Svensk klimatpolitik och tågkaoset – två sidor av samma mynt?

Sverige framhålls ofta som ett föregångsland när det gäller klimatpolitik och att minska utsläppen av växthusgaser, trots våra minst sagt modesta mål och medel. Länge har vi legat i topp tio globalt sett enligt alla rankningar och undersökningar, något som våra politiker väldigt gärna och ofta påpekar. Idag är verkligheten annorlunda. Vi sjunker som en sten och arbetar dessutom hårt för att inte bättra oss.

Sverige kommer med råge överträffa de mål riksdagen satte i samband med Kyotoprotokollet. Målet var fyra procent och prognosen är att vi till 2012 kommer ha minskat våra årliga utsläpp med 10–12 procent. Högst värt att notera är att vår konsumtion av importerade varor och våra utrikes transporter med flyg och sjöfart inte är inräknade i dessa siffror. Eftersom våra resor har ökat och världshandeln har blivit allt mer globaliserad är sanningen att vi inte alls har minskat våra utsälpp.

Per capita ligger våra utsläpp på cirka åtta ton koldioxidekvivalenter per år. Detta är lågt jämfört med till exempel Qatar och Förenade Arabemiraten (över 40 ton) respektive Kanada och USA (22–24 ton) men högt jämfört med Kina (fem ton) och många fattiga länder, som ofta ligger på under ett ton.* Även om vi med 0,17 procent av världsutsläppen ligger så långt ner som på 60:e plats på listan över ländernas totalutsläpp (vi har världens 88:e största befolkning) så måste vi ta vårt ansvar, inte minst för att leva upp till den önskade rollen som förebild. Tyvärr rör vi oss alltmer i motsatt riktning.

Sverige i Cancún

USA, Kanada, Japan och Ryssland var de nationer som allra mest satte käppar i hjulet för ett bättre avtal med högre ambitioner i Cancún, men Sverige gjorde definitivt sin del. Särskilt genom att argumentera för att de utvecklade länder som ingår i skogsavverkningsprogrammet LULUCF, Land Use, Land Use Change and Forestry, själva ska få bestämma sina business as usual-linjer när det gäller hur mycket kol som lagras i skogarna motarbetar vi utsläppsminskningar av den storleksordning som krävs. Förslaget som Sverige och några andra länder försöker få igenom innebär att länder skulle kunna ”skapa” utsläppsrätter gratis. Ett bokföringstrick helt enkelt, som vi tidigare rapporterat. Enligt en rapport från FN:s miljöprogram UNEP skulle detta förslag kunna leda till att länderna får tillåtelse att släppa ut ofantliga 800 miljoner ton koldioxid extra per år (0,8 Gt används i rapporten, se s. 18, 33, 36ff och 42f). Delegaterna i Cancún lyckades inte komma till ett beslut åt endera håll utan LULUCF-frågan kommer lyftas igen i Sydafrika.

Inte heller gav Sverige det efterfrågade beskedet att eventuella utsläppsrätter man har kvar när Kyotoprotokollet tar slut inte bör få tas med in i nästa antagandeperiod, om det blir någon. I och för sig förhandlades det inte om detta, men eftersom Sverige kommer ha rätter över skulle vi ha kunnat sända en tydlig signal för hur vi tycker det ska bli. En sådan signal hade varit viktig inte minst eftersom Ryssland på grund av Sovjetunionens kollaps sitter i samma situation, bara i mycket högre skala. Häromdagen gick Anders Borg tvärtom ut och sade i en intervju att han håller dörrarna öppna för en framtida försäljning, trots att Carlgren faktiskt är emot en försäljning.

Andreas Carlgren på COP 15 i Köpenhamn förra året.

Sverige förespråkade också den problematiska tekniken CCS, Carbon Capture and Storage, som går ut på att fånga upp koldioxiden under eller efter förbränning för att sen gräva ner den. Det låter väldigt bra i teorin men i praktiken finns det mängder med problem, inte minst att det är svårt att garantera att koldioxiden inte kommer läcka ut i framtiden samt att processen är väldigt energikrävande.

– Jag är trött men jätteglad. Vi fick upp processen ur diket. Det här gör det möjligt att gå vidare, sade Carlgren till DN i lördags morgon. Kanske borde han springa istället.

Sverige på ”hemmaplan”

Carlgren sade inför Cancún flera att Sverige är en brobyggare mellan fattiga och rika länder och att vi är ett internationellt föredöme. Må så vara, men hur länge till? De ovan nämnda linjerna talar sitt tydliga språk, och mycket riktigt rasar Sverige på den globala klimatrörelsens rankning. På den totala listan har vi gått från en stabil tiondeplacering till 24:e plats sen 2007, på ”Nationell politik” från 7:e till 13:e plats och på ”Internationell politik” från 21:a ända ner till 45:e plats.

Detta verkar inte bekymra Andreas Carlgren särskilt mycket. Inte heller att Sverige numera har ett elastiskt biståndsmål som vid behov kan sänkas från 1 procent av BNI till 0,7 procent för att göra plats för utlovade klimatfinansieringspengar till utvecklingsländer – trots att konventionen påbjuder att de pengarna ska vara utöver biståndet. Istället menar han att Sverige uppfyller sina klimatåtaganden.

