Sveriges biståndsminister anser att högre bistånd till sociala medier är ett effektivt sätt att stödja demokratirörelser i vissa diktaturer. Därför vill hon öka biståndet till sociala medier och teknik som kan hindra regimer från att stänga ner internet. Det kan kännas som en självklar satsning efter det egyptiska folkets glädjerop på Tahrirtorget i Kairo den 11 februari. Men det finns pessimister som menar att den här typen av kommunikation istället öppnar för starkare övervakning från de auktoritära regimerna.
Debatten om de sociala mediernas för- och nackdelar har pågått länge och nu tar biståndsminister Gunilla Carlsson ställning i frågan. Hon vill öka biståndet till sociala medier och till tekniker som kan förhindra att regimer stänger ner internet.
Utrikesdepartementet skriver i ett pressmeddelande att kampen mot förtryck har flyttat ut på nätet och att styrkan i de nya kommunikationsverktygen har bevisats i protesterna i Tunisien och Egypten. Biståndsministern menar att det handlar om att bygga demokrati inifrån i icke-demokratiska länder, istället för att skicka folk utifrån som sprider de demokratiska idéerna.
När demonstranterna i Tunisien och Egypten själva hyllar Facebook borde kanske detta vara en viktig måttstock på hur väl tekniken kan fungera. För det är ju trots allt inte de sociala medierna som gör jobbet, det är folket och det är de som har befunnit sig mitt i händelsernas centrum. Således borde rimligen deras åsikter väga tungt, vilket de nog också har gjort. Händelserna har bl.a. kallats ”Facebook-revolutioner”.
Fördelarna ligger givetvis i att nätverken möjliggör för människor med en viss agenda att organisera sig, så som skedde i exempelvis Egypten där revolutionen kanske hade dröjt betydligt längre om oppositionen inte vuxit sig så stark på internet som den var när demonstrationerna väl bröt ut. Det fanns en organisation. Men även under protesterna kunde grupper mobiliseras då meddelanden om avsikter och platser skickades ut genom Twitter. Information om händelser som regeringen vill, och tidigare har kunnat, tysta ner kan spridas snabbt, inom och utanför ett lands gränser, utan censur.
De här fördelarna är i sig revolutionära i ett land som annars är hårt kontrollerat, och de är också viktiga att lägga stor vikt vid. Men samtidigt bör man kanske förhålla sig kritisk och inte bli förblindad av dem. För det finns även de som pekar på nackdelar och som menar att den fria tillgången till information på internet också öppnar för en ännu starkare kontrollerad stat. De oliktänkande aktivisterna kan övervakas och kartläggas av regimen, men regimen kan också själv använda de sociala medierna i propagandasyfte. Enligt Säkerhetspolitik.se finns det i Kina t.ex. ungefär 280 000 av regeringen anställda bloggare vars uppgift är att styra debatten på nätet i en riktning som går i enlighet med landets ideologi.
Man kan även fundera på möjliga följder av demonstrationer där mängder av bilder och filmer läggs ut på nätet. Säg att den auktoritära regimen lyckas behålla makten, kan då dessa ”bevismaterial” hållas emot demonstranterna?
Man bör alltså vara försiktig med att säga att sociala medier leder till demokrati utan att problematisera det. Vad som kan konstateras är att de kan underlätta i processen och att det finns fördelar och nackdelar. Den mest omfattande studien som har gjorts på digitala mediers roll i auktoritära regimer, ”Blogs and bullets. New media in contentious politics” (Aday, S. et al, 2010, United States Institute of Peace) drog slutsatsen att ”Akademiker och politiker borde anamma en mer nyanserad syn på nya mediers roll i demokratiprocesser och samhällsförändring, en syn som erkänner att ny teknik kan ha både en positiv och en negativ roll”. Med Gunilla Carlssons initiativ till ökat bistånd och vad vi just sett i Tunisien och Egypten i åtanke lär fortsättning följa.
av Jennie Wadén
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.