Om vi misslyckas

Regnskogen är under konstant hot, bland annat från världens matkonsumtion. Det gäller särskilt Sydamerika. På flera håll görs det politiska försök att skydda denna obetalbara naturresurs, och de ser alla ut att vara otillräckliga. Vi står vid ett vägskäl där tiden snabbt rinner ut. Om vi väljer fel kan det stå så här i framtidens historieböcker.

I det givmilda sydamerikanska klimatet hade naturen över tusentals år av mödosamt arbete skapat ett paradis av liv och skönhet. I många, många år gav regnskogen värme, mat och vatten för människor och djur. Växter i miljontals former och färger frodades. Självklart hade träden alltid fällts av människorna, men bara i liten, hållbar skala. Naturfolken visste vikten av att välja träd noggrant, sparsamt och luftigt för att inte förstöra balansen, och mänskliga musklers begränsningar höll skadeverkan på låg nivå hos de som inte visste det.

Sen kom miljarder mer människor och med dem kom maskinerna. Med hjälp av bulldozers, eld och girighet fälldes enorma mängder av naturens lungor. De majestätska, gravitationstrotsande skapelserna av enorma, latenta ekonomiska värden blev möbler och papper på andra sidan jorden, precis som alla ville. För det fanns ju ändå så många av dem, träden – vad gjorde väl några färre? Naturens mirakel, uppväxta över generationer av människoliv, raderades på en sekund av maskinernas metall. Oftast inte för människornas överlevnad, utan för deras obönhörliga längtan efter mer. Eller helt enkelt för deras girighet.

Åtrån efter mer möbler, mer papper och mer exotisk frukt gav mer globalisering. Mindre hänsyn till naturen gav mer smutsiga motorvägar genom djungeln. Mindre genomtänkt avverkning, mer enormt skadlig jakt på trädslag att göra exklusiva skrivbord av. Mindre biodiversitet, fler monokulturer. Mindre insikt om planetens skörhet i ett abstrakt slit- och slängsamhälle, fler förorenande transporter över allt sämre mående hav. Färre kolsänkor, varmare klimat.

Och mer kött, då regnskogen plötsligt blev till chark en halv värld bort när all världens boskap, svin och höns kunde födas billigare med kraftfoder gjort på sojabönor. Bönorna odlades bäst på före detta regnskogsmark och så snart den insikten tillkommit tilltog skövlingen. Det ökade intaget av kött – och även mejeriprodukter – möjliggjordes av en oerhörd köttindustrialisering där djurens livskvalitet var det första offret när fodret gjorde burar och bås till perfekta substitut för ängar och bete, en sanning som maskerades med propagandabilder av gröna fält och blå himlar. Människorna fick sämre kött men mer av det. Nästan genast gjorde denna diet dem inte längre friskare och starkare utan gjorde dem ohälsosamma, bland annat genom hjärt- och kärlsjukdomar.

Försök på ekologiska och rättvisa odlingar gjordes av vissa pionjärer, men när ekonomiska kriser slog till hade ingen råd att köpa dem eftersom skattepengarna istället lades på att subventionera konventionell odling. Lobbyisterna fick som de ville, alltid. Enskilda politiker i enskilda länder försökte stävja sin import av oekologisk soja den lagstiftande vägen men hade inga framgångar. Systemet var uppbyggt på förhoppningen om konstant tillväxt snarare än resiliens, varför det snart krävdes genmodifieringar för att vara lönsamt. Ibland gick det bra och ibland mindre bra; ibland kunde grödorna odlas med mindre vatten och näring och ibland blev bieffekterna hälsovådliga. Diskussionen blev dock snabbt irrelevant, oavsett riskerna, för genmodifiering hade blivit ett nödvändigt förfarande för att kunna mätta den växande mänskligheten.

