I ett mörkt morgon-Lund möttes knappt tjugo LUPEF-fans den allra första dagen på resan. I takt med ljusets återtagande av dagen tog de sig till staden som beskrivits som EU:s hjärta, Bryssel i Belgien. En beskrivning av en stad som för undertecknad kom att förändras något under de fem dagar som dessa nya vänner tillbringade i staden tillsammans.
Med Mican som vår reseledare och Per som gammal i Bryssel-gemet, med tanke på hans sommarpraktik i parlamentet, lotsades sedan vid ankomst tjugo studenter och dubbla antalet väskor genom ett tunnelbanemyller, som till slut mynnade ut i ett våffelos som hette duga. Våra första steg i staden var tagna.
Första dagen kom sedan att handla om att packa upp, orientera sig i närområdet som lämpligt nog råkade innehålla både Grand-Place och Manneken Pis (statyn Kissande pojken). Några hann även med ett besök på kolonialmuseet. Mot kvällen var många fötter trötta, men värre skulle det bli. Spänningen gick dock att ta på – dagen därpå väntade ett besök hos EU-kommissionen.
I ett morgontrött och grått Bryssel dag två traskade tjugo förväntansfulla lundensare iväg till EU-kommissionen. Under förmiddagen fick vi bekanta oss med en triangel, beskrivandes EU-institutionernas relationer till varandra, som skulle bli oss kär under veckan och en man vid namn Mikael Carpelan. Han informerade oss om EU i grova drag, därefter informerade Annemarie Bruggink om EU:s traineeprogram som pimpades med två svenska trainees, Benjamin och Magdalena. Några av oss blev nog allt sugna på en period som trainee trots avskräckande pappersbyråkrati i ansökningsprocessen.
Efter lunch blev det dags för ett nytt besök. Denna gång hos Think Young, en tankesmedja och lobbyistfirma i ett. Tjugo studenter trängdes in i ett litet rum med en desto större utsikt över staden. I samma rum förärades vi besök av både firmans charmige grundare Andrea Gerosa och diverse medarbetare, bland annat Simone från Italien och Anna från England. Om några blev inspirerade av kommissionens traineeprogram på förmiddagen blev säkerligen ytterligare ett par till intresserade av aktörerna utanför institutionerna och deras praktik- och arbetsplatsmöjligheter, där Think Young utgör en.
Därefter bjöd kvällen upp till spännande planer. Tjugo stycken LUPEF-fans kunde inte annat än vara nöjda med dagen. Kunde morgondagens besök verkligen slå första dagens upplevelser?
Lagom trötta efter en dansant natt begav sig truppen på promenad mot Parlamentet. Lena Ek, parlamentariker, tog emot med färggrann sjal och ett friskt humör. Morgontröttheten var som bortblåst när hon på ett omruskande sätt beskrev en parlamentarikers arbete och parlamentets arbetssätt. Lunchen intogs i parlamentarikernas matsal, vilket gav möjlighet till en timmes rollspel: tjugo studenter var för en stund parlamentariker eller politiska sekreterare. Att på vägen dit promenera förbi en jäktad kommissionär vid namn Cecilia Malmström, i svepande röd kappa, gjorde inte heller upplevelsen sämre.
Nästa punkt på agendan var besök på svenska representationen. Fransktalande människor på gatan byttes mot svensktalande i lobbyn. Förutom en besökshandläggare fick nuvarande LUPEF-medlemmar möta tre gamla medlemmar som alla av olika anledningar just nu jobbade just för representationen. Ett intressant föredrag om hur EU-arbete förs även utanför EU:s institutioner och hur svenska regeringskansliet numera har arbetsplatser i Bryssel och inte bara kring Rosenbad följde.
Ytterligare en eftermiddag av strosande, vilande och bearbetande av dagens intryck förflöt och ytterligare en kväll av social karaktär underhöll gruppen. Ganska tidig kväll förberedde för en tidig morgon hos parlamentet igen.
Den tredje dagen lurade staden gruppen att nästan känna sig hemma. Samma promenad som dagen innan tog oss nu till parlamentet för ett nytt studiebesök, denna gång till en annan svensk parlamentariker vid namn Cecilia Wikström. Wikström underhöll på ett friskt sätt liksom Lena Ek hade gjort dagen före och bevisade att karriärvägarna aldrig går att förutspå. Nu arbetade hon i parlamentet med frågor rörande mänskliga rättigheter, men hennes yrke i grunden var präst.
Efter att ha lyssnat på hur viktigt det är att hälsa på rätt personer i hissar och hur annorlunda parlamentet fungerar jämfört med riksdagen så blev el gran final stora plenisalen i parlamentet. Inga pågående omröstningar kunde underhålla oss men jag tror de flesta av oss kunde se ganska tydligt framför oss, om än i vårt huvud, hur det kunde se ut när parlamentarikerna kastade papper på varandra eller när skrattvågorna i salen efter en parlamentarikers skämt gick i takt med tolkarnas förmåga att översätta.
Och så plötsligt var vi framme vid resans sista besök. Lobbyistgruppen Voice stod på agendan och en presentation om hur det är att försöka koordinera och föra fram frivillighetsorganisationers åsikter fick tillföra det allra sista till vår uppfattning om Bryssel.
Därefter tillfördes det allra sista av shopping, för de flesta den obligatoriska belgiska chokladen, det allra sista av promenerandet (huvudgatan och allén i närheten hade vi traskat på en allsköns gånger vid detta laget) samt en allra sista utgång i Brysselsnatten. Efter alla dessa dagar och alla dessa besök kunde vi inte annat göra än att slå klackarna i taket, vilket vi gjorde med besked. Vi kommer minnas Bryssel men jag tror att också Bryssel kommer minnas oss.
Vi åkte till Bryssel, vad vi hört andra kallat Europas hjärta. Men när vi lämnade Bryssel, vad var då vår uppfattning över vad vi lämnade bakom oss? Att vi precis besökt Europas institutionella centrum skulle nog många skriva på. Likaså ett politiskt högkvarter för Europeiska Unionen. Men skulle vi alla kalla det Europas hjärta? Jag skulle mena att vi fick fem fantastiska dagar i Europas hjärna. Där lagarna klubbas igenom, där lobbyisterna formerar sig och därregeringar från hela Europa har representanter på plats. En arbetsmarknad jag tror flertalet statsvetare och nationalekonomer jag känner kommer att söka sig till och en politisk smältdegel som efter denna resa aldrig varit hetare eller mer intressant. Vi träffade otaliga människor med Europa som sin hjärtefråga, men det förstärkte, enligt mig, bara intrycket att för att få arbetet i Bryssel att pulsera behövs människor med passion. Men den passionen skapas i unionens medlemsländer, varför många hjärtan behöver brinna i många länder för att Europas samarbete ska fortsätta och för att få pulsen att fortsätta slå i Bryssel.
Allra sist vill jag passa på att tacka Mican Francke-Rydén och Reseutskottet för en fantastisk resa. Jag kan garanterat prata för alla resedeltagarna när jag säger att ni överträffade er själva och vi är oändligt tacksamma för att just ni gjorde denna resa möjlig för oss. Tack!
av Emilie Toresson Grip
