Det här om att ta ett sexuellt ansvar…

Det började redan i åttan. Ungdomsmottagningen. BESÖKET. Man visste ju redan om gratiskondomerna och i princip vad som hände där. Under sexualupplysningen i skolan och besöket på ungdomsmottagningen föddes skräcken för könssjukdomar och UMO (ungdomsmottagningen). Att gå till ungdomsmottagningen är inte någon favoritsyssla, men göras måste göras och helst innan man fyller 20 enligt UMO:s personal. Tillsammans med en kompis släpade jag mig iväg till drop-in tiden i pinsamhetens vänterum, som märkligt nog bara befolkades av unga kvinnor. Jag ville bära en skylt med texten “jag är här på en helt normal, och rutinmässig koll!”

Ensam, i rummet med en sköterska slappnade jag av lite, i den lite mer privat sfären.

”Jaha, vad kan jag hjälpa till med?” frågade sköterskan. Tack och lov har jag nått den mogna åldern nog för att bara klämma fram det och få det överstökat.

”Jo, jag skulle vilja göra ett test för könssjukdomar” Jag väntade mig rutinfrågorna.

”Så… Varför vill du göra testet?”

VA?! Var min spontana reaktion. Hakan föll ner mot bröstet. Seriöst, hon måste skämta. Är detta en rutinfråga!?
”Eh, jo, skulle bara vilja göra en rutinkoll, och sen har jag bott utomlands och så ett tag och inte kollat på ett tag…”. Det var som att bli tretton igen. Vad ville hon egentligen höra? Ska jag behöva självdiagnostisera mig för att kunna göra ett test?
”Har du haft några symptom?”
”Nä, ville bara vara helt säker och har det som rutin.”

”Vi brukar ju då inte utföra rutinkontroller.”

Vid det här laget var jag förvirrad men framförallt sur. Det här är inte ett dugg kul, inte någonstans. Jag ville förklara för sköterskan om den psykiska påfrestningen och genans som det innebar att släpa sig till UMO. Det är ett  faktum att majoriteten av alla kända könssjukdomar sällan ger några symptom, samtidigt kan de leda till sterilitet och massa andra obekväma sanningar. Och här sitter en person, med utbildning i just det här, och frågar varför jag vill ha ett test! Nä, jag var kanske inte en “högrisk-profil” men borde inte alla ha rätt till UMO?
Det var inte bara jag som var utan tur den här eftermiddagen. Min vän som inte kunnat ha sex på senare tid på grund av ömhet. Fick rekommendationen att inte ha sex så ofta, att dra ner lite. Konstruktivt. Sköterskans råd: det går inte att ha hur mycket sex som helst ”även om det är kul”. Detta sa sköterskan till en person som har varit sexuellt aktiv i ca fem år och är mer än medveten om sin egen förmåga att ha sex.

Vi lämnade mottagningen utan några svar. Tack och lov för att man inte är i början av tonåren, då hade skammen nog kickat in och ett återbesök vid eventuellt framtida behov hade varit ur frågan.
Larmrapporter om att klamydia, kondylom och vad nu allt heter sprider sig som en löpeld bland landets unga men tydligen har det gått den här mottagningen förbi. Viljan att återvända var redan från början liten och nu är den obefintlig. Här ska inget upptäckas, avtäckas eller ifrågasättas!

Det är ironiskt att ungdomsmottaningarna och alla liknande inrättningar i det här landet ofta profilerar sig som liberala och ”icke-dömande”. Men jag har ofta hört liknande historier om moralpredikningar, ifrågasättande och allmän bristande rutin. Är det verkligen så svårt att inte döma andras sexuella aktiviteter och val? Bör inte skötarna på ungdomsmottagningen vara lite mer luttrade än så? Eller ska man behöva komma in med en egenställd skräckdiagnos för att kunna ta ett ansvar för ens egna hälsa och såväl som för andras?  Stå på er, släpa er till närmsta tillgängliga mottagning, få ett test efter att du har berättat en skräckhistoria om hur du drack ur samma glass som en HIV smittad (för då får vi ju HIV det vet ju vi alla!) så får du säkert ett test. Det verkar som att vi har tagit en snabbtripp ”down memorylane” till femtiotalet då abort, preventivmedel och sexuell upplysning var hyschpysch.

Efter min lilla rendez-vous med UMO drog jag mig till minnes många liknande händelser jag har hört vänner berätta om. Och det är inte bara UMO, utan barnmorskor, gynekologer och androloger som har haft en liknande atttityd. Dessa möten med den här delen av sjukvården kommer kanske alltid att förbli skamfyllda. Och många av de frågor de ställer är relevanta i sammanhanget. Men skillnaden mellan en lyssnare som inte dömer och en som gör är enorm.

Vi behöver en ny Ottar (grundare av RFSU). Vi behöver ingen person som sitter och bekräftar att du inte är konstig utan vi behöver någon som ser syftet och nyttan i att människor vill söka kunskap och veta riskerna med vad man håller på med. Sköterskorna på UMO Lund behöver en påminnelse om att: “Student” är inte en sexuell läggning eller böjelse.