I veckan hyllade han också regeringens klimatpolitik. Bakgrunden är Sveriges minskade utsläpp under 2009. Carlgren missade dock att nämna den verkliga orsaken, finanskrisen, eller att utsläpp från utrikes sjö- och flygfart samt de utsläpp som importerade varor ger upphov till inte var medräknade. Denna stolthet, tillsammans med den olyckliga formuleringen att Sveriges utsläpp aldrig har varit så låga som nu, har med rätta väckt stor uppmärksamhet och mycket ogillande hos svenska klimatskribenter.

Inte att förglömma är det statligt ägda Vettenfall och dess stora närvaro i Tyskland. Bolaget äger redan flera kolkraftverk i landet och planerar nu att öppna fem nya brunkolsgruvor. Detta trots att Vattenfall redan står för nästan dubbelt så mycket utsläpp som hela Sverige. Dessutom är bolaget inblandat i storfiffel genom systemet Clean Development Mechanism, som låter stora utsläppsländer tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som skett som ett resultat av klimatinvesteringsprojekt i andra länder. Tydligare och mycket bättre ägardirektiv efterlyses.

Vägar fyra till fem gånger viktigare än tåg?

Det just nu tydligaste exemplet på misslyckad svensk klimatpolitik är dock tåget. Inga elbilar i världen kommer ersätta det alternativet inom en överskådlig framtid. Men vad händer istället? Vem minns inte förra årets tågvinter? Årets ser ut att bli minst lika dålig. SJ och Trafikverket får utstå massiv kritik och ber säkerligen för en snöfri natt innan läggdags varje kväll. Tåget är kanske den största symbolen för smartare resande men trots detta får branschen utstå massiva problem i ”föregångslandet” Sverige.

Trots vissa positiva tecken, som att SJ vill köpa nya snabbtåg och att bolaget vill betala högre banavgifter utan att höja biljettpriset om pengarna går till underhåll, får tågtrafiken nämligen ta emot många hårda slag. Några exempel är:

• SJ:s VD Jan Forsberg hävdar att Sverige har det sämst underhållna järnvägsnätet i Europa. Detta trots att vi är ett av de rikaste länderna och lever i ett tufft klimat.
• Finansminister Anders Borg sade 2007 att ”En investering i väg är fyra–fem gånger viktigare än i järnväg.” Det citatet är talande för hans – och regeringens – inställning till tåget.
• Trots bristfälig service levererar SJ vinster år efter år eftersom bolaget sen den socialdemokratiska regeringen för tio år sen satte ett avkastningskrav på 10 procent. I samma veva förlorade SJ kontrollen över underhållet, vilket ledde till flera X2000-problem och att den dåvarande SJ-chefen sade upp sig.
• Som ett led i sitt effektiviseringsarbete planerar Trafikverket att dra ner på antalet driftcentraler. Verkets generaldirektör Gunnar Malm säger till Expressen (2/12) att det inte behöver innebära några försämringar, medan berörda anställda menar att det kommer leda till kraftiga kvalitetsförsämringar och att åtgärder och reparationer kommer ta längre tid.
• För att inte tala om priserna. Det är sjukt att en vuxenbiljett kan kosta cirka 300 kr mindre för att flyga med SAS från Sturup till Arlanda än för att åka med X2000. Till och med om man räknar med transport till och från flygplatserna blir det billigare.

Oppositionen vill hela tiden investera bort problemen och Alliansen menar alltid att Trafikverket måste använda pengarna bättre, vilket de också uppenbarligen kan. Vem har rätt? Båda låter som en bra idé, för i ett mer klimatsmart transportsverige måste tåget få större plats, omsorg och bättre prioriteringar.

För vi kan inte framställa oss som ett föredöme samtidigt som vi slutar anstränga oss. Vi kan inte leva på gamla meriter. Vi behöver fortsätta ta krafttag, och det snart, annars kommer inte ens det räcka och vi kommer få se en enorm välfärdsnedgång. För det kommer inte bli billigare att ställa om. Även om man inte tror på eller bryr sig om klimatförändringarna så kan man inte bortse från att oljan konstant blir svårare att exploatera och därför kommer stiga mångfalt i pris. Energikostnaderna kommer då öka i motsvarande grad, vilket har pekats ut som en stor bidragande orsak till finanskrisen eftersom husägare fick mindre pengar över till att betala sina skulder. Innan finanskrisen var oljepriset uppe i runt 130 dollar/fat för att sen falla som en sten. Idag närmar den sig återigen 100 dollar med stormsteg. ”Men då går vi över till kol”, säger någon. Ja visst, den kommer räcka mycket längre men så ger den också dubbla mängden utsläpp per mängd energi vi får ut.

Mönstret är tydligt. Hur många fler anledningar och varningstecken behöver vi innan vi tar klivet och hoppar på tåget mot en bättre framtid?

av Tim Isaksson

* Björklund, Johanna – Holmgren, Pär – Johansson, Susanna, 2008. Mat & klimat. Stockholm: Medströms bokförlag, s. 36–39.