Varför har årets nobelpris i litteratur skapat sådan uppståndelse? Mario Vargas Llosa är peruansk författare, poet och politiker som under sina 74 år kallats allt från kommunist till högerextrem. Allt mellan impotent antidemokrat, revolutionär, chauvinist och Sydamerikas räddare. Men vem är egentligen författaren som alla vill åt?
Mario Vargas Llosa har kallats Sydamerikas viktigaste författare, med mer än femtio produktiva år bakom sig har han skrivit allt från poesi till romaner, essäer och reportage. Han undervisar för närvarande på Princeton University och är aktuell med boken Keltens dröm som släpps på svenska i vår. Den kommande romanen väntas bli en utav hans största litterära produktioner och berör ämnen som koloniala maktförhållanden och brutna levnadsöden, återkommande teman i hans författarskap som ofta beskrivs som realistiskt och inte helt sällan politiskt laddat. Efter den hyllade romandebuten Staden och hundarna från 1962 (-66 i Sverige) har han skrivit flera romaner om allt från statlig verksamhet och bordeller till självbiografiskt. Svenska Akademiens motivering för priset lyder: ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” och det är detta som påpekas som utmärkande för just honom, att skildra den latinamerikanska verkligheten på ett tekniskt fulländat sätt och med en stor produktivitet. Vargas Llosa har på spanska publicerat över sextio romaner varav sexton finns översatta till svenska. Några titlar värda att nämna är bland annat Staden och hundarna, Det gröna huset, Kriget vid världens ände och Bockfesten
Satte sydamerikansk realism på kartan
Vargas Llosa är född i Arequipa, Peru och tillhörde redan från födseln peruansk medelklass. Hans litterära stil, vilket som alltid när det gäller sydamerikansk litteratur kan kännas fruktlös att dela in i de litterära termer som används för europeisk litteratur, kan trots allt betraktas som modernistisk och postmodernistisk och är en del av den magiska realismen som är utmärkande för stora delar av den moderna sydamerikanska litteraturen, och hans författarskap räknas till ”den latinamerikanska boomen”, den litterära strömning som sedan sextiotalet med stor entusiasm innefattat den ledande litteraturen sida vid sida med den blomstrande sydamerikanska ekonomin. Han är på det hela taget en etablerad författare. En hyllad sådan med stor variationsrikedom och produktivitet. Så hur kan det komma sig att debatten runt honom blivit så stormig?
Skämt för alla latinamerikaner?
Jo, det började väl redan när Peter Englund den sjunde oktober läser upp resultatet och motiveringen och det bara timmar efteråt publicerades flera kritiska artiklar på nätet och i tidningar. I Aftonbladet kan man läsa rubriken ”Svenska Akademiens motivering – ett skämt för alla latinamerikaner”. Dramatikern America Vera-Zavala, som själv har rötter i Peru, menar i sin artikel att Akademien genom sin motivering tagit politisk ställning då de hyllar en man som fortfarande, enligt skribenten, håller fast vid utdöende nyliberala ideer. Att han är en stor författare går det inte att säga emot, men att han med Akademiens egna ord är en kartläggare av ”maktens strukturer” är en ljum och ytlig iakttagelse. Han är höger, provokativt i det annars så röda Sydamerika. Men inte bara det. Vera-Zavala sätter fingret på pulsen och uttrycker det som så många andra menat: Llosa är en fallen stjärna. En före detta poet, en före detta politiker. En före detta revolutionär.
Vargas Llosa har en stor politisk karriär bakom sig. Han tillhörde från början som så många andra den intellektuella vänstern och kickade idéer med folk som Castro och Marquez för att sedan göra en omvärdering och bland annat själv ställa upp i presidentvalet i Peru 1990 för att gå förlorande ur striden. I Sverige har han bland annat hållit föredrag på förlaget Timbro och i en annan artikel publicerad i Aftonbladet av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt har han kallats ”en förkämpe för den goda staten” och ”Latinamerikas framtid”. Som politiker. Naturligtvis.
