Vi står på tröskeln till ett nytt decennium och det faller sig därför naturligt att blicka framåt – vilka definierande händelser kommer vi prata om tio år från nu? Men innan nyårsraketerna (de miljöbovarna) lyser upp natthimlen ska COP 15 hållas i Köpenhamn den 7–18 december. Detta internationella klimatmöte kan få stora effekter på framtiden – goda som dåliga – så vilken väg väljer vi?
Upptakten till Köpenhamn håller högt tempo med möten över hela världen; UNFCCC har bara i år hållit workshops i bland annat Stockholm, Kairo, Dar el Salaam och Kiev, och toppmöten i framför allt Bonn, Bangkok och Barcelona. Ändå är det bara en stad som finns på allas läppar; alla vägar leder till Köpenhamn. Mediabevakningen har varit enorm och visar varje dag upp nya sidor av det politiska spelet. Samtidigt har pessimismen inför chanserna att få till stånd ett bindande internationellt avtal bara ökat ju närmare december vi kommer. Några exempel ska illustrera världsläget.
I mars hölls en konferens i Köpenhamn med syftet att sammanställa den senaste klimatforskningen inför klimatmötet i december. Optimism var det svältfött på. Den brittiske forskaren Chris Jones sa: ”Vi måste räkna med att förlora Amazonas regnskog. Den utvecklingen går inte att vända inom överskådlig tid.”
I juli fanns det däremot viss anledning att vara glad då G8-länderna kom överens om nödvändigheten i att klara av tvågradersmålet, vilket ska göras genom att minska de globala utsläppen med 50% fram till 2050 – 80% för de utvecklade länderna. Tvågradersmålet härstammar från 1996 och innebär att temperaturökningen måste hållas inom två grader jämfört med pre-industriella nivåer, vilket idag ger oss 1,2 grader att spela med. Men mycket händer på 13 år. Idag anser de allra flesta forskare att tvågradersmålet är hopplöst otillräckligt. David Jonstad på klimatmagasinet Effekt liknar det vid att ”knuffa sig själv i ryggen för att springa snabbare” Han riktar också skarp kritik mot det regeringsstödda 2grader.se, som lanserades i september och i dagsläget har samlat in över 4268 namnunderskrifter med syftet att sätta press på politikerna i Köpenhamn. Jonstad anser att detta är direkt skadligt eftersom det sprider budskapet att det är hållbart att hålla kvar vid tvågradersmålet, ”som siktar mot ekologisk kollaps”.¹
I slutet av september hölls ett klimattoppmöte i FN:s högkvarter i New York. Närmare 100 världsledare var på plats, bland annat Barack Obama och Kinas president Hu Jintao. Trots Ban Ki-moons forumelering ”Failure to reach broad agreement in Copenhagen would be morally inexcusable, economically short-sighted and politically unwise” i öppningstalet ledde mötet inte till något av substans.
Den 24 oktober hölls den världsomspännande aktionsdagen International Day of Climate Action. Under parollen 350 utfördes över 5200 aktioner i 181 länder. Den nya, explosivt expanderande globala miljöorganisationen 350.org samlade miljöorganisationer fån hela världen och alla andra som ville vara under målet att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären måste ner från dagens nivå på runt 390 ppm koldioxidekvivalenter till att hållas under 350 ppm, ett mål som de flesta forskare idag säger krävs för att förhindra katastrofala klimatförändringar. Tvågradersmålet innebär cirka 450 ppm. Aktionen, som kallas för den mest vidsträckta dagen av politisk aktion som världen någonsin har sett, var vältajmad eftersom alla runt om i världen håller på att fastlägga sina förhandlingsståndpunkter.
Detta gäller i högsta grad även för EU:s medlemsstater. Tyvärr verkar förhandlingarna gå trögt.
Många har också kritiserat Fredrik Reinfeldts och Sveriges ledarskap, främst för att han har pratat ner möjligheterna inför Köpenhamn. Till dessa hör bland annat Världsnaturfondens klimatchef John Nordbo och Mona Sahlin, som därmed bröt borgfreden som Reinfeldt vädjat om under ordförandeskapet. I början av november åkte Reinfeldt och Barroso till USA med en gemensam EU-klimatplattform i bakfickan för att möta Obama och sätta press på amerikanerna. För det amerikanska deltagandet är av kritisk betydelse – det spekuleras i att Obama fick fredspriset bara för att sätta press på honom inför COP 15. Men tyvärr ser det mörkt ut. Obama handikappas av att kongressen har stora problem med den nationella klimatlagstiftningen, som nu inte ska debatteras förrän efter nyår, och Obama sa efter mötet med Reinfeldt samma sak som han sagt flera gånger tidigare: Köpenhamn kommer kanske inte lösa alla problem i frågan men kan bli ett viktigt steg på vägen. Denna inställning är utbredd över världen. Inte heller Climate Change Talks i Barcelona, det sista stora mötet inför Köpenhamn som hålls samma vecka som detta skrivs, verkar kunna ändra på detta. Tyvärr har de flesta börjat prata om att det finns ett liv efter Köpenhamn.
