något som i princip bara statsministern och utrikesministern hade vetskap om och som inte ens Gustafsson som Överbefälhavare delgavs. Den politiska ”avspänning” som ägde rum under 70-talet var inte heller sanningen enligt Gustafssons källor. Källorna menade att bland annat lydstaterna i Östeuropa i smyg utrustades med modernare vapensystem och att 1972 års nedrustningsavtal om biologiska vapen inte heller följdes som bestämt. En annan fråga som diskuterats mycket i Sverige och som fortfarande orsakar debatt är ubåtsfrågan.
Ubåtsfrågan
En av anledningarna till den sovjetiska ubåtsnärvaron runt Norden anser Gustafsson vara rekognoscering, för att kunna utnyttja insamlade kunskaper vid krigsutbrott. Dessutom kunde Östersjön fungera som övningsplats för den sovjetiska flottan. Det är denna teori han utgått ifrån i sin forskning och ger sitt stöd till.
En annan teori som Gustafsson känner till har utvecklats av Ola Tunander vid Peace Research Insititute i Oslo. Tunanders teorier syftar till att USA egentligen låg bakom ubåtsspioneriet och han har bland annat skrivit boken ”The Secret War against Sweden – US and British Submarine Deception in the 1980s”). Gustafsson verkar dock tveksam till Tunanders forskning och påpekar att USA bara besökt Sverige på västkusten en eller två gånger med ubåt och inte är vana vid färd i bräckt vatten, som han menar är mycket annorlunda från manövrering i saltvatten. Att de då skulle undgått upptäckt finner han tveksamt. Han utesluter inte engelsk inblandning, men tycker det ska beaktas att Sverige hade goda förhållanden med NATO-länderna och den svenska socialismens kopplingar till Västtyskland var starka – att de länderna skulle kränkt svenskt territorialvatten tror han inte. Det ska också nämnas att det pågick underrättelseverksamhet mellan Sverige och NATO-länderna, vilket i sig inte ifrågasatte Sveriges neutralitet.
– USA kunde inte legat bakom eftersom de inte hade några lämpliga ubåtar. USA använde sig mest av atomreaktordrivna ubåtar och hade inte de tysta dieseldrivna motorer som krävdes för dessa smygande operationer som utfördes runt Sveriges kust. Att det skulle varit franska eller tyska ubåtar är inte heller troligt med tanke på det stora samarbetet mellan de europeiska länderna, säger Gustavsson i intervju.
Man har alltså hittills inte löst nationalitetsfrågan kring ubåtarna?
– Nej, det finns bara teorier; teorin om sovjetiskt spionage, en teori om att inga ubåtar vistades på svensk territorium utan att minkars lekar hade orsakat utlösandet av larmsystem (skratt) och teorin om att USA stod bakom.
En debatt på sajten Newsmill har uppkommit till följd av Gustafssons senaste bok ”Sanningen om Ubåtsfrågan”. Debattdeltagarna är många, exempelvis diplomaten Rolf Ekéus som ledde en utredning i ubåtsfrågan, är mycket kritisk till Gustafssons forskning och har skrivit ett långt inlägg. Utrikesminister Carl Bildt uttrycker i en artikel tvärtemot sitt stöd för trovärdigheten i Gustafsson bok och Ola Tunander uttalar sig om sina teorier om USA-spionage.
Den omdebbaterade boken
– Ekéus löste inte ubåtsfrågan i sin utredning men i min bok blir den löst. Inte med hundraprocentiga bevis men med rimliga sådana, säger Gustafsson med ett roat smil.
Gustafsson tror inte på någon direkt rysk hotbild idag, men han anmärker att bristen på svensk militär kapacitet på Gotland är vansinnig, med tanke på öns strategiska position gentemot Ryssland och Baltikum. På min fråga om han ser något problem med försvarsmaktens relativt nya ”insatsförsvar”, svarar han att en mindre försvarsmakt troligtvis får en mindre produktion – d.v.s en allmänt lägre kapacitet och längre förberedelsetid av materiell och dylikt vid en krigssituation.
Ubåtsfrågan är utan tvivel ett mycket omdiskuterat kapitel i svensk efterkrigstidshistoria, något vi i de yngre generationerna kanske inte riktigt snappat upp. Någon som däremot troligtvis har ”snappat upp” den är Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, som bland annat diskuterar frågan framför allt ur dess mediala synvinkel i sin bok ”Morgondagens krig – Tekniken, politiken och människan” (för övrigt en av de mer intressanta och användarvänliga böckerna i kurslitteraturen för grundkursen i Fred- och konfliktvetenskap vid LU). Den militära och politiska förvirringen i samband med ubåtsfrågan tillsammans med det mediala trycket bidrog till allmänhetens intresse och krav på svar – vilka alltså inte kan ges med alla kort på bordet ännu idag. De kort som däremot kan läggas på bordet idag är bland annat forskning utverkad av Gustafsson, Ekéus, Tunander, Agrell och många andra mer eller mindre prominenta personer som försökt sätta tänderna i historien.
av Aron Segerström
Fotnot: Bilden längst upp är en ubåt av Whiskey-klassen precis som U 137, men det är inte U 137.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.