Ockupationen av Gill Tract

Vintern är alltid lång. Det gäller också i proteströrelsernas värld. För Occupy Oakland ledde en turbulent höst till ett långdraget ide; kommittéer tröttnade på varandra och entusiasmen sjönk exponentiellt för varje möte som genomfördes. Med detta i tankarna var det nog få som kunde förutspå att rörelsen snabbt och plötsligt skulle få nytt liv och vitalitet genom ockupationen av The Gill Tract, en bit mark som tillhör universitetet i Berkeley, söndag 26:e April, och en massiv mobilisering på första Maj. Men, även om Occupy Oakland ser ut att ha klarat sig genom vintern, bjuder våren på samma gamla problem; Kommer de att lyckas formulera en vision innan de fastnar i sin kärlek för själva protesten?

Av: Agnes Bridge Walton

Söndag

Jag har kärlekssorg. Det vill säga, min sambo Tobias har precis åkt tillbaka till Sverige och jag är kvar i Oakland. Jag sover länge på förmiddagen och tittar tomt ut på det irriterande fina vädret. Det är nästan aldrig varmt här.

Och det var så jag missade revolutionen, tänker jag. Det är fan inte något man vill berätta för barnbarnen. Rättare sagt, klockan 11 skulle jag ha varit i Ohlone Park för att träffa 200 andra och ockupera drygt tre hektar odlingsjord. Den sista kvarlevande odlingsbara marken i hela East Bay. Den ägs av Universitet i Berkeley och används av en handfull olika forskare. Både till forskning på sådant man kan gilla såsom agroekologi, och till sådant man borde betrakta med skepsis, såsom GMO-växter.

Ni vet, det är finanskris. Vad? Finanskris? Ahh, just det. Universitetet har inga pengar kvar. De försöker lägga föreläsningarna på nätet, cutta ner på ämnesutbudet och håller på att sälja sin mark, tre små hektar, till den gigantiska matkedjan Whole Foods. Då kommer allting att asfalteras och träden fällas. Grannerna är arga, forskarna är arga och Occupy Oakland är arga. De bestämmer sig för att ta saken i egna händer och fira Earth Day genom att komma i kontakt med, uhm…naturen.

Men jag går alltså upp klockan ett och missar hela skiten. Trots min frånvaro är det hela en gedigen succè. Jorden ockuperas och ivriga ockupanter sätter igång en storstilt odlingsaktion. De har med sig frön, redskap, små plantor, höns och en kalkon. Alla är på sin vakt, polisen väntas dyka upp närsomhelst, men ordningsmakten lyser med sin frånvaro.

Det är vår! Inte bara i naturen, men också i den politiska floran. Medan republikanerna kravlar ur den urdragna istiden deras nominationsprocess har varit, med en helt meningslös kandidat i fronten, kommer Occupy Oakland tillbaka och börjar så nya frön. Bara förra veckan hörde jag att deras generalförsamling knappt hade lyckats dra till sig tio deltagare. I tiden runt generalstrejken och hamnblockaden i November var de två tusen. The party’s over, tänkte jag då.

Så fel man kan ha…

Onsdag

The party is back! Tidigt på morgonen tar jag mig äntligen till The Gill Tract, som den omtvistade marken heter. Chockerande nog är ockupanterna fortfarande kvar. Det enda försöket att vräka dem har varit att stänga av vattnet men detta har aktivisterna redan tänkt på och det står en fyra-fem gigantiska kar fyllda med vatten vid ingången. De är välorganiserade för att vara ett gäng smutsiga anarkister, tänker jag. No offense.

Klockan är nio. Eller, tio, men vi säger nio för att min chef har Google translate precis som alla andra. Det är morgon i lägret och de hårdnackade ockupanterna stiger upp från från sina sovsäckar. Aktivisterna håller ett möte och fördelar olika ansvarsområden inom gruppen. Man känner verkligen på doften att de hade planerat för en snabb vräkning.

Dock är alla så entusiastiska! De bygger informationsbord, matstationer, knackar dörr och tar emot donationer av allt möjligt från grannerna. Några börjar gräva och ta bort ogräs för att utvidga den redan expansiva grönsaksåkern. Hela marken har tidigare varit täckt av en gul växt som påminner rätt mycket om raps men som alla säger är senapsfrön. När denna dras upp från jorden blir det ett visst överskott av biomass. De bygger en tipi till barnen (vilka barn? jag ser inga barn men antar att dessa är magiska eller väldigt små) av de vaxiga gröna stjälkerna. Så bygger de en spiral, likt en höstack där folk kan ligga och värma trötta kroppar i den behagliga vårsolen.

Medan solen stiger är det två tjocka killar i svarta hoodies, med en gosig schäefer i koppel, som tar på sig det viktigaste jobbet av dem alla. Musiken. Trots vad man kan tro passar agraridyllen alldeles utmärkt till ackompanjemang från Rage Against the Machine.

YEAH, WE GOTTA TAKE THE POWER BACK

COME ON, COME ON!

WE GOTTA TAKE THE POWER BACK

(Jag börjar få en snikande känsla av att det egentligen inte är det vi håller på med. Vi har ju så jävla kul. Ska inte maktövertagning liksom vara väldigt seriöst?)

Det finns en statsvetare i mig, en svensk sådan. Den tittar på alla de hoppfulla unga urbana bönderna och skakar på huvudet. För hur kan man omvandla detta till policy? Hur tar man denna positiva känslan och upplevelsen, kamratskapet, protesten och drömmen om en värld där människor tillsammans odlar det de behöver, och gör det till regel snarare än undantag? Vilka politiska grepp gör man för att realisera detta samhället? Inte fan vet jag. Jag tror i alla fall inte att den svenska staten skulle spelat Rage som motiverande arbetsmusik.