Frågan är bara hur det livet ser ut.
Vi måste handla (mindre varor)!
Det finns en övergripande konsensus. Det finns tydliga observationer av konsekvenser. Det finns en majoritetsvilja att göra något. Så varför görs så lite? Jag säger det igen: risken ligger inte i att göra något, den ligger i att inte göra det. Om vi har tolkat våra data rätt och försöker handla efter de varningssignalerna redan nu så gör vi framtiden en stor tjänst genom att undvika de största, mest katastrofala konsekvenserna. Om vi har fel så har vi gjort jorden renare, förberett oss för höjda oljepriser eller kanske hittat ett sätt att bekämpa temperaturhöjningen som faktiskt sker, med eller utan mänsklig inverkan. Så varför görs så lite?
För verktygen och resurserna finns. Det handlar om omprioriteringar. Att lösa problemet skulle kosta kanske några procent av den globala bruttoprodukten, ungefär lika mycket som de totala militära utgifterna per år. Inspirationen som följer är given. Costa Rica kan bli exemplet att sträva mot. Landet författningsavskaffade armén redan 1949, vilket har gett utrymme för ett bra miljöprogram som bland annat jobbar för att bevara regnskogen.
Det finns uppenbarligen många som tror att de ekonomiska möjligheterna att göra en bra omställning är goda. Det kan bli tufft, visst, men det måste göras. Om det inte var nödvändigt, varför skulle då FN, våra regeringar och andra annars vilja få till stånd en omställning (i den mån de nu försöker det) som är ekonomiskt påfrestande? Vem skulle tjäna på det? Gore och miljöorganisationerna? Vill de utvecklade länderna hindra utvecklingsländernas tillväxt? Eller skapa någon slags världsregering med klimatet som förevändning? Skulle allt vara en stor blåsning? Vore det inte rentav bra att samla den konfliktfyllda jorden bakom en gemensam kamp? Kanske skulle vi komma bättre överens på köpet. Eller hitta ett bättre sätt att försörja för det kraftigt ökande antalet människor.
Men även om vi har fel om växthuseffekten står det klart att något behöver göras åt den stigande temperaturen. Då behöver vi inte minska koldioxidutsläppen utan minska uppvärmningen på annat sätt, kanske genom climate engineering. För detta behöver pengar satsas på forskningen. Frågan blir återigen: varför görs så lite?
Kanske ligger svaret i våra egna små händer. Kanske måste vi inspirera politikerna istället för tvärtom. Så ställ bilen de korta sträckorna och ta cykeln istället. Om inte annat så för motionen. Byt till lågenergilampor och släck lyset när ni inte är i rummet, om inte annat för att spara pengar. Källsortera. Om inte annat så för att slippa se våra soptippar växa. Dra ner på nötköttet – det är till och med nyttigt för dig – och flaskvattnet. Om inte annat så för plånbokens skull. Engagera dig. Åk till Köpenhamn i höst. Om inte annat så för att träffa nytt folk. Eller donera pengar till en miljöorganisation du gillar. Lär dig om ämnet, om så bara för att kunna inflika något när alla andra diskuterar klimatet. På köpet kanske du lär dig ett och annat om dig själv. Dra ner en aning på tokkonsumtionen. Om inte annat så för att spara – ja, igen! – pengar. Som du kan donera bort.
Det finns en överhängande risk att ett adekvat avtal inte nås i Köpenhamn, men ska vi kapitulera bara därför? Det är för sent för att vara pessimist. Som IPCC sa 2007: vi har till 2015 på att vända global uppvärmning – för att klara tvågradersmålet! Det är bara drygt fem år dit.
Vi måste göra allt vi kan. Nu.
¹ Jonstad, David, 2009. ”Det farliga tvågradersmålet”. http://www.effektmagasin.se/det-farliga-2-graders-malet, hämtad 27 oktober.
av Tim Isaksson
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.