Där sojabönorna faktiskt producerades, drevs ursprungs-och lokalbefolkning från sina hem, ofta för att hamna i de okontrollerbart växande städerna. Urbaniseringen gav de flesta av dem en värld av fattigdom, våld och missbruk i slummen. De som lyckades klänga sig kvar på landsbygden fick arbeta med att hugga ner sin älskade skog, men inte för sin egen räkning; de usla arbetsvillkoren och lönerna var allt annat än skäliga och dikterades av storföretagens internationella ägare. Transparensen i processen var låg och möjligheten för de drabbade att påverka obefintlig – att sätta sig på tvären ledde bara till uppsägning, för det fanns alltid någon annan som inte hade råd att tacka nej till arbete eller till att exponeras för de potenta bekämpningsmedelsgifterna som dödade tusentals årligen. De som agerade guider åt läkemedelsföretagens genprospektörer hade det lite bättre men blev å andra sidan stämplade som förrädare av sitt folk, som inte var nöjd med den ersättning västvärlden betalade.

Det började i Amazonas men utan politisk vilja och allmän medvetenhet isolerades naturligtvis inte bruket dit. Inspirerad av de ekonomiska möjligheterna med brutal avsäljning av naturligt kapital spred sig förfarandet världen runt. Detaljerna varierade men inte resultatet. Malaysia och Indonesien gick i bräschen och förvandlade snabbt Borneo och Sumatra till kalhyggen. Protester, konsumentbojkotter och prat om producentansvar lyckades hejda efterfrågan på avskogningsframställda produkter i viss mån i utvecklade länder men när fattiga länder kunde bli mindre fattiga för en stund hade ingen där råd eller miljökuraget nog att tacka nej till att producera billig palmolja. Andra länder i Sydostasien följde snart exempel och maskinernas tvåfrontskrig mot träden intensifierades än mer. Kapplöpningen till botten för vad som var lönsamt och därmed moraliskt försvarbart att hugga ner påjagades av den globala konkurrensen och människornas ohämmade konsumtionsmani. Afrika och Centralamerika sällade sig till mängden. Men fortfarande var det Sydamerika som hade mest regnskog och snart kunde giganterna Brasilien och Argentina inte längre hålla ens ett minimum av kontroll över avverkningen. Benämningen ”illegal” gjorde ingen skillnad och den ansatsen övergavs tidigt, om inte för dess försvinnande betydelse i sammanhanget så för de stora pengarna under bordet. Inte ens länder som Ecuador som länge kämpat för att försvara sin skog kunde hålla stånd länge till mot den kombinerande kraften hos timmermaffian och världsekonomin. Certifieringar och märkningar skapades och delades ut men reglerna efterlevdes inte och kontrollen var minst sagt bristfällig, för ingen ville stå för kostnaden.

Under decennierna där allt tycktes förändras utan människornas skapade beroenden kunde alla se problemen på en grön mils avstånd, men de valde att titta bort. Kunskapen och lösningarna fanns men ingen ville göra sig mödan. Många människor diskuterade att äta mindre kött, använda papper smartare och se över de gängse ekonomiska principerna, men folk skrattade åt dem eller på sin höjd ignorerade dem. Tanken att priset på livsmedels- och träprodukter, och andra varor och tjänster med för den delen, borde avspegla deras verkliga kostnad att producera i termer av miljöskador framfördes ofta och omfamnades av många. Men prislapparna byttes inte. I alla fall inte förrän träden började sina och skördarna slå fel, så klart.

Inte heller på den internationella politiska nivån kunde man komma överens om någonting. De rika länderna skyllde på de fattiga och de fattiga skyllde på de rika. Någon enstaka skyllde på de globala ekonomiska krafterna men de flesta skyllde på sin näste och intalade sig själva att allt är bra, allt är bra, bara jag får min skvallertidning och sportbil. Välmenande försök att genom samma ekonomiska incitament åstadkomma förändring åstadkom ingenting alls förutom en helt ny nivå av korruption och märkliga sätt att exploatera de redan svaga.