Har ni lekt den leken? När jag är statsminister i en vänsterregering med stöd från miljöpartiet ska jag…

…införa en jordbrukstjänst som liknar militärtjänsten med den väsentliga skillnaden att man odlar morot på ekologiskt vis och inte dödar afghanska barn?

Jag tror på detta. Att det att odla tillsammans är mer än bara ett jobb vi gör för att tillfredställa ett behov. Det är kultur, fantasi, lärande, fysiskt hårt men också skönt, svettigt och till och med sexigt just för att att det vidrör vid något djupt inom oss. Jag tror vi hittar njutning genom att producera för oss själva och varandra, genom att frossa i frukten av vårt arbete. Det är långt ifrån alla som har möjlighet att uppleva detta.

Den ockuperade marken ligger vid gatan San Pablo. Som en svullen blodåra genom den geografiska armen Albany, Berkeley och Oakland snirklar den sig fram. Och längs gatan finns några av områdets, landets kanske, fattigaste människor. Dag och natt skyfflar de fram och tillbaka, till kyrkor och välgörenhetsorganisationer för att få äta den mat ingen annan vill ha. De är sjuka, uppgivna, övergivna och brutaliserade. De frågar när jag går förbi; ”girrrrrl! Ya have a dollah?”. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen stoppar bussarna längs San Pablo. De som går ut eller in skall till jobbet, det andra jobbet eller det tredje jobbet, men ingen har råd med bil. Många av dessa är riktigt tjocka. Amerikanskt tjocka. Dels för att de inte har råd med nyttig mat men också för att det inte finns någon nyttig mat att få tag på. I West Oakland finns det 200 liquor stores men inte en enda mataffär.

Nu vet jag att 200 liquor stores, öppna dygnet runt, är den svenska studentens våta dröm. Men…

Poängen är att dessa människorna, som varje dag är de stora förlorarna i det ruttna systemet i USA, är precis lika långt ifrån att äta broccoli nu som de var innan Occupy tog över The Gill Tract. De har inte tid att odla eller engagera sig i Occupy Oakland. Det är kamp nog att överleva längs San Pablo. Människorna här vill inte ha mera bråk; att jagas av polisen är knappast adrenalinframkallande för den som dagligen bevittnar deras överdrivna maktutövning.

Ockupanterna gräver, bygger, dansar och lyssnar på något som inte längre är Rage utan har många hänvisningar till Jah, man och en catchy reggaerytm. Det vore en enkel analys att säga att dessa människor är priviligierade. För på många sätt är det ett privilegium att i detta samhället ha tid, överskott eller ressurser nog att engagera sig i något annat än överlevnaden. Men det är ett förenklat resonemang. Och dessutom reaktionärt; vid en andra åskådning ser jag att en hel del av dessa aktivister faktiskt kämpar, där på marken, för just att överleva.

Flera är av aktivisterna är hemlösa. Många har obetalda studieskulder som hamnat hos kronofogden och som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Andra är bara down and out och klarar sig tack vare den gemenskap de har hittat i Occupy-rörelsen och det stora nätverket av aktivister med öppna dörrar och kylskåp som finns i Bay-området.

Men det är något som plågar mig. När detta inte är ett gäng snorriga collegeungar med mor-och-far-fonder som lekar revolution för att deras obetalade internships har flexitidsordningar (visst finns det sådana, men jag nämner inte namn), vad är det då för fel på detta? De har ju en idé. De får gjort saker. Men de har inget program, ingen vision, inga ord för vilken framtid de egentligen vill se.

Bakom deras aktioner och avsaknad av större politiska krav finns ingen väl genomtänkt strategi. De är bara ett gäng ganska förvirrade amerikaner som har levt sina liv i ett politisk vakuum. De vet helt enkelt inte hur man gör för att få som man vill. När jag frågar hur de vill att fördelningen ska se ut säger de oftast ”in the community”. Iblant tror jag detta är en eufemism för ”bland de fattiga”. Ibland tror jag det bara är precis lika vagt som det låter.

Jag frågar min kompis R, en central figur i den lokala Occupy-rörelsen; ”Vem ska förvalta? Vilka riktlinjer vill du att förvaltningen ska ha? Ge mig ett exempel på hur ett bättre USA ser ut!”

”Nää,” han vrider lite på överkroppen och tittar runt, ”det måste vara upp till varje community att besluta. Men jag kan tänka mig att vi i Oakland gör om de många övergivna tomterna till odlingslotter till exempel.”

Det har stadsförvaltningen i Oakland redan beslutat att göra.

Jag tittar med ifrågsättande ögon på min kollega Anisha. Berättar att jag är helt desillusionerad med hela grejen och att utan någon vision om förvaltning, ett mål, ett driv mot något nytt är hela Occupy om inte värdelösa, så helt ointressanta för mig. De måste hitta det politiska språket och den kollektiva fantasin! Ingen lätt sak förstås i det dialog- och fantasilösa samhället detta är. Även om Occupy-rörelsen kanske upplever en vår just nu, nytt engagemang och nya frön soms sås, så kan de aldrig röra sig förbi just detta; protesten, symbolerna och hedonismen.

”But maybe this is what they want, Agnes. Maybe they dont want to be controlled or to administrate a system. Look at them, they’re having fun, ” säger Anisha med sin optimistiska sörkaliforniska röst.

”Fuck fun”, svarar jag. Den svenska statsvetaren har tyckt till.

Av: Agnes Bridge Walton