”Nanoteknologi är framtiden” är en fras som lockar nya studenter i massor och forskningspengar i drivor. Många menar att nanotekniken kommer omskapa vår värld fullständigt. Nyfikna på sanningshalten i detta träffade Panorama därför professor Heiner Linke, biträdande ledare för nmC@LU, The Nanometer Structure Consortium at Lund University, en av de forskningsanläggningar som hållit på med nanoforskning längst i världen. Samtalet kretsade kring möjligheterna och riskerna med nano, u-landsperspektivet på frågan, Sverige som ett eventuellt föregångsland samt politikernas roll i att främja och kontrollera teknologin.
Heiner Linke disputerade vid Lunds Universitet 1997, varpå han jobbade tre år Australien som post‐doc. Sen var han på University of Oregon i åtta år, mot slutet som associate professor med en egen forskargrupp på runt tio personer. 2009 blev han professor på avdelningen för fasta tillståndets fysik, som han nu är avdelningsföreståndare för, och som är ursprunget för Nanometerkonsortiet. Linke är som sagt också biträdande ledare för hela konsortiet.
Linkes forskning handlar om hur man kan använda nanostrukturerade material för att effektivisera termoelektriciteten, alltså den naturliga effekt som gör att ström uppstår vid temperaturskillnader på ett material. Potentiella tillämpningar är som komplement till solceller för att göra dem bättre eller för att ta tillvara på all den värme som släpps ut genom bilars avgasrör. Han sysslar också med s.k. molekylmotorer, där hans forskarlag försöker förstå och återskapa hur cellernas proteiner kan utföra rörelser och transporter mer effektivt än bilmotorer trots att de hela tiden utför väldigt mycket slumpmässiga värmerörelser.
Den stora lilla revolutionen
Jag började intervjun med att fråga om nanoteknologin verkligen är så lovande som det sägs.
Din kollega Lars Montelius sa till Uppdrag Granskning (16/2) att ”nanoteknologi är den stora lilla revolutionen” som står i paritet med den industriella revolutionen. Håller du med honom?
Det märktes genast att Linke var van vid frågan. – Det beror lite på hur visionär man är. Det finns många produkter som kan bli bättre med nanoteknik, men man kan än så länge inte påstå att vår värld har förändrats i samma mån som under industriella revolutionen – om man inte menar den digitala revolutionen av hur vi kommunicerar, som ju också är ett resultat av nanoteknik – menar Linke. Men många analyser pekar på att vi bara är i början på en brant kurva. Det är alltid svårt att förutspå hur det verkligen kommer bli.
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
« Om femtio år kommer man kolla tillbaka och fråga sig ’hur klarade vi oss utan detta?’ »
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Det område Linke tror nanoteknologi kommer bli allra viktigast för är biomedicin. Vi kan t.ex. redan nu se nya cancerterapier på horisonten som för i alla fall vissa cancertyper verkar kunna bli ungefär som antibiotika var för infektionssjukdomar. – Om femtio år kommer man kolla tillbaka och fråga sig ”hur klarade vi oss utan detta?” Jag hörde nån gång någon säga att när det gäller såna här företeelser brukar man överskatta vad man kommer se om fem år men man brukar underskatta vad som händer på femtio år.
Linke menar att nanoteknologin också kommer betyda mycket för energieffektivitet, där flera utvecklingar är på gång, t.ex. bättre och mer energisnål belysning och bättre solceller och termoelektricitet, alltså hans eget forskningsområde. Han är nästan helt säker på att vi kommer tillämpa dessa inom en ganska snar framtid, vilket behövs för några av vår tids stora utmaningar: energieffektivitet och koldioxidutsläpp.
Med tanke på liknelsen till industriella revolutionen var jag nyfiken på hur Linke ser på nanoteknologins betydelse för utvecklingsländerna. Som bekant har ju inte nyttorna av den industriella revolutionen spridit sig jämnt över planeten. Kommer det bli bättre denna gång? Förs den här debatten inom forskningsvärlden?
Med möjligtvis ännu lite vänligare ögon och större leende än hittills sken Linke nu upp. För även om den debatten inte riktigt verkar föras aktivt menar han att det finns mycket lovande saker som kommer underlätta för utvecklingsländerna. Ett exempel är billigare diagnosticering, som med nanoteknologi enkelt skulle kunna göras med ett litet chip som snabbt analyserar blodprov med hjälp av en mobiltelefon och därmed sparar mycket labbarbete, som ofta inte ens är ett alternativ i många utvecklingsländer (självklart tillämpas detta med fördel även i väl utvecklade sjukvårdssystem för billigare och snabbare vård). Andra viktiga tillämpningsområden är sanitet och vattenrening, och självklart solenergi. – Men man kan ändå påstå att nanovärlden drivs mest av i‐länder, sa Linke platoniskt om hur verkligheten, inte så förvånande kanske, ser ut.
