Ledtråd: vi utnyttjar den i alltför hög grad, den är inte det billigaste alternativet, dess produktion är utsträckt bortom effektivitetens gräns, vår tilltro till den är närmast religiös på sämsta tänkbara vis och bättre substitut finns men används inte. Den underminerar alltså synen på människan som en rationell varelse. Kan du gissa vilken produkt det handlar om?

Tanken att människan är rationell är en grundbult för ekonomiskt tänkande. Många ekonomiska modeller och teoriers precision är direkt proportionell mot detta antagandes riktighet. Rationalitetstanken används också närmast som ideologi, som ett krav som måste uppfyllas och som rättfärdigar allt från massavskedningar i vinstmaximeringens tecken till negligerande av andras lidanden.

Det råder inga tvivel om att människan på en kollektiv skala inte kan anses vara särskilt rationell. Visst, vi hade inte kommit dit vi är idag om vi inte var rationella till viss del, men vårt överutnyttjande av planetens resurser och vårt ekonomiska system byggt på evig tillväxt i en ändlig värld och på skuldsättning in absurdum ställer det utom tvivel att vi inte är rationella nog att leva inom våra tillgångar. Ett annat exempel är vår produkt. Dess användning utarmar en av våra viktigaste naturresurser och bidrar avsevärt till många av våra största problem, däribland klimatförändringarna. Vidare sker dess produktion med inputs som hade kunnat användas mycket effektivare, för samma huvudsakliga syfte t.o.m. I ett senare led av produktionen sköts också inputsen väldigt dåligt, trots att förtjänster för alla parter finns att göra med ett annat system; de hade t.ex. kunnat sättas till bättre användning i andra sektorer, antingen genom en komplett omstrukturering av produktionen eller genom mindre justeringar av processen.

Påeldade av snygga reklamfilmer, produktplaceringar och en kändisodlad statusjakt har tilltron till produkten blivit nästintill allsmäktig, ja nästintill religiös, och den ses idag som en nödvändighetsvara. Detta har gjort att vi använder den långt mycket mer än vad vi behöver. Detta är problematiskt i sig av ovanstående anledningar. I ljus av att alternativet är ett nästintill fullvärdigt substitut som dessutom är billigare blir ekvationen än svårare att få ihop.

Irrationellt nog leder den stora användningen av produkten även till försämringar i andra delar av världen som på lång sikt kostar oss alla betydliga summor. Dessa summor överstiger dessutom vida de kortsiktiga förluster som producenter skyddade av handelshinder och subventioner skulle lida.

Men på individnivå är vi väl ändå rationella? Använder vi inte logik i vårt resonerande och är inte nyttomaximering ett av vår arts mest framträdande karaktärsdrag och syftet med de flesta av dagens, årets, livets beslut? Intuitivt kanske vi tänker så, men stämmer det verkligen? Vår produkt är ett starkt motargument.

För även om vi intalar oss annorlunda är nyttan den ger oss endast kortvarig och flyktig, särskilt när den används slentrianmässigt istället för med måtta och intelligens. Att vi använder den långt mer än vad vi egentligen behöver straffar sig genom sämre hälsa i en ond spiral där (tänkt) beroendeframkallande och lathet leder till ännu mer användning. Av de produktvarianter som finns att tillgå väljs dessutom de som minst effektivt fyller sin funktion allt oftare över de resterande.

Sen har vi plånboksargumentet igen, som på individnivå ofta är det mest avgörande. Genom att skifta till smartare beteende skulle nästan alla kunna öka sin disponibla inkomst betydligt och därmed lägga pengarna på saker som betyder något, som ger något mer bestående. Det skrämmande är att vi alla är medvetna om detta men ändå inte gör något.

Mindre påtagligt men ändå viktigt är det konstanta gnagandet i bakhuvudet, den själsliga påfrestningen av att vi vet vilka konsekvenser produkten får, både i användningsskedet och under produktionen. Men vi tvingar oss själva att trycka undan den obekväma sanningen eller hittar på bortförklaringar om det kollektiva ansvaret, och detta trots att vi alla har känt och borde eftersträva den sköna känslan av ett rent samvete.

