Kosovo, en stat enligt vissa

Den 17 februari 2008 delades världsopinionen. Då förklarade sig Kosovo självständigt, något som sedan internationella domstolen i Haag har erkänt vara i enlighet med internationell rätt. De främsta förespråkarna för självständighetsförklaringen var USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Några som däremot inte accepterar självständighetsförklaringen är Ryssland, Kina och Brasilien. Bara 73 av FN:s 192 stater har godkänt Kosovos självständighetsförklaring. Hur kommer sig detta?

Förutom den internationella oenigheten så godtar inte heller Serbien delningen. Konflikten är genomsyrande och grundläggande. Oenigheten kan såväl kopplas till historiska yttringar såväl som till Jugoslaviens styre under Milosevic. Det är av intresse att analysera vilka länder som inte har accepterat Kosovos självständighet. Spanien, Grekland, Cypern, Rumänien med flera har inte godtagit delningen medan länder som Sverige, Frankrike och USA har godtagit den. Det kan vara värt att fundera på hur staterna som inte erkänner Kosovo ser på sina egna regionala problem av liknande karaktär. En intressant iakttagelse som visar på ett rätt så enhetligt mönster, där stater med egna regioner som vill separera inte godkänner Kosovos frigörande från Serbien. Men splittringen verkar vara ytterst fundamental såväl inom som utanför Kosovos gränser och att försöka resa in i landet är inte det lättaste.

Svenska Ambassaden i Skopje (vi har ingen i Pristina) definierar problematiken kort och koncist så här: ”Säkerhetsläget är lugnt men ständigt något spänt, då situationen i Kosovo snabbt kan komma att förändras.” Den serbiska regeringen erkänner inte att gränsövergångar mot Kosovo existerar, därav kan man inte resa till Serbien via Kosovo. Ifall man har befunnit sig i Kosovo efter 2008 kommer ens pass stämplas med ”Republic of Kosovo” och då kommer det vara problematiskt vid Serbiska gränsen och stämpeln kommer vid inresa i Serbien att makuleras för vidare framfart. Det går inte att resa till Kosovo med flyg eller via landvägen genom vare sig Albanien, Makedonien eller Montenegro utan att passera en serbisk gränskontroll via något av länderna.

Serberna är Kosovos största minoritet och utgör fem procent av de cirka två miljoner medborgarna. Serbien har meddelat att de inte kommer godta självständighetsförklaringen men att de enbart kommer bekämpa Kosovo med fredliga medel. Detta har konkretiserats i en av Kosovos nordliga städer, Mitrovica, som befolkas av en hel del kosovoserber. Staden är landets näst största med cirka 150 000 invånare och är även en viktig gruvstad. Där återfinns Trepcagruvan, vilket är en av Europas största gruvor. Den anses generera viktiga inkomster för den kosovanska staten. Invånarantalet i staden skall tas med en nypa salt då den serbiska delen av befolkningen inte godkänner Kosovo utan anser sig tillhöra Serbien och därför inte är så välvilligt inställda till folkräkning. Detta innebär att staden i princip är delad och den kan definieras som oroshärd. Kosovoserber öppnade snabbt ett eget parlament i staden som protest mot den nybildade staten. Parlamentet har ingen makt men är en markering mot regeringen i Pristina och de har nära samarbete med parlamentet i Belgrad. När konflikter inträffar brukar det ha sin början i Mitrovica för att sedan sprida sig till andra regioner i landet.

Kosovo är styrt under intensivt övervakande av flertalet internationella organ där de mest framträdande är FN, NATO, KFOR och EULEX. KFOR, Kosovo Force, skall med stöd av NATO och mandat från FN upprätthålla en säker och fredlig miljö i Kosovo samt stödja FN:s övergångsadministration och andra civila insatser. KFOR håller dock på att bli mindre nödvändiga och reducerar därmed sitt antal kontinuerligt. EULEX är EU:s civila insats i Kosovo och syftet är att stärka landet i dess uppbyggnadsfas genom att bidra med poliser, domstolar, kriminalvård, tullväsende m.m. för att skapa ett väl fungerande rättsväsende. EULEX är EU:s största civila satsning någonsin i Kosovo. Dock måste de stora problemen med organiserad brottslighet och handel med droger, människor och vapen bekämpas.

Dessa organisationer är inte de enda närvarande i Kosovo och själva mängden internationella organisationer på plats har inte undgått kritik. Donald Reeves från The Guardian anser att problematiken i området kan lösas av Kosovo själva och att problemet inte enbart är regeringens. Reeves hävdar att de internationella organisationerna motverkar förändring av det nuvarande läget. Efter 11 år finns det fortfarande ingen marknad i Kosovo, arbetslösheten ligger officiellt på 40 procent, troligen högre, och då är det nog inte förvånande att även fattigdomen är utbredd. Att minoriteter är segregerade och marginaliserade brukar heller inte anses vara positivt. Reeves anser att de internationella organisationerna bara vill behålla status quo och istället bör hålla sig borta och låta kosovoalbanerna själva ställa sin premiärminister till svars.

Det är nämligen så att premiärminister Hashim Thaci är anklagad för inblandning i organiserad brottslighet och till och med för att vara inblandad i organhandel. Förutom detta anklagas Thacis parti för valfusk. Anklagelserna angående organiserad brottslighet där droghandel och organhandeln ingick rör Hashim Thacis tid i KLA, Kosovo Liberation Army, där Thaci var ledare för Drenica-gruppen.

Även Pjotr Iskenderov, en rysk journalist, talar om dåligt skydd av minoriteter i Kosovo samt är allmänt kritisk till hur saker och ting är ordnat. Iskenderov anser att Kosovos självständighetsförklaring var dömd att misslyckas och att albanska extremister nu tappat alla hämningar.

Dock gäller det att minnas vem som säger vad och varför. Såväl de negativa som positiva rösterna kring Kosovos utveckling skall tas med ro och eftertanke. Personligen anser jag det vara intressant att en minoritet av FN:s godkända stater har accepterat Kosovo som en självständig stat. Det tyder på intressekonflikter.

av Daniel Tell