Författaren och Metrokrönikören Johan Norberg kom till Lund den 9 oktober för en föreläsning anordnad av LUPEF och Studentföreningen Ateneum. Temat var Eurokraschen – en tragedi i tre akter, som även är titeln på hans nya bok. Trots att han beskriver sig själv som optimist ger han en mörk bild av det en gång så tilltrodda eurosamarbetet. Baserat på den klassiska tragedikompositionen – hybris, ate, nemesis – beskriver han ett Europa där arbetslösheten, nationalismen och fientligheten skjuter i höjden.
Av: Blanche Jarn
I tragedins inledande stadium, övermodet, hade de europeiska länderna redan debatterat kring en gemensam valuta i 30 år utan att komma någonstans. Dåvarande Västtyskland och Nederländerna ville ha garantier för att övriga länder skulle sköta sig ekonomiskt, Frankrike och Medelhavsländerna ville ha garantier för att bli räddade om de lät bli att sköta sig ekonomiskt. Sedan föll Berlinmuren och Tyskland stod inför ett enande som var beroende av bland annat Frankrikes godkännande. Kravet för detta godkännande var att Tyskland gav med sig i eurofrågan. Och därefter skedde processen blixtsnabbt. 1999 introducerades euron som elektronisk valuta, och två år senare i form av sedlar och mynt. De flesta medgav att hela systemet var långt ifrån färdigt, men övertygelsen att det skulle lösa sig på vägen var utbredd. På något sätt skulle problemen med eurosystemet lösa sig och en positiv cirkel av ökat samarbete och ökat förtroende skulle uppstå.
Foto: Sofia Nerbrand
Sedan började de första tecknen på problem dyka upp. I och med eurosamarbetet kunde bankerna intelängre ta hänsyn till lokala riskfaktorer. En sådan riskfaktor var exempelvis att Grekland tillbringat hälften av sin tid som självständig stat i konkurs. Nu fick landet plötsligt låna till samma ränta som Tyskland och andra ekonomiskt starka länder. Och de grekiska makthavarna valde såklart den enkla vägen och satsade lånepengarna på att vinna röster istället för att bygga upp en hållbar ekonomisk struktur. Alla varningstecken fanns där, men ändå sågs euron som en succé och överöstes med beröm av europeiska toppolitiker. Tragedins andra stadium, förblindelsen, var ett faktum.
På detta följde oundvikligen det tredje stadiet: undergången. 2008 kollapsade USA:s ekonomi, vilket skickade höga svallvågor över Atlanten. Det Berlusconi kallade ”cowboykapitalismen” fick först skulden för den globala krisen, men efter hand började gigantiska problem avslöjas även i Europa. Greklands officiella budgetunderskott, som officiellt låg på 3,3 procent, visade sig vara uppe i svindlande 13,6 procent. Italien, Spanien och Portugal hade även de tagit skyhöga lån utan att kunna betala tillbaka. Och Tyskland, som från början velat ställa krav på de sydeuropeiska ländernas ekonomier, blev nu tvunget att gå in och rädda sina katastrofdrabbade samarbetspartner.
Man hade kunnat välja att gå in och rädda de internationellt viktiga banker som lånat ut pengar till Grekland, och lämna resten åt sitt mer eller mindre oundvikliga öde. Men istället gick Tyskland in för att ”rädda allt som rör sig, och rör det sig inte längre ger vi det konstgjord andning”, som Norberg beskrev det. Tyskland öser in pengar i ett svart hål, samtidigt som indignationen ökar i Grekland på grund av alla sparpaket de tvingas acceptera. Euron, som från början var tänkt att förbättra relationerna mellan EU:s länder, håller istället på att skapa fientlighet och hat. Grekerna är arga över att de får låna med 20 procents ränta, och har glömt att de fick samma ränta före euron. Och tyskarna är arga över att de får betala för andras misstag.
När jag frågar Norberg hur Europas worst case scenario ser ut, säger han att han är rädd att Europas länder kommer börja hata varandra. Nationalister är redan på frammarsch i många länder, Nordeuropa känner sig utnyttjat och Sydeuropa förnedrat, och detta har potential att slita sönder hela EU. ”Det är möjligt att demokratin inte överlever i vissa länder”, tillägger han. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till förra gången ett försök att knyta Europas länder närmare slog slint och nationalister fick makten. Men Norberg tror inte det kommer bli något krig. På sin höjd en konflikt. Och som en av åhörarna frågade efter föreläsningen: ”Kommer Europas länder ens ha råd att skada varandra särskilt allvarligt?”
Men Norberg målar också upp ett best case scenario, där EU accepterar att vissa banker och vissa stater helt enkelt måste avvecklas. Får varje land möjligheten att försöka reparera sina egna problem och reformera sig själva, tror han att många länder har potential att göra sig av med dåliga ekonomiska system och attityder och slutligen, på lång sikt, gå stärkta ur krisen.
”Var euron dödsdömd från början?”, frågar jag. Så dramatiskt ser inte Norberg på det. ”Men den var helt klart dömd att skapa nya problem.”
Sverige, är han övertygad om, tjänade på att inte gå med i eurosamarbetet. I så fall tror han vi hade haft stora ekonomiska problem. Det som räddade oss undan den värsta krisen var att kronan sjönk, vilket gjorde oss attraktiva på marknaden. Och hade vi varit med i eurosamarbetet hade troligen många av våra storbanker lånat ut mer till länder som Grekland, vilket hade dragit med oss i fallet.
På frågan var han tror nya maktcentra kommer blomma upp om det går illa för Europa, säger han Asien, vars ekonomier varit på frammarsch ett bra tag. Även Brasilien, som inom några år kommer agera värd för både OS och fotbolls-VM, vilket är en fantastisk chans internationellt.
Slutligen frågar jag vad kärnpunkten, det allra viktigaste, i Norbergs nya bok är. Efter ett par sekunders betänketid svarar han: ”Ibland måste man se upp med visionärer”.
av Blanche Jarn
Norberg i protest mot tullavgifter utanför Tullverket 1996. Foto: Henrik Bejke
