Verkligheten runt hörnet

Finns det hopp för slummen? Rio de Janeiro är en av de städer vars slum är överväldigande och karaktäriseras av misär, våld och skräck. Olyckligtvis är detta bara ett av många samhällen vars framtid kantas av både hopp och djupaste förtvivlan. Detta är en text om det flyktiga Rio de Janeiro där poliser bär sopor och slummen är de brutna människornas hem.

Fattigdom är något som bekämpas av regeringar och organisationer världen över. En viss summa pengar satsas alltså på att ”utrota” fattigdom. I och för sig kan man även göra som Renzo Martens gör , nämligen att i en ironisk kontext ta upp vissa aspekter av fattigdomen som en stor del av världen inte vill veta om, men det är en annan historia.

Vad jag ämnar tala om i denna artikel är hur fattigdomen i Sydamerika kan karaktäriseras. Jag tänkte börja med att uppmärksamma läsaren om två fattigdomsteorier som kan vara passande att ha i bakhuvudet. Den första benämns ofta som multipla avsaknader och är en fattigdomsteori som sammanställer sådant som påverkar ens misär. Det som människor saknar kan vara sådant som låg lön, avsaknaden av ett hem, bostadssegregation, vandalism, arbetslöshet, maktlöshet, dålig hälsa m.m. Dessa avsaknader är ofta rumsligt koncentrerat i städerna, och detta kan som ni säkerligen kan föreställa er leda till klinisk depression och liknande. Fattigdomskultur är en annan teori och ett begrepp som syftar på att individer förstår osannolikheten i att deras situation någonsin kommer förändras och att möjligheten till framgång inom det kapitalistiska systemet är minimal varav förtroendet för samhället och den personliga ambitionsnivån sjunker till en ytterst, nästintill apatiskt, låg nivå.

Foto: Emilie Toresson Grip

Men målet med denna krönika är inte att snärja in sig i facktermer eller landsspecifika egenskaper utan att tala om fattigdom som inte bara ett reellt utan även ett psykologiskt problem. Rio de Janeiros stora slumområden är ett exempel där människorna lever i största armod, något som vi troligtvis inte kan föreställa oss, och skulle vi anse att vi gör det så har vi antagligen, ingenting är definitivt, för höga tankar om vår egen begreppsförmåga. Jag kan erkänna att jag långt ifrån fullt ut kan föreställa mig deras verklighet. I Sydamerika så känner de flesta säkert vagt igen bilderna på kåkstäder där husen är byggda på varandra och där ordet skrangligt skjul är ett mer passande namn än hus, även fast jag inte har några som helst intentioner på att ta bort ordet hem ifrån dem.

Ett intressant fenomen som sker då och då genom årens lopp, med olika motiveringar till varför, är slumundanröjning. Slumundanröjning genomförs ofta med motiv som att förbättra husens standard och området i stort då det anses vara för nedgånget. Alltså med syfte att förbättra de boendes levnadsstandard. Och detta stämmer säkerligen i många fall. Problemet är att det som sker vid en slumundanröjning för det mesta leder till gentrificering vilket innebär att de fattiga människorna som tidigare bodde där inte har råd att bo kvar eftersom området blir upprustat vilket samtidigt innebär att hyran blir högre. När de fattiga har flyttat därifrån flyttar nya, mer förmögna människor in i det numera upprustade och moderniserade området. Detta händelseförlopp karaktäriseras och synliggörs sedan ytterst väl med existensen av hemlösa.

Hemlöshet är en social exkludering som skapas när det inte finns tillräckligt med hus till överkomligt pris att bo i. Några orsaker som leder till hemlöshet är gentrifikation, nedskärning av välfärdsbudget och stagnerande eller fallande inkomst. De största riskgrupperna för hemlöshet är arbetslösa, ensamstående mammor, sköra äldre och unga människor som rymt hemifrån m.m. Slumundanröjning ger alltså som påpekat inte enbart positiva aspekter. Kostnaden för att bygga hus till de hemlösa är ofta höga och det är inte ens alltid som standarden faktiskt blir högre. Att de som väl får flytta från slummen – och tiden de får vistas mellan boendet i slummen och sitt eget hem är heller inte särskilt lätt – sedan hamnar i bostäderna i ytterkanten av staden som i sig inte är särskilt väl underhållna ochofta brister i bekvämligheter och möjligheten till offentlig transport gör inte saken särskilt mycket bättre heller.

När landsbygdens problem ignoreras av politikerna tvingas bönderna till städerna och medverkar där till ett akut urbant problem, nämligen slummens dramatiska tillväxt. 60-talet var ett dramatiskt exempel på detta, som en Time-artikel från 1962 visar tydligt. Sydamerikas populationstillväxt var då 2,4 % och den höga tillväxten skedde främst i slummen, vilket fick Sydamerika att börja refereras till som misärbältet. Tabell 1.1 nedan visar hur mycket tre slumområdens invånarantal ökade genom urbaniseringen

Det beräknas att 40 miljoner av Latinamerikas 200 miljoner invånare håller till i urban slummiljö. De penninglösa, icke skrivkunniga och icke läskunniga bönder som tar sig till städerna för ett bättre liv märker snart att verkligheten är en annan än drömmen de haft. Kanske får personen ett välbetalt jobb, kanske får personen inget jobb alls. Personen kan lika väl bli arbetslös som undersysselsatt. Och får personen ett jobb, är chansen stor att individen inte får tag i en lägenhet. Slumområdena är ofta bräckliga och det händer då och då att områdena rasar ner för branterna i Rio de Janeiro och andra ställen. De flesta slumområden saknar vanliga bekvämligheter som rinnande vatten, fungerande ström och sopupphämtning. Slummen i Rio de Janeiro karaktäriseras även av tung kriminell brottslighet.

