Det finns ett virus i dagens TV-underhållning. Något som oförklarligt sprider sig från hushåll till hushåll.
Det verkar inte finnas någon hejd på entusiasmen kring årets Melodifestival. Jag är inte ens säker på att det är rätt att kalla det för ”årets” Melodifestival då jag är osäker på om den faktiskt upphörde förra året eller om den pågått likt någon form av destruktivt bakgrundsbrus som man inte märker om man inte väljer att fokusera på det.
Att det skulle vara frågan om kvalitativ underhållning framstår dock allt mer som ett stort och inte speciellt roligt skämt. Personligen har jag fasat inför den dagen då det åter är dags för de paljettklädda glädjeosande ”artisterna” med sina porslinsleenden att inta scenen för att framföra något som vissa kallar för musik och i skrivande stund är vi alltså ”i halvtid”, för att använda SVT:s lätt sportinspirerade språkbruk, av festivalens tävlingar.
Det handlar alltså om tävlingAR – i plural. Är det inte lite märkligt, hur något som varit så urvattnat, uttjatat och tråkigt som Melodifestivalen plötsligt dyker upp i en ny, omgjord tappning med deltävlingar hit och andra chanser dit, och blir så oerhört populärt. Svaret på frågan stavas M-E-D-I-A. Här finns pengar att tjäna och då sparas det inte på krutet. Ett ibland ganska illa dolt underliggande budskap förs fram via dumburken – Melodifestivalen är kvalitetsunderhållning, det är roligt, du ska tycka att Christer Sjögren är Sveriges Elvis, det finns ett värde i musik skriven i syfte att tjäna de stora pengarna.
Jag vill mena att den nya tappningen av Melodifestivalen är ett av de värsta monster som kommit ur SVT:s idéfabrik i modern tid. Här får heldagar ägnade åt att hylla kubanska diktatorer, se sig omsprungna av detta makabra vältrande i smaklöshet. Intetsägande låtar skrivna för att passa intetsägande artister och föredettingar iförda kostymer som bränner hål på näthinnan och tvingar en att snabbt byta kanal eller rikta blicken bort från rutan.
Glädjestrålande sångare och sångerskor utbrister – ÅÅÅhhhh jag har vunnit Melodifestivalen, detta är det största som hänt mig och jag har verkligen fått en speciell relation till den här låten som har ett alldeles speciellt budskap!
– Fantastiskt, låten du vann med är dessutom omöjlig att glömma bort eftersom den låter precis som låten som skrevs för vinnaren i idol och alla andra låtar som pumpas ut för att kunna spelas på Rix FM eller någon annan populär radiokanal där man efter fem minuters lyssnande, hört alla de låtar som kommer att rulla om och om igen hela veckan. Jag vill hävda att, nynnar man på en melodislinga, vilken som helst, är det ungefär nittio procents chans att det faktiskt är vinnarbidraget i Melodifestivalen som helt omedvetet kommer ut, vare sig man vill eller inte. Det är dessutom inte så konstigt att man tror att man har en speciell relation till en låt som man tvingas upprepa om och om igen likt ett mantra genom gruppspel, del-finaler, andra chanser, finaler och europafinaler. Vem som helst skulle väl ha en speciell relation till en låt efter att genomgått en sådan hjärntvätt.
När Lordi vann Eurovision Song Contest förra året tänkte jag att detta måste väl ändå vara slutet. Att ett finskt power-metalband vinner måste ju ses som någon form av protest mot det som faktiskt är Melodifestivalens slagord – slätstrukenhet. Missförstå mig inte, utstyrsel och scenshow kan varieras i oändligt många olidliga kombinationer men musiken måste fortfarande låta som amerikansk gladpop eller möjligen en tårdrypande balad. Men ack så fel jag hade.
Nu hade festivalen dessutom tagit till sig de ”mörkare” musikstilarna och visat att det inte var omöjligt att vinna även om man var hehehe…. ”hårdrockare”. På senare år har man dessutom valt att ta bort den enda glädjen med den europeiska varianten av tävlingen, nämligen det faktum att alla deltagare var tvungna att sjunga på sitt eget språk. Här gavs ju ändå möjligheten att hånskratta lätt åt det finska bidraget samt känna skadeglädje åt Norges sammanlagda poängsumma på tre starka pinnar. I och med att alla tillåts sjunga på engelska försvinner ytterligare en variationsfaktor ifrån tävlingen.
Jag är dock inte förvånad över denna utveckling – slagordet var ju som sagt slätstrukenhet – och med det i bakgrunden blir utvecklingen logisk. Att man sedan försöker få tävlingen att verka öppen och bred gör det hela än mer patetiskt och skrattretande. Det intresse som svenska folket visar för detta jippo är en konstruktion och ett bevis på medias makt över människor och ett hot mot den intellektuella friheten! Avbryt tävlingarna omedelbart, för inte kan det vara så att folk faktiskt tycker det är bra!?
av Martin Pehrsson