Efter år och år av allt tydligare, desperata rop på hjälp från en utdöende biotop var det plötsligt tyst. Regnskogen var borta, förutom på de allra mest ogästvänliga platser. Detta var av föga tröst för snart skulle även de försvinna av människohand, fast nu indirekt genom minskad motståndskraft mot allt oftare förekommande och värre naturkatastrofer, erosion och ökenspridning orsakade av en mätt atmosfär. Och inte heller gavs människorna någon möjlighet att lära av historien, för klimat, mikroklimat, näringsomlopp och vattencykler hade alla förändrats så pass mycket att regnskog inte skulle kunna växa där på tusentals år även om man återplanterade, och inte heller kunde vi skydda djuren bättre då de hade dött ut i massor. Förlusten av den biologiska mångfalden blev permanent, med mänskliga mått mätt. De flesta av jordens allra vackraste platser hade utrotats och inte längre kunde människorna leva av regnskogen.

_____________________________________________________________________

♦ En av de stora sakerna som nu diskuteras på FN:s klimatmöte i Cancún är handelssystemet REDD+. REDD står för Reduced Emissions from Deforestation and Degradation och låter väldigt bra då det enkelt sagt ska ge pengar till länder för att skydda sina skogar från nedhuggning. Problemet är bara att det dels är ytterligare ett exempel på ett sätt att kompensera för utsläpp, vilka inte brukar falla ut lika bra i praktiken som i teorin, och dels att det i många fall inte är länder som äger skogarna. Till exempel påstår ett litet australiensiskt företag att det lyckats köpa utsläppsrätterna till hela Kongos skogar. Men det största problemet är de astronomiska summor som står på spel. Vissa pratar om 35 miljarder dollar per år, en skrämmande summa även om det inte vore för att liknande system tidigare genererat enorm korruption. Alla bedömare, inklusive Interpol, är överens om att det hela riskerar att bli en juridisk mardröm om avtalet inte görs tydligt och rättvist nog. Och detta alltmedan de stora timmerföretagen säger sig kunna fortsätta som vanligt. Så vad är poängen? Förhoppningsvis är vi inte så blinda att vi efter förhandlingsdebaclet i Köpenhamn gläds åt att få ett avtal oavsett vad det är eller hur svårt det är att sätta sig in i.

♦ En märkning med syftet att främja hållbart skogsbruk är FSC-märkningen. Forest Stewardship Council, som förespråkas bland annat av WWF. FSC gör mycket gott för att göra skogsbruket mer hållbart och för att sammanföra olika parter bakom rimliga regler, men har ofta kritiserats för att dess regler är för svaga och inte följs samt att straffen för sådana regelbrott är obefintliga. Svenska naturskyddsföreningen hoppade till exempel nyss av sitt samarbete med Svenska FSC för att markera sitt ogillande (man är fortfarande med i internationella FSC för att tillsammans med andra försöka påverka).

♦ Den tolfte november debatterades Sustainable Livestock Bill i engelska parlamentets House of Commons. En sådan lag skulle innebära att regeringen måste begränsa skador på naturliv och regnskog orsakade av odlande av ingredienser till djurfoder. Friends of the Earth kallar lagen för ”groundbreaking” och som ett potentiellt vägledande föredöme för andra länder att ta efter. Tyvärr är det väldigt tveksamt om den kommer gå igenom, vilket illustreras av att debatten gick över tiden och inte kommer återupptas förrän den tionde juni nästa år.

♦ Att delegaterna i sista sekund till slut lyckats komma överens på FN-mötet om biodiversitet i Nagoya förra månaden hyllades som ett stort framsteg av de flesta. ”Hoppingivande” användes av många för att beskriva resultatet. Punkter som klubbades var bland annat att skydda 17 procent av jordens land- och vattenområden samt tio procent av kust- och havsområden, att stoppa överfiskningen, att fasa ut skadliga subventioner, att synliggöra värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i nationella räkenskaper. Dessutom stoppades inte införandet av IPBES, biodiversitetens motsvarighet till klimatpanelen IPCC. Men fortfarande finns det frågetecken. Är målen tillräckliga? Kommer länderna komma upp med så bra åtgärder som åläggs dem till partsmötet i Indien om två år? Kommer de i så fall sen utföra dem? Det gjorde man sannerligen inte med målen från millenniets början, och i likhet med Kyotoprotokollet kommer inga straff utdelas till länder som inte klarar sina åtaganden. En annan likhet med mötet i Japan för tretton år är att USA inte skrev under i Nagoya heller.

av Tim Isaksson

Foto: Emilie Toresson Grip