Denna till synes tanklösa användning är en paradox. Ekonomiska modeller antar ofta att aktörerna kommer göra rationella val ifall de har full information. Denna situation kan sägas gälla för vår produkt – alla vet allt det här, åtminstone huvuddragen – men ändå fortsätter och ökar dess användning långt över gränsen för vad som är rationellt. Hur kan det komma sig?

Det är sannerligen en paradox. Förklaringen är dock simpel: människan tänker kortsiktigt eftersom vi av naturliga skäl förr tvingades att göra det. För de flesta av oss är det inte längre så och eftersom människan är så flexibel och dynamisk har vi förmågan att ändra vårt beteende, vilket vi visat prov på otaliga gånger under vår historia. Nu behöver vi göra det igen, ja det är t.o.m. rationellt att göra så, men tyvärr ser det mörkt ut.

Antagandet om att människan är rationell har alltså i vår produkt ett starkt motargument som genom sin skala har kraft nog att försvaga antagandet rent allmänt, hävdar jag. Om inte så är fallet måste vi i alla fall omdefiniera vad vi menar med nytta.

Vilken produkt är det då jag pratar om?

____________________________________________________________________

____________________________________________________________________

____________________________________________________________________

Det skulle kunna vara bilen men det är köttet. Dagens onaturliga, industrialiserade köttproduktion och vår överkonsumtion av köttvaror är allt annat än rationell. Detta är tydligt på många sätt:

  • Köttindustrin står för en betydande del av alla växthusgasutsläpp. När det gäller nötkött är de stora utsläppskällorna dessutom resultatet av naturliga processer som ger utsläpp av metan och lustgas, vilka inte går att komma ifrån.
  • Merparten av den ursprungliga energin går förlorad när den rör sig uppåt i näringskedjan, så om vi kan äta grödorna innan de omsätts till kött bör vi göra så i större utsträckning än idag, särskilt eftersom vi bara blir fler i världen som ska äta oss mätta.
  • I en värld av sinande konventionell olja följer högre oljepriser. Detta innebär högre transport-, kraftfoder- och konstgödselpriser, som i sin tur ger högre matpriser. Därför bör vi röra oss bort från fossilintensiv köttproduktion.
  • För att göra rum för nya betesmarker eller odling av fodergrödor som t.ex. sojabönor avverkas enorma mängder skog, inte minst i Amazonas, och försvagar ytterligare vår motståndskraft mot skenande klimatförändringar.
  • En vegetarisk diet är billigare, både att producera och konsumera.
  • Djuren far ofta väldigt illa i dagens intensiva djurhållning.

Av alla dessa anledningar och många fler är det nödvändigt och önskvärt att vi alla minskar vår köttkonsumtion.

Det finns många motstridiga uppgifter om de exakta siffrorna för köttindustrins vattenåtgång, kolsekvestering (kort sagt upptag av koldioxid i mark, växter och vatten), skogsavverkning och transportavstånd med mera, och forskarna är inte  överens om vilken nivå av köttkonsumtion som är önskvärd/hållbar eller om köttuppfödningen bör ske småskaligt eller storskaligt. Inte heller alla hälsoaspekter av olika dieter är helt kartlagda. Men alla är överens om huvuddragen, så för en tydligare bild rekommenderar jag följande material:

  • FAO:s FN-rapport Livestock’s Long Shadow blev vida citerad och omdebatterad när den kom 2006. Alla siffror stämmer självklart inte – det gör de aldrig, någonstans – men huvudproblematiken belyses noggrant.
  • SR:s prisbelönade programserie Matens pris, t.ex. om brasiliansk biff, djuravel och det problematiska sojafodret.
  • George Monbiots hoppingivande men ändå förskräckliga artikel om Simon Fairlies bok Meat: A Benign Extravagance.
  • Böckerna Mat & Klimat av bland annat den f.d. tv-meteorologen Pär Holmgren och Sju årstider i Majas kök av Maja Söderberg ger goda inblickar i hur den globala matindustrin fungerar, en mängd tips på vad vi som individer bör tänka på samt mycket inspiration till klimatsmart matlagning.
  • I boken Äta djur berättar författaren Jonathan Safran Foer om den amerikanska köttindustrins grymma förhållanden och om sin egen kamp att bli vegetarian.
  • Filmen Meat the Truth, gjord av holländska parlamentariker från världens första invalda djurrättsparti, ger en bra inblick i hur köttindustrin fungerar. Dess främsta förtjänst är dock att den belyser hur omedvetna folk är om kopplingen kött–växthusgasutsläpp. The Matrix-parallellen är dessutom lysande.

