Fruktade av auktoritära ledare. Allt mer hyllat som ett verktyg i demokratiseringsprocessen. Världen bevittnar just nu en protestvåg som sveper över Mellanöstern och Nordafrika. Folken kräver demokratiska såväl som ekonomiska reformer och högre krav på mänskliga rättigheter. I samband med detta har de sociala medierna, som Facebook, YouTube och Twitter, lyfts fram som viktiga verktyg i processen. Politiker i väst tycks också se potentialen i den här tekniken då det i t.ex. Sverige talas om höjt bistånd till stöd för sociala medier i auktoritära länder. Men vari ligger egentligen styrkan hos de sociala medierna?
För att försöka förklara vad de sociala medierna kan spela för roll i en demokratiseringsprocess kan man använda Egypten som exempel. Folkets protester ledde till president Hosni Mubaraks avgång och bl.a. Facebook och Twitter lyftes fram som viktiga hjälpmedel och hyllades på olika håll.
Men var det tack vare bland annat Facebook och Twitter som Hosni Mubarak efter 30 år som enväldig härskare till sist kastade in handduken? I grund och botten var det givetvis folket och deras missnöje som växt sig mycket starkt. Att de sociala medierna spelade en viktig roll råder det däremot ingen tvekan om. Folkets åsikter kunde kanaliseras och organiseras genom de sociala medierna, som senare eskalerade till gatuprotester, där människor var redo att offra sina liv för möjligheten till ett bättre sådant.
Revolutionen började på nätet – långt innan 25 januari
Facebook har inneburit ett forum för egyptier att samlas och dela sina åsikter över maktmissbruk och korruption och organiseringen på internet startade långt innan gatuprotesterna i januari i år.
”We are all Khaled Said” är en Facebook-grupp som startades när Khaled Said, en vanlig ung man, dödades av polis för att han publicerat bevis på poliskorruption på internet, i juni förra året. Gruppens budskap var att brutaliteten kunde ha drabbat vem som helst, och gruppen fick snabbt tusentals medlemmar. De anonyma skaparna till gruppen började strax därefter posta inbjudningar till gatuprotester i Kairo och Alexandria för att demonstrera mot brutaliteten som staten utsätter sina egna medborgare för.
Demonstrationer som initierats av Facebook-gruppen fortsatte sedan sporadiskt under hösten 2010. I januari, inspirerade av sönderfallandet av Tunisiens regim, uppmanade de genom Facebook sina medlemmar att delta i en demonstration den 25 januari. Vad som hände sen är bokstavligt talat historia.
Fortsatt central roll även under protesterna
De sociala medierna spelade sedan också en central roll under de veckor som protesterna pågick. Facebook och Twitter blev ett viktigt verktyg för demonstranterna att sprida sina intentioner, annonsera om platser och på så vis organisera folkmassorna.
Utöver organiseringen på marken innebär de sociala medierna en unik möjlighet för människor i ett krisdrabbat land att sprida ”den verkliga bilden” och bl.a. etablera stöd i västländerna betydligt snabbare än tidigare. Tekniken har t.ex. underlättat för demonstranterna att få kontakt med människorättsförespråkare utanför landets gränser.
Den egyptiska regeringen insåg styrkan med tekniken och stängde därför ner mobilnät och internet i hopp om att tysta demonstranterna och återfå kontrollen, men man misslyckades. Demonstranterna lät sig inte tystas. Ett Google-Twitter-samarbete möjliggjorde för omvärlden att ändå följa utvecklingen på marken. Från det fasta nätet kunde man inifrån landet ringa ett antal internationella telefonnummer och tala in ett meddelande som sedan publicerades på Twitter. Regeringen var maktlös och efter ungefär en vecka öppnades internet igen.
Det råder ingen tvekan om att de sociala medierna spelade en viktig roll i protesterna som tillslut fick Egyptens regim på fall. Missnöjet i Egypten hade i januari växt sig tillräckligt starkt för att flytta det från den virtuella världen och ut på gatorna. Även om protesterna hade brutit ut förr eller senare oberoende av de sociala mediernas inverkan, kan man med facit i hand konstatera att aktivisternas användande av internet påskyndade, organiserade ett utbrett missnöje och fick folket att gå samman mot regimen tidigare än vad som annars skett. Visst påverkade Tunisiens fall, men för framgångsrika protester krävs att folket är redo. Det var man i Egypten, mycket tack vare sociala medier.
av Jennie Wadén
4 kommentarer
Kommentarer är stängda.