Mobilmarknaden i Afrika

Utan tvekan har mobiltelefonen revolutionerat vår vardag. Frågan är om den också kan förbättra levnadsvillkoren för de fattigaste i Afrika. För ett decennium sedan fanns noll mobilabonnemang i Afrika, i slutet av 2010 fanns 506 miljoner och fram till 2014 förväntas antalet öka till 800 miljoner.[1] Redan nu har så många som 84 miljoner mobiltelefoner med internetuppkoppling sålts. Fram till 2014 förutspås att 69 % av alla mobiler kommer att ha internetuppkoppling.

Anläggandet av tre undervattensfiberkablar till Afrika under 2010 har fyrdubblat internethastigheten och minskat priserna med 90 %.[2] Eftersom mobiltelefonitäckningen är betydligt bättre än den fasta telefonin har mobiltelefonen blivit det självklara datorvalet för många människor. Hur kommer denna digitala revolution att påverka Afrika?

Social revolution

Enligt tidningen The Economist kommer tre företag att dominera den digitala marknaden de närmaste decennierna. Det första företaget är Facebook. Enligt företagets egna siffror ökar antalet användare snabbast i Egypten, Marocko, Nigeria, Kenya och Sydafrika. I början av 2011 fanns det 17 miljoner användare i Afrika och vid årets slut förväntas denna siffra ha ökat till 28 miljoner. Det gör att kontinenten fortfarande har minst antal Facebook-användare, men företaget har redan tagit sig till fattigare länder, exempelvis har antalet användare i Tanzania fyrdubblats till 200 000 och förväntas att återigen fyrdubblas under året.

Utbredningen av de sociala nätverken har redan fått konsekvenser för afrikansk politik. I Tunisien registrerade 140 000 medborgare ett Facebook-konto varje månad förra året. Dock ska inte mobiltelefonens värde underskattas under revolutionerna i Nordafrika, genom SMS, telefonsamtal och som viktigt mötessamordnare spelar mobilen en viktig roll.

Den vanligaste åsikten kring Facebook i Afrika, som oftast används via mobilen, är att det kommer att möjliggöra för afrikanska väljare att kräva mer av sina politiker. Det finns redan ett flertal exempel på medborgaraktivism, ett tydligt sådant är RSVP i Nigeria som står för Register Select Vote Protect, med syfte att försöka välja trovärdiga nigerianska politiker genom att organisera sig via Facebook och Twitter. Samtidigt har många politiker skapat sina egna fan-sidor.

Den största påverkan Facebook förväntas få är dock som karriärvägledare. Tidigare litade unga människor på råd från lärare och föräldrar. Idag får de uppleva verkliga erfarenheter och situationer på internet samtidigt som de i högre utsträckning kan diskutera sina problem på forum och inom Facebookgrupper.

Språklig revolution

Det andra företaget som förväntas dominera i den digitala världen i Afrika är Google. I Afrika försöker Google att göra internet till en del av vardagen genom att eliminera hinder som högt uppkopplingspris och språkskillnader. Företaget hoppas minska uppkopplingspriset genom att etablera dataservrar i Afrika, för att kraftigt förbättra tiden att nå populära sidor. Kritiker hävdar att Google köpt upp digital infrastruktur för fyndpriser samtidigt som de förväntar sig öppenhet av andra men sällan avslöjar speciellt mycket om sig själv. På en fråga hur mycket Google lägger på ny digital infrastruktur svarade en högt uppsatt på Google Africa: ”Vi diskuterar inte siffror, men vi är övertygade om Afrika”.

Googles mest intressanta initiativ på kontinenten är att regionalisera internet i Afrika. Det finns över 100 språk som talas av mer än 1 miljon och Google vill erbjuda kunskap, transaktionsservice och underhållning på alla dessa språk. Redan idag finns det program för mobiltelefoner som erbjuder muntlig översättning och intalande av e-mail . Utifrån förutsättningarna att många av språken bara finns i muntlig eller begränsad skriftlig form verkar uppgiften omöjlig, men samtidigt betyder detta att många av språken för första gången kommer att finnas i språklig form. Möjligheterna för att utveckla lokala kulturer är oändliga. En hemsida på det lokala språket kan fördjupa förståelsen om den lokala kulturens sätt att ta hand om kor/getter, hur man gifter sig och begravs. Googles mål är att all information ska finnas tillgänglig på allas språk.