Köttproduktion är inte dåligt per se. Tvärtom behövs den på en viss skala. Kor håller landskap öppna och konverterar gräs till mat människor kan äta, vilket också grisar med fördel kan och borde göra med matavfall. Men köttindustrin är ett enormt, globalt problem. Framför allt för att klimatförändringarna är verkliga, kommer bli värre och riskerar att bli långt värre, men även av många andra anledningar, som sagt. De största problemen är hur produktionen bedrivs och att den sker i så stor skala. Dessutom kommer den att öka i takt med utvecklingsländernas (eventuella) förbättrade situation.

Därför måste vi dra ner på köttet. Om ni inte vill bli heltidsvegetarianer så var det i alla fall då och då. Det är lättare än vad ni tror. Själv slutade jag äta kött överhuvudtaget för knappt ett år sedan. Att min omställning gick så lätt har förvånat både mig och min omgivning, särskilt eftersom jag förr var en stor köttätare, ja en stor ätare överlag. Visst hände det att åsynen av en saftig köttbit vattnade min tunga då och då, men sen jag väl lärt mig laga mer spännande saker än torra bönor – det finns fräscha, goda vegetariska alternativ för allt! – har lusten att äta kött helt försvunnit. Och om man är rädd för att inte få i sig vissa näringsämnen är det bara att äta varierat och sätta sig in i ämnet – precis som köttätare måste göra. Svårare än så är det inte. Oväntat nog har mina järnvärden faktiskt ökat med min nya diet. Då har jag dessutom nästan helt dragit ner min konsumtion av mejeriprodukter, som ju är nötköttets nästan lika fula syskon.

Om man ännu inte är en hejare på vegetarisk matlagning eller om längtan efter något mer ”matigt” blir för stort är fisk ett bra komplement. Fisk är inte lika farligt för klimatet och för med sig färre problem överlag. Det stora problemet med fisk är dock den konstanta överfiskningen. När jag köper fisk försöker jag därför alltid köpa KRAV- eller MSC-märkt fisk som fiskats ur hållbara bestånd med selektiva metoder, gärna långt ner i näringskedjan och som inte har transporterats runt hela världen. WWF:s Fiskguide och Naturskyddsföreningens möjligen ännu hårdare dito är ypperliga hjälpmedel för detta syfte.

Glöm heller inte att bilturen till affären ofta generar merparten av matkassens utsläpp, så planera turerna noga eller, ännu hellre, lämna bilen hemma. Man kan transportera förvånansvärt mycket på en cykel, som vi studenter vet.

Vi lever i ett aldrig tidigare skådat välstånd. Detta kan idag t.o.m. sägas stämma på global nivå, i genomsnitt. Men vi lever på lånad tid. Gör vi inte någonting snabbt kommer de där oöverskådliga problemen där borta vid horisonten snart vara över oss. Vi som art är stolta över vår förmåga att med logik och planering lösa problem. Med tanke på hur långt vi har kommit är detta definitivt berättigat. Svarta fläckar finns dock i våra medvetanden, saker vi inte kan säga att vi skötte bra. Låt inte den mest grundläggande av våra aktiviteter bli en sådan. Låt inte irrationell matproduktion och -konsumtion förstöra vår värld nu när vi behöver rationaliteten mer än någonsin. För ärligt nu: hur mycket lyckligare har du egentligen blivit en timme efter att köttbiten slank ner? Finns det verkligen inga alternativ? Stämmer det verkligen att du aldrig skulle klara dig utan kött? Det är en sorglig sanning i så fall.

Försök åtminstone. Prova en dag i veckan till att börja med. Även det gör en stor skillnad.

Av: Tim Isaksson

PS. Sommaren är över oss och det betyder grillning. Glöm inte att det finns många goda, färgglada och nyttigare alternativ till svettiga stekar och vattniga korvar, just google it. Och de gånger ni väljer kött, tänk på att nötkött är sämre ur klimatsynpunkt än fläskkött, som i sin tur är sämre än kyckling. DS.