Den halvperuanska journalisten Inti Chavez Perez menar att Vargas Llosas politiska ställningstagande är viktigare för latinamerikanerna är vad det är för svenskarna. För även om Svenska Akademien håller fast vid att priset aldrig är, eller borde vara, politiskt laddat så publicerar Perez på SVT Debatt en artikel med rubriken ”Mario Vargas Llosa har svikit det peruanska folket” där han förklarar varför många peruaner är missnöjda med beslutet. Vargas Llosas politiska läggning handlar inte som i Sverige om ”några procentenheter i sjukförsäkringen” utan att liberalismen i Peru är en imperialistiskt laddad ideologi. Han skriver: ”I Latinamerika handlar konflikten om rätten mot kolonisatörerna. Om rätten att äga sina egna industrier, sitt eget land och sitt eget vatten. Det handlar alltså om att stå upp för sitt land, eller att istället gynna utländska intressen” Vargas Llosa säger själv i en intervju från 2007 att ”Politiken är en plikt, ett ansvar som författaren inte kan avsäga sig” men även ”det politiskt korrekta har aldrig intresserat mig. Jag har alltid varit självständig och frisinnad. Och det är i allmänhet inte väl sett i en värld där det är viktigt att veta vad som passar sig att säga”
DN:s kulturchef Björn Wiman försvarar Vargas Llosa och menar att det bara är i Sverige han målas ut som att vara ett ”högerspöke”, och att han överlag ses som ganska röd, och att vi är ovana vid högerintellektuella i ett land där en intellektuell per definition är vänster. Vargas Llosa har själv i en artikel i DN sagt: ”Jag är en liberal som tror på sociala reformer och kampen mot fattigdom och social ojämlikhet. Det faller sig naturligt för mig att värdesätta frihet framför allt annat, med tanke på Latinamerikas erfarenheter av totalitarism”
Stor författare och stor politiker?
En stor del av debatten handlar om politikern Llosa, men författaren då? Akademiens motivering berör, menar många journaliter, inte hans författande eller språk. Är det egentligen en belöning av honom som författare eller för hans politiska ställningstagande mot diktaturer och förtyck? Har han inte utstått mer än en gnutta kritik genom åren och har till exempel inte hans kvinnoporträtt redan innan nobelpriset anklagats för att vara nedvärderande och patriarkala, och stämmer det inte att han mer än en gång kallats manschauvinist? Visst, Peter Englund, Svenska Akademiens sekreterare, erkänner själv i litteraturmagasinet Babel (SVT2 7 okt) att Vargas Llosas senast till svenska översatta bok, Stygga flickors rackartyg inte kan kallas hans bästa varken vad gäller språk eller kvinnoskildring. Vilket leder vidare till ytterligare kritik. Är inte Vargas Llosas storhetstid förbi?
Den tyska kritikern Fleicitas von Lovenberg menar att ”Svenska Akademien har visat världen att litteratur inte bara är underhållning utan kan förändra”, men hon erkänner också att Vargas Llosas stora romaner kom förhållandevis tidigt i hans karriär. Ett senare klipp i Babel visar bokförlaget Nordstads monter på en bokmässa i Frankfurt när uppgifterna om Nobelprisvinnaren nås. Bland champagne och leenden pratas det om försäljningsökningar och nya upplagor. Det handlar om att ge en ny chans åt en av 1900-talets stora författare. Att nå nya läsare och låta hans verk ses ur en ny synvinkel. Naturligtvis, det är väntat av en Nobelprisvinnande författare men man bör ändå fråga sig om Svenska Akademien har gett detta pris till en av vår tids stora författare, eller om de bara vill ge det till någon som förtjänat det innan det är för sent? Är Vargas Llosa, med sina kvinnoporträtt, sin syn på författaren som moralisk förebild och med sin tills nu sjunkande popularitet Sydamerikas litterära framtid eller historia?
av Amanda Malmquist