Foto: Emilie Toresson Grip

Men även på tjugohundratalet kvarstår segregationen och gentrificeringen vilket kan exemplifieras med muren som byggts runt 19 slumområden i Rio de Janeiro med myndighetens förklaring att ”muren ska förbättra levnadsvillkoren och skydda slummens invånare från de beväpnade gäng som kontrollerar Rios nära 600 slumområden, och även spela en värdefull roll i frågan om miljöskydd då den skulle hindra slummen från att expandera i den närliggande regnskogen.” Förutom att kritiker har påpekat segregeringen detta innebär, ytterst tydligt genom materialiserande av en mur, så har det även påpekats att problem inte avhjälps genom muren utan att en satsning på transporter och boendeproblematiken troligtvis skulle få bättre resultat.

I Rio de Janeiro så finns ett av världens största slumområden som dessutom härjas av våld, misär, droger, skräck och trauma vilket är vardag för barnen där. Där våld, skottlossningar och fattigdom dominerar är det inte förvånansvärt att barnen och även de vuxna har problem med inlärning och lugn och ro. Stressen är alltid påtaglig och dagen efter en skottlossning stannar alla barn hemma istället för att gå i skolan. Även fast livet i Rio de Janeiros slum kan verka överväldigande finns det några positiva aspekter. Bland annat har barnen i slummen fått ta del av en ny pedagogik som förbättrar deras inlärandemöjligheter och polisen skall försöka frångå åratal av blodiga bataljer med maffian och istället dela sitt polisarbete med socialt arbete i ett försök att vränga slummen ur händerna på droggängen.

”City of God”, slumområdet i Rio de Janeiro som är så farligt att inte ens polisen vågade sig dit, har dock åtminstone delvis ändrat karaktär då utomstående nu kan besöka stadsdelen. Barn kan något oftare leka på gatan utan rädsla av att träffas av en förlupen kula och drogkartellerna är undantryckta till underjordisk verksamhet, även fast droghandlandet fortfarande finns kvar är detta en utveckling i rätt riktning. Trots att människorna uppskattar att polisen ger en känsla av lugn i stadsdelen tror många att detta bara är temporärt tills OS 2016 är avklarat.

Polisen må numera ta större del av sitt samhällsansvar genom att på ett ”respektingivande” sätt rensa undan sopor som stinker av mänskligt och animaliskt avfall i svarta sopsäckar men de möts fortfarande med cynism och hårda ord, och det är inte så svårt att förstå med tanke på historien. I åratal vägrade regeringen ta ansvaret för slummen och droggängen som med hjälp av vapen blev domaren och juryn kunde växa sig så starka att inte ens polisen kunde ta sig till området utan eldstrid. Förklarligt nog harmas invånarna över att polisen lämnade dem och smädar dem för brutaliteten som följer av deras blodiga räder. När polisen inte var närvarande så började doktorer och andra professionella utövare dra sig undan av säkerhetsskäl och droggängens makt fastställdes. Men förbättringar försöker uppnås. Bland annat satsas det på polisers utrustning, poliserna som rekryteras kommer direkt från akademin innan de hunnit bli korrupta (ett stort problem), och målet är att i första hand minska vapenkriget på gatorna. Polisen verkar ha lyckats stävja en hel del mord då bara nio dött hittills i år mot 34 förra året samt att barnen i markant högre grad tar sig till skolan. Men detta innebär inte att allt är lugnt och väl då de bara för en vecka sedan har skett en ny upptrappning i polisens våld mot droggängen vilket gjort att Sveriges ambassad i Brasilien råder svenskar att hålla sig inomhus och de meddelar att det inte är tillrådigt att besöka slumområdena just nu.

Att slumområden, segregering och liknande återfinns i dagens samhälle är frapperande och ytterst nedslående. Mänskligheten sägs ibland ha kommit en lång bit i sin utveckling, men det räcker att kolla ut genom fönstret för att se att utvecklingen inte gäller för alla. Vid första anblicken kan bilden av Rio de Janeiros kåkstäder se spännande och intressanta ut och nästan idylliska (om man kollar riktigt långt ifrån) men vid närmare granskning så är husen förfallna och mycket av det som vi tar som självklart är inte självklart för dem. Smutsen, trängseln, osäkerheten och rädslan samt att behöva bo över, under och mellan varandra i en svajig och ytterst osäker byggnadskonstruktion är ingen dröm. Trots att det på sina ställen sker förbättringar gäller det att komma ihåg att i länder där människor lever i sådant armod, så kanske någon någonstans bör ifrågasätta hur det kan ha blivit så här och hur människor kan blunda för att andra människor bor, mår och lever som de gör.

Människor väljer inte att bo i slummen, de hamnar där.

av Daniel Tell

Foto: Emilie Toresson Grip