Nanolandet Sverige och nanostaden Lund
Det sägs ofta att Sverige är världsledande inom nanoteknologi och att det är någon slags räddning i den globala konkurrensen för vårt lilla postindustriella land. Men ligger Sverige verkligen bra till i den internationella konkurrensen?
– Ja det gör vi. Inom vissa smala områden är Sverige världsledande, skulle jag vilja säga. Inte minst här i Lund. Inom andra områden är vi definitivt med i gänget, svarade Linke med tydlig stolthet på rösten.
De stora konkurrenterna är USA och Japan och europeiska länder som Holland, Tyskland och Schweiz, men Kina är på stark frammarsch och det finns stora satsningar nästan överallt. För att Sverige ska behålla sin position efterlyser Linke, ”som vanligt” mer och framförallt långsiktiga forskningsmedel, men även att industrin arbetar aktivt tillsammans med forskarna, så att dessa kan fokusera på grundforskning. Samtidigt är nanoteknik ett extremt brett område, så forskarna behöver hjälpa företag med att identifiera specifika satsningar som kan leda till en viss tillämpning. Det krävs också ännu bättre stöd för start-up-företag inom nanoteknik, så att inte tillgången till mycket norskt och amerikanskt investeringskapital leder till att redan nya svenska bolag ägs av utlandet.
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
« Inom vissa smala områden är Sverige världsledande »
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Med tydligt kroppsspråk signalerade Linke däremot att det är för dramatiskt att säga att nanotekniken skulle vara någon slags sista chans för Sverige, för det finns alltid annat som skulle kunna gå bättre. Men om Sverige nu blev ännu större – ja kanske beroende – på en nanoteknikindustri, skulle vi då se några konsekvenser i termer av polarisering mellan hög‐ och lågutbildad arbetskraft?
Är nanoteknologin bara för den högutbildade arbetskraften eller tror du att en tillverkningsindustri kan utvecklas i Sverige så att nyttorna kan ”sippra ner” till den mer lågutbildade arbetskraften?
– Absolut, skulle jag säga. Men det är ju inget fel på arbetsplatser med bara högutbildad arbetskraft heller, för Sverige har ju bra förutsättningar att fylla dem. Visst, nano ger mest högutbildade arbetstillfällen men om man ska fysiskt tillverka någonting så kommer det alltid finnas olika slags arbetstillfällen.
Ett aktuellt exempel är bolaget GLO, som utvecklar teknologi för att använda nanotrådar i energisnåla ljuskällor och som faktiskt kan leda till ny svensk halvledarindustri inom bara några år.
Linke verkade alltså inte särskilt bekymrad över den lågutbildade arbetskraftens lott i ett eventuellt nanoindustrialiserat Sverige, och han menar vidare att det ju dessutom tillkommer serviceyrken runtomkring. Men hur ser det ut på mer lokal nivå? Vad har Nanometerkonsortiet betytt för Lund och vad har Lund betytt för nanoforskningen?
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
« Ungefär som antibiotika var för infektionssjukdomar »
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Enligt Linke är svaret i båda fallen oerhört mycket. När Lars Samuelson startade konsortiet för mer än 20 år sen visade han en oerhörd långsiktighet, det var ju inte förrän drygt tio år senare som nano blev ett buzzword. Detta har i allra högsta grad bidragit till att sätta Lund på kartan. Med viss tvekan, eller kanske ödmjukhet, sa Linke att man nog också kan påstå att Lund nu är störst på nanoteknik i Sverige, även om andra är bättre på vissa saker. Heiner berättade att staden Lund och Lunds universitet har gett bra stöd till konsortiet: – Vi känner att vi helt klart har synlighet inom Lunds universitet och vi får stöd från universitetsledningen när vi behöver det. Det är väldigt tydligt att de vet vad Nanometerkonsortiet betyder.
Riskerna
Nanoteknologin i dess olika former verkar onekligen föra med sig stora möjligheter, möjligen revolutionerande sådana, för en mängd områden. Men vilka är egentligen riskerna?
– Om du har sett Uppdrag granskning har du nog fått en ganska bra bild, jag tycker faktiskt programmet var bra. Det är olika för olika typer av tillämpningar. Att till exempel tillverka nanotrådar för ljusdioder tror jag inte innebär några större risker för spridning av nanopartiklar i miljön. Att ta hand om lysdioder efter användning behöver inta vara svårare än att ta hand om batterier.
