Efter föredraget fick Panorama en kort pratstund med Danielsson, som hade bråttom hem sent på kvällen som det var. Intervjun handlade mycket om säkerhetspolisens organisation och Danielssons bakgrund, men han berättade också bland annat om meddelarfrihet, antalet våldsbejakande islamister i Sverige och sin ledarstil. Naturligtvis berördes också aktuella händelser, men tyvärr höll Danielsson tungan rätt i mun även denna gång.
Danielsson är född 1952 i Hököpinge i nuvarande Vellinge kommun i Skåne. 1980 avlade han juris kandidatexamen här i Lund. Därefter flyttade han till Uppsala där han tingsmeriterades, vilket han också gjorde i Malmö. Han har även genomgått polischefsutbildning, en FBI-ledd utbildning i Virginia i några månader och reservofficersutbildning. Som polis har han en tung meritlista, han har bland annat varit: chef för kriminalunderrättelsetjänsten vid Rikskriminalpolisen, chef för polisbyrån vid Rikspolisstyrelsen, chef för Rikspolisstyrelsens utbildnings- och strategienhet, och senast innan han tillträdde som chef för säkerhetspolisen 2007 var han länspolismästare i Skåne län. Han har även medverkat i flera statliga utredningar.
Samtalet kretsade först kring om Danielsson har någon uppfattning om hur Studentlund har förändrats sen han studerade här på slutet av 70-talet. Danielsson svarade att han inte hade någon större koll men att han i alla fall känner sig hemma i AF-borgen och Athen-salen fortfarande, särskilt eftersom både bokhandeln och caféet har kommit tillbaka. Med anledning av att sex av Danielssons åtta företrädare som chef för säkerhetspolisen precis som honom hade juridikbakgrund undrade jag vilka speciella egenskapet som juridikstudenter lär sig som gör dem så lämpliga för jobbet.
– Jag tror att det har nog mindre betydelse idag, det var mycket traditioner som styrde förr. Höga ämbetsmän inom rättsväsendet skulle helt enkelt ha juristbakgrund. Min personliga uppfattning är att det nog kommer nog förändras över tiden, det viktigaste idag är att ha goda ledaregenskaper eftersom världen är så komplex idag att ingen kan ha all kompetens. Danielsson menade vidare att fördelen med jurister är att de liksom säkerhetspolisen är en del av rättsväsendet och alltså är duktiga på svåra frågor – de har god känsla för det analytiska. En statsvetarexamen med inslag av grundläggande juridik är dock också en bra grund att stå på.
När du tillträdde sommaren 2007 var det en debatt i media om att SÄPO kanske borde lägga sig i terrordebatten lite mer för att inte ge andra bedömare ensamrätt på den. Du sa då att SÄPO ska bli öppnare, bland annat genom fler pressträffar och mer information på hemsidan. Hur har detta fungerat?
– Mycket bra. Vi är i debatten, vi tar debatten, vi är proaktiva. Vi är ute och föreläser, vi har bra hemsida, vi lägger ut information. Kyrkan står mitt i byn idag. Är man tyst skapar man tomrum och då fylls det av andra. Det är lika bra att vi fyller det tomrummet själva, det är det som är vår strategi.
Danielssons följeslagare Mattias, som hela tiden stod bredvid, flikade även in att SÄPO alltid förväntas säga mer. Eftersom detta inte är möjligt leder det till ett förväntningsglapp.
Nu var uppvärmningen över och det var dags att börja fråga om mer specifika händelser. Jag började med att, helt utan förhoppningar, fråga om Nerikes Allehanda, den svenska tidningen som 2007 publicerade Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed. Enligt Rapport var nämligen hotet mot tidningen en stor anledning till att SÄPO i oktober höjde terrorberedskapen (från låg till förhöjd beredskap, vilket motsvarar 2 till 3 på en femgradig skala). Jag undrade om hotbilden mot tidningen nu minskat efter gripandena av de fem männen som planerade ett tillslag mot Jyllandsposten. Detta slog genast bakut, som väntat. Redan vid orden ”Nerikes Allehanda” hårdnade Danielssons blick. Antagligen skickar vissa nyckelord genast varningssignaler till en så medievan man: – Det är en sån sak vi inte kommenterar. Det är Rapport som påstår det, det får de stå för. Det vi har sagt är att det var ett specifikt hot, vi säger inte mer.
Du har själv gått en FBI-ledd utbildning i USA och FBI bistod även med bombexperter nu efter självmordsbombningen i Stockholm den 11 december, och du sa även här innan att ni har långtgående samarbeten med andra länders säkerhetstjänster och att det går bättre med vissa än med andra. Finns det någon slags systematisk övervikt mot vissa samarbeten över andra, någon slags historisk aspekt?
– Jag tror det kommer naturligt. Vi är lyhörda mot Sveriges utrikespolitik. Det är klart att det går lättare med länder där det inte finns några språkliga barriärer. Vi har till exempel en lång tradition av samarbeten med de nordiska länderna. Även inom EU kommer det naturligt eftersom vi är medlemmar. Men vi har även samarbete overseas, så att säga. USA. Men vi har inga begränsningar i vårt samarbete utan det finns länder som inte samarbetade för några år sen som gör det idag. Grundläggande är att vi ska vara försiktiga med att samarbeta med länder som inte lever upp till grundläggande fri- och rättigheter, alltså med icke-demokratiska länder.
Michael Woods, USA:s ambassadör här i Sverige, ska enligt WikiLeaks ha rapporterat hem att Sverige i princip är en officiell NATO-medlem, en syn som många kanske redan delade. Vad säger du om detta uttalande?