Tjänsterevolution

Det tredje stora företaget i Afrikas digitala revolution är Nokia. Med en uppskattad marknadsandel på 58 % i Afrika och ett lika välkänt varumärke som Coca-Cola på kontinenten, hoppas Nokia kunna vara en aktiv aktör i den digitala revolutionen. Genom att fokusera på att sälja billiga telefoner som använder sig av teknologi som afrikaner förväntas behöva, är 90 % av alla mobiltelefoner som Nokia säljer i Afrika lågpristelefoner. Den bäst säljande modellen Nokia 1100 används idag av 50 miljoner människor i Afrika. Till 2015 förväntas den billigaste internetuppkopplade telefonen från Nokia kosta runt 25 USD.

Frågan för Nokia är hur de ska kunna utveckla internetmöjligheterna för de allra billigaste telefonerna. Enligt Jussi Hinkkanen, Nokias chef för statliga relationer i Afrika, började den mobila revolutionen med kommunikation. Nästa steg är värdeökande tjänster. Nokia har likt Apples App Store utvecklat Ovi Life Tools, som fokuserat på att utveckla mobiltjänster till de billigaste telefonerna. Exempel på sådana tjänster är prisinformation och råd till lantbrukare, lektionsunderlag för lärare samt böcker och spel för barn. Än så länge är många av mobilkonsumenterna avvaktande inför att betala men förhoppningarna från Nokia är stora. Inom kort förväntas tjänster för affärsredovisning och verktyg för att hålla kolla på leverantörskedjan lanseras. Om Ovi Life Tools får ett större uppsving och ökar inkomsterna och inlärningen skulle den utifrån Nokias marknadsstorlek kunna öka Afrikas BNP.

Bankrevolution

Afrika är idag den snabbast växande mobilmarknaden i världen. Samtidigt har en stor del av befolkningen varit utestängd från kapitalmarknaden eftersom de saknat traditionella bankkonton.

Tack vare mobilnätet kan miljoner afrikaner idag använda sin mobiltelefon för att betala räkningar, flytta pengar och köpa vardagsprodukter. Den mobila revolutionen har gjort det betydligt lättare att öppna ett bankkonto. Genom att registrera sig hos en godkänd mobiloperatör, inneha en mobiltelefon samt ett ID-kort kan många afrikaner nu avsätta kontanter till sitt konto. Betalning görs genom att skicka ett SMS med beloppet i texten. Personen som tar emot SMS:et kan sedan gå till en auktoriserad lokal operatör och ta ut summan.

Det mest framgångrika exemplet på ”mobile banking” hämtas från Kenya, där den största mobiloperatören Safaricom har utvecklat tjänsten M-Pesa (pesa betyder för övrigt ”pengar” på Swahili). Enligt uppskattningar förväntas M-Pesa-systemet överföra minst 1 miljard USD under 2011 och utav Safaricoms 16 miljoner abonnenter har 12 miljoner M-pesa-konton. Samtidigt har Sydafrikas största mobiloperatör MTN utvecklat ett liknande system som nu är tillgängligt i 21 afrikanska länder som inkluderar bl.a. Uganda, Nigeria, Kamerun och Elfenbenskusten och har tillsammans över 90 miljoner mobilanvändare.

Succén bakom ”mobile banking” tros beror på dess enkelhet och att det tidigare funnits en stor efterfrågan på att kunna överföra större och mindre summor utan något egentligt utbud. Tjänsten har på senare tid utvecklats och M-Pesa fungerar nu även som ett sparkonto.

Viss kritik har riktats mot operatörerna för att lämna delar av kontinenten utanför systemet. Medan länder som Kenya, Sydafrika och stora delar av Nordafrika närmar sig 100-procentig mobiltäckning, har länder som Burundi, Centralafrikanska republiken och Rwanda lägre än 30 procent. Mobiloperatörernas oro i dessa länder har kopplats till kostnaden för att bygga infrastruktur, rädsla för icke-betalning av skulder och ostabila regeringar.  Förhoppningsvis lyckas operatörerna även sprida sina tjänster till de mest avlägsna delarna av kontinenten. Förmodligen har vi bara sett början på den afrikanska digitala revolutionen. När en majoritet av befolkningen har tillgång till internet via sina mobiltelefoner finns det stora möjligheter att utrota fattigdom och svält och vi kan alla sjunga med i texten ’”It’s time for Africa!”

Av: Martin Pehrson

[2] http://www.economist.com/node/18529875?story_id=18529875