Men Linke erkänner också direkt att visst finns det nanopartiklar som kan medföra hälsorisker och att det i dagsläget saknas kunskaper för att kunna förutse detta, men man arbetar med det. I Lund finns det t.ex. ett tjugotal forskare som arbetar med att kunna förstå och bedöma risker med nanopartiklar. Hela grejen med nano är ju dock att man genom storlek, form och ytstruktur får nya egenskaper hos materier, vilket öppnar upp för oändliga möjligheter där det inte går att utesluta att vissa former kan vara farliga. Vissa har man redan nu kunskap om. Linke menar att skillnaden gentemot de förändringar som den industriella revolutionen medförde är att vi nu i högre utsträckning redan innan tillämpning kan testa och se om någonting är farligt.
Görs det idag då? Är det så att ansvaret ligger på forskarna själva? Kemikalieinspektionen verkar ju t.ex. inte ha så stora möjligheter att kontrollera.
Jag trodde att svaret skulle bli defensivt eller kanske att Kemikalieinspektionen bör få mer pengar, men Linkes svar blev balanserat: – Jag tror inte att forskningen kan ha som roll att på tillämpningssidan förhindra någonting utan vi kan ta fram nya möjligheter till företag och minimera risker i det läget, och jag tycker att vi gör det, men forskningen kan inte ha en kontrollerande roll och bestämma vem som får lov att använda nanoteknologi och hur. Det måste vara staten eller någon annan som kontrollerar detta, och även företagen själva.
Följdfrågan blev om det är svårare för en utomstående part att kontrollera nanoteknik än kemikalier. Efter en kort betänketid betonade Linke först att han inte är någon expert på området, varpå han sa att nej, det borde inte vara mer märkvärdigt, de vanliga procedurerna med försök med celler, följt av djurförsök och kliniska studier bör gå att tillämpa även här.
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
«Det finns ingenting som på långa vägar är i närheten av till exempel nervgaser eller andra sjukdomsframkallande ämnen»
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Gränsvärden fokuserar idag mest på vikt, men vikt är av mindre betydelse för nanopartiklar eftersom de är så små att de kan gå rakt igenom kroppens barriärer och eftersom det är ytstorleken, inte vikten, som bestämmer hur mycket och vilka reaktioner som kan äga rum. Linke menar att gränsvärden i vikt därför definitivt är otillräckliga, men också att det arbetas på vilka parametrar man ska ta hänsyn till o.s.v. Eftersom nanopartiklars effekter i många fall är okända argumenterar många för att alla produkter som innehåller nanoteknologi borde märkas. Linke håller med om att det är viktigt att alla vet vilka risker som finns, men problemet är att man inte riktigt vet. Det är därför både meningslöst och missledande att varna för nano i sig. Dessutom skulle mycket som vi redan är vana vid behövas märkas, t.ex. bilarna, som släpper ut väldigt mycket nanopartiklar. – Därför skulle jag nog snarare säga nej förrän man verkligen vet var riskerna finns, avslutade Linke, märkbart trött på frågeställningen trodde jag först men när jag frågade om märkningar kunde vara en god idé åtminstone under en övergångsperiod, fick jag ett långt svar. Detta gick i huvudsak ut på att kosmetika och solkräm kanske skulle vara aktuella för märkning eftersom kombinationen nanopartiklar och slemhinnor är tveksam, enligt hans personliga åsikt. Linke betonade här att han inte är en expert på området.
Ibland kan man höra olika mardrömsscenarier om nanoteknik. Jag frågade därför om nanoteknologi skulle kunna användas för terrorism eller droger. Linke svarade att han inte var medveten om detta. – Alltså, det finns ju som sagt vissa typer av partiklar som man bör vara försiktig med men det finns ingenting som på långa vägar är i närheten av till exempel nervgaser eller andra sjukdomsframkallande ämnen.
____________________________________________________________________
Därmed tackade jag för intervjun och önskade Heiner Linke glad påsk. Det står klart att nanoteknologi är framtiden, frågan är bara vilken framtid vi pratar om. Det är upp till oss alla att se till att den blir ljus – till Panoramas läsare inom samhällsvetenskaperna sa Linke: – Det är jättebra att sätta sig in i naturvetenskapen, och det är jättepositivt för forskningen att samarbeta med lagstiftningen. Det måste vara en tvåvägskommunikation, det krävs att forskare pratar med politiker men det krävs också att politiker i ett tidigt skede tar forskare på minst lika mycket allvar som särintressen.
Av: Tim Isaksson
