En vecka i april 2010 reste jag och en god vän runt i Nya Zeeland i en 6,6 meter lång Campervan. Veckan hade började lida mot sitt slut och systematiskt hade vi betat av en mängd olika sevärdheter. Föregående dag hade vi besökt Fox glaciären och spenderat natten på en enslig parkeringsplats i ett närliggande samhälle. Denna dag var det dags för oss att få en glimt av Franz Joseph glaciären.
Vi gick upp vid åttatiden och började köra mot vår nya destination. Några timmar senare kom vi fram. Dock kände vi hur våra magar knorrade och bestämde oss för att innan vi besökte glaciären åka in till det närliggande lilla samhället för att fylla på vårt matförråd.
Den lilla byn gav oss ett underligt intryck. Det fanns bara en stor gata som utgjorde stommen i detta lilla samhälle. I ena änden av gatan fanns det turistinformationer, skabbiga snabbmatställen och flashiga restauranger, längre ner på gatan låg ett par smått nedgångna hus där uppenbarligen lokalbefolkningen bodde. Runt om låg stora, maffiga berg med snöklädda toppar. Det hela var en underlig syn.
Efter att vi handlat vår proviant fastnade vi i en souveniraffär, plötsligt kände jag att det var dags att få uträtta mina naturliga behov. Jag berättade för min reskamrat att jag behövde bege mig iväg i några minuter och vi skiljdes åt. Jag gick ut från affären och vandrade uppåt vägen. På motsatt sida av snabbmatsrestaurangen fann jag det som ja sökte efter. Jag tog mig över den hårt trafikerade vägen, fumlade upp några dollarmynt som jag stoppade ner i myntnedkastet. Med ett dovt tryck öppnade sig en glänsande metalldörren i sidleds och jag steg in.
”Welcome!” hörde jag hur en mansröst ropar från en högtalare Jag kollade mig omkring, toaletten liknade ett rymdskepp och det var lika sterilt och rent som ett operationsbord. Mannen i högtalarna fortsatte mala på och gav mig instruktioner för mitt toalettbesök. Det sista han sade var att jag hade max 10 minuter på mig innan dörrarna skulle låsas upp. När sista ordet var sagt fylldes rummet av ljuv, klassisk musik.
Jag satte mig på toaletten för att göra det som göras skulle. När jag var klar reste jag mig upp och drog upp mina byxor. So far, so good. Men när jag skulle spola efter mig var det helt omöjligt att hitta knappen. Jag letade febrilt i några minuter innan jag gav upp. Med ett dåligt samvete över att lämna kvar toalettstolen i detta skick uppenbarade sig i mitt medvetande. För att rättfärdiga min handling hann jag tänka ”nåväl, jag har i alla fall gjort ett uppriktigt försök.” Jag gick fram till ett avlångt hål inne i vägen som jag antog var handfatet och undrar vad som förväntades av mig den här gången innan jag insåg hur jag skulle bära mig åt. Jag stoppar in mina händer och plötsligt började tvål ringla sig ner på mina händer. Efter några sekunder började vattnet forsa precis bredvid och i samma stund spolades även toaletten. När vattnet efter en halvminut slutat spola började en fläkt blåsa lite längre bort åt höger i hålet i väggen. Hela processen ackompanjerat av klassisk musik.
Jag gick fram till dörren, där jag plötsligt såg en liten knapp. Jag tryckte på den och dörren öppnar sig lika graciöst som när jag skulle entra toaletten. Den vackra musiken upphörde omedelbart och den trevlige mannen som hälsade mig välkommen tackade för mitt besök. Jag gick ut, och dörren stängdes automatiskt efter mig. Jag stannade upp, tittade mig omkring och en känsla infann sig av att jag numer bättre kan förstå hur ett besök för Lucy, Peter, Edward, och Susan i Narnia är. Smått förbryllad gick jag ner för gatan tillbaks till min vän, samtidigt som jag kännde sympati för den stackaren som har en ”dålig dag på jobbet” och som omöjligt kommer klara 10 minuters gränsen
Av: Erik Hellqvist
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.