En kollegialt granskad artikel från journalen med det något torra namnet Crop Protection är långt ifrån den ensamma auktoriteten på sitt område eller unik i sitt budskap. Det anmärkningsvärda är i stället att den koncisa men ändå mycket karatlovande guldklimpen har tjugo år på nacken men fortfarande, precis som sina efterföljare och i likhet med den jämnåriga klimatkonventionen, inte presterat ens i närheten av sin potential – allt p.g.a. något så banalt som de bildliga associationer och det illa grimaserande som dess namn väcker: ”Insects as Human Food”.
Av: Tim Isaksson
I min artikel “Den irrationella produkten” presenterade jag i maj ifjol min syn på en av vår tids mest onödiga efterfråga, nämligen den på köttet. I den kunde rationalitetsbegreppet med fördel kanske ha nyanserats en aning, men då hade narrativet riskerat att gå förlorat så jag tar den chansen nu istället. Måttet av någontings rationalitet är nämligen avhängigt detta någontings uppsatta mål, och med tanke på att våra matvanor är både extremt egoistiska och ojämlika gentemot både djur och fattiga människor är det kanske målet som är irrationellt snarare än produkten. Artikelns budskap viker jag däremot inte en tum från: för klimatets skull och av moraliska skäl bör vi minska vår köttkonsumtion med minst två tredjedelar, och producera den kvarvarande tredjedelen mycket smartare och snällare. Nu ämnar jag – utan några större förhoppningar på resultat – diskutera vad som både skulle kunna vara ett kortare trappsteg mot mindre klimatpåverkan än att finna vegetariska alternativ, och ett sätt för vegetarianer att tämja på sina ideal och ge efter för det där köttbegäret som ibland hugger tag; de svaga stunderna för bägge dessa grupper får därmed lägre konsekvenser. Samt en lovande inkomstkälla för fattiga länder och ett upplyft för skadedjursbekämpning.
Därför välkomnar jag Er hem till mig på julbord. Om sisådär fem-tio år. Som dopp i grytan kommer avkok på kackerlacka serveras, prinskorven kommer vara gjord på tusenfotingar, köttbullarna bestå av termiter, ankan ersatt av cikada, sillen smaksatt av larv och dill, Janssons frestelses karakteristiska utseende accentuerat av gräshoppeben, julvörten bredd med silkesmasksmör, snigelpudding framställd istället för lax och i risgrynsgröten kommer ingen mandel dölja sig utan en delikat skalbagge med pralinkonsistens.
Eller nåt. Jag har inte riktigt koll på recepten än. Vad jag vet är att insekter lever och kan födas upp väldigt koldioxidsnålt samtidigt som de är rika på protein. T.ex. syrsor, tusenfotingar och vivlar (en art av små skalbaggar) och många andra arter kan konkurrera med köttets och sojabönornas proteinnivåer, särskilt om vi processar bort det kitin (vilket i sin tur har högt värde i form av både mat- och materialfiber, en plusfaktor för industriell uppfödning) som vissa arter har i sina exoskelett och som vi inte kan bryta ner. Även vad gäller fettinnehåll står sig insekter väl i konkurrensen, både vad gäller mängd och kvalitet. Om bara de få arter som innehåller gift undviks är alltså ett ökat ätande av insekter ett mycket lovande sätt att adressera matens miljöproblem. Därför vore det bra om vi kunde överkomma vår protesterande magkänsla och ge insektsätande en chans. Då många av insekterna är knapriga på ett sätt som många vegetariska rätter bara kan drömma om skulle det kanske till och med gå lättare än vi tror.
Foto: Henk Wallays
En annan möjlighet är att julmustens frätande sötma och snapsens fräna bitskhet kommer behövas mer än någonsin för att skölja ner denna tillöras makabra uppdukning.
Men är det egentligen så makabert och otänkbart? Det sägs ofta att vi bedömer mat lika mycket med synen som med smaklökarna, betyder det att insektsätande är dödfött? Nej, miljontals människor genom historien skulle bestrida detta. Vi har ätit hundratals insektsarter, gjort så i de flesta delar av världen, och fortfarande idag är insekter