– Inga kommentarer, det är en fråga som inte påverkar mig överhuvudtaget. Det är militärt, sa Danielsson bestämt.
Du sade till Ekot i november att ni inte hade någon kännedom om att amerikanska ambassaden har övervakat svenskar ända sen 2000, något som även det antyds på omvägar genom WikiLeaks, men du sade också att det är möjligt att de haft kontakt med enskilda befattningshavare. Menar du att det var vissa som hade vetskap om det?
Nej, vad jag menar med det är att vi…nu pågår det en utredning…vi som säkerhetstjänst har inga belägg för att det har bedrivits någon form av olaglig verksamhet. Jag som myndighetschef eller någon annan företrädare för myndigheten har inte haft någon kontakt i betydelsen att det här ska godkännas. Sen kan det ha skett på individnivå, det vet vi inte. Det kan ha varit så, det utreder vi nu.
Kan du se några positiva effekter av whistleblower-verksamhet som till exempel WikiLeaks?
Alltså, typisk sett så får man väl ändå… Sverige har ju en lagstiftning som ändå ger rätt till sådan whistleblowing, vi har ju meddelarfrihet och så vidare. Men det får inte gälla rikets säkerhet. I grund och botten är det en väldigt bra regel det här med meddelarfrihet men det finns också begränsningar som jag inte tror alla är medvetna om. Här sken också Danielssons juridikbakgrund igenom då under någon minut förklarade vad meddelarfrihet är och inte är. Kontentan var att den kan missbrukas.
Efter bombdådet sade SÄPO att det finns cirka 200 militanta islamister i Sverige som man följer-
Danielsson avbröt: – Inte ’militanta islamister’. Vi säger individer som vi bedömer ingår i gruppen ’våldsbejakande islamister’, uttrycket militanta islamister använder vi inte.
Ok. SÄPO pratar mycket om att ni arbetar med avradikalisering. Ser ni att det här antalet inom en snar framtid kan minska?
Nej, vi gör den bedömningen att det tillkommer tjugo varje år och försvinner tjugo varje år. Det är stabilt och vi ser inte att det skulle klinga av. Här flikade Mattias in igen: – Det är viktigt att betona att de där 200, det är ingen topplista vi har utan det var en ögonblicksbild av situationen som den såg ut 2009.
Tyvärr började intervjun redan lida mot sitt slut. Jag avrundade därför med att ställa några frågor om hur det är att vara just generaldirektör för säkerhetspolisen. Jag ville först veta om Danielsson efter fyra år på posten tror han har sett och hört det mesta eller om det hela tiden dyker upp nya hot. Dels på grund av hotens föränderliga natur och dels av den uttalade viljan att vara ödmjuk och inte framstå som en självgod know-it-all svarade Danielsson att han nog måste gardera sig och säga att han inte hade sett allting, även om han självklart hade en stor överblick. Nästa fråga följde naturligt:
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?
– Det är väldigt mycket möten, särskilt interna. Vi har en dagordning och går igenom ärenden som ska beslutas. Just nu håller vi att förändra hela organisationen och sättet vi jobbar på. Jag träffar också ofta politiker, framförallt i regeringskansliet, och samarbetande myndigheter som MUST, FRA och polisen. Jag reser också otroligt mycket. I Europa har vi olika nätverk där vi träffas regelbundet, kanske två gånger per termin. Sen åker jag bilateralt till länder för att bygga relationer. Jag håller många föredrag och läser mycket. Jag är också ute mycket och besöker personalen, alltså typiskt management. Det blir inte så mycket att jag sitter själv och pillar. Långtgående delegering är min ledarstil. Jag fattar nästan inga egna beslut, förutom rena myndighetsbeslut och det är inte många i veckan. Men det är bara min ledarstil. En annan chef kanske vill ta till sig mer och bestämma själv, det är ju upp till generaldirektören. Skrivelser till regeringen gör jag ibland, och yttranden i speciella frågor, men det är inte så många per termin.
I efterhand kanske frågan var dumt ställd, för om det är något yrke som inte har en typisk arbetsdag så är det väl att vara chef för säkerhetspolisen. Ändå nöjd med svaret och fascinerad av hur Danielsson lyckades få alla ovanstående sysslor att låta lika roliga frågade jag därför:
Om det vore helt upp till dig, skulle det här vara ditt sista jobb innan pensionen?
Nej, jag har många år kvar. Alltså, jag har ett sexårsförordnande, så det slutar om två år. Sen kan det förlängas tre år till. Det är ingen generaldirektör som sitter mer än nio år. Det är lite upp till mig men det är framförallt en fråga för regeringen. Det är en fråga om de har förtroende för mig men också om jag tycker det räcker eller inte. Men det är två år tills dess. Det här är ett väldigt roligt och spännande jobb och jag känner att jag har utvecklats både som professionell medarbetare men också som människa. Jag har lärt mig otroligt mycket, det är så man fungerar som människa ju, man utvecklas hela tiden. Men man måste också känna en drivkraft i sig, en vilja att göra någonting. När den elden slocknar är det dags att lämna, men den har inte slocknat ännu. Det är helt avgörande att hålla lågan vid liv, i synnerhet om man sitter högst upp i en organisation. För om högste chefen börjar lägga av och inte tar saker på största allvar kommer det smitta av sig nedåt.
Med de orden var vår tid slut och jag tackade Danielsson för intervjun och en mycket intressant kväll på Akademiska Föreningen.
av Tim Isaksson. Foto: Sverker Bratteby
Läs även om Danielssons föredrag
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.