Kvinnomisshandel – oavsett om det begås av en svensk eller invandrarman – är ett extremt maktutövande och ett uttryck för kontrollbehov; när makten inte längre kan upprätthållas med andra medel återstår bara våldsutövandet. Varför delas kvinnovåldet då upp i hedersrelaterat eller icke-hedersrelaterat våld? Är det bara invandrare som har heder? Har den svenska kulturen verkligen ingen motsvarighet? Jag hävdar att hedersvåld är våld mot kvinnor som begås av vissa individer oavsett etnicitet och att den vanliga distinktion riskerar att förstärka fördomar om invandrare.
Under 2000-talet började man i Sverige tala om hedersvåld som en ny sorts våldsproblematik där kulturella skillnader kom att hamna i centrum. Denna hedersproblematik förmedlas av media som ger en bild av patriarkala familjer och utsatta flickor/kvinnor där fokus ligger på invandrarnas kultur och traditioner för att förklara dessa företeelser. Hela familjens heder tycks ligga i kvinnornas rykte och för att bevara denna måste männen kontrollera och straffa kvinnor som går över gränsen för vad som anses vara tillåtet. Döttrar som blir av med oskulden anses trasiga och som en extrem förenkling kan man se det som att männens heder ligger mellan kvinnornas ben. Inte sällan dras kopplingar till islam även om detta kan vara missvisande då det inte finns något i de islamska källorna som uppmanar till hedersvåld.
Generellt finns det två skilda förklaringsmodeller för hur man väljer att se på hedersvåld. I den ena särskiljs hedersvåld från annat våld och det är också här kulturförklaringarna hittas, där både offer och förövare ses som produkter av en skadlig kultur som de har svårt att ta sig ur. Ett argument till särskiljandet verkar vara att våld som begås av svenska män generellt sett skulle fördömas och kritiseras av dennes närstående medan hedersvåldet i princip tycks vara påtvingat och hyllat av släktingar och vänner.
I den andra förklaringsmodellen menas att dödligt fysiskt våld, som hedersvåld, inte kan särskiljas från mindre grovt våld eller från andra accepterade former av sexism och kontroll av kvinnor. Även svenska män misshandlar och mördar kvinnor med heder som motiv, där kvinnans sexuella beteende ofta centreras. Kvinnor mördas på grund av tydliga könsrollsmönster och ickedemokratiska maktstrukturer oberoende hur det sker och var de kommer ifrån. Kvinnor mördas just för att de är kvinnor och för att de bryter mot den norm och den värld av gränser som män satt upp för dem att leva efter.
”Hedersvåld blir kulturellt medan det svenska våldet blir ickekulturellt”
Ett sätt att se på hedersproblematiken är att morden äger rum i Sverige och alltså i den svenska kulturen. Ofta begås brotten av män som spenderat stora delar av sitt liv här i den svenska verkligheten, det är här han åtalas och döms och våldet kan därför inte frikopplas från svensk kultur. När hedersvåld särskiljs från annat våld så kan det komma att neutraliseras genom de kulturella förklaringarna, förövaren blir då istället ett offer som saknar eget handlingsutrymme. Kvinnorna stigmatiseras som offer och de riskerar att bemötas schablonmässigt och enligt specifika mallar av de olika myndigheter de möter.
Våldet framställs som avvikande och främmande för det svenska samhället, där vi verkar leva i en tro om att våld inte finns eller hör till den svenska kulturen. Förklaringen till ”svenskt våld” söks utanför den svenska kulturen och nyckeln till att förstå våld verkar vara att särskilja våldsamma män från ”normala män”. Förklaringsverktygen för invandrare hittas ofta i kulturella traditioner, integrationsbrister, släktens påtryckningar och andra mer strukturella förklaringar, medan förklaringsmodellen för de svenska männen tydligare hittas på individnivå där alkoholproblem och psykiska störningar gärna sätts i fokus. Vi skulle ju aldrig hävda att svenska män som slår inte är tillräckligt integrerade i det svenska samhället eller är snedvridna av den kristna religionen eller svenska traditionerna. När heder och kultur kopplas samman och dessutom används som ett orsakssamband så innebär det att hedersvåld rent logiskt borde ingå i alla familjer med invandrarkultur på samma sätt som de ”svenska anledningarna” till våld så som alkoholism och psykiska störningar i samtliga fall borde leda till våldsutövning.
Hedersvåld liknar på många sätt det våld vi i Sverige redan känner till, där offer och förövare ofta står i nära relation till varandra vilket gör det svårt för kvinnan att göra motstånd och att ta sig ur mannen/männens kontrollerande beteende. Kvinnomisshandel – oavsett om det begås av en svensk eller invandrarman – är ett extremt maktutövande och ett uttryck för kontrollbehov; när makten inte längre kan upprätthållas med andra medel återstår bara våldsutövandet. När våldet förskjuts till en annan kultur så görs det avvikande i den svenska kulturen. Hedersvåld blir kulturellt medan det ”svenska våldet” blir ickekulturellt och konfliken stannar inte mellan kvinnan och hennes släkt, utan blir i förlängningen en konflikt mellan släkten och det svenska samhället. Våldsutövandet neutraliserats och man osynliggör kvinnors skilda erfarenheter, alla kvinnor från samma kultur får offerstämpel. Dessa kvinnor måste erkännas som våldsoffer istället för som offer av en kultur. Ett alternativ vore att se allt våld – både svenskt och utländskt – som en del av en hederskultur där hedersvåld förekommer i vissa grupper och begås av vissa individer oavsett etnicitet.
av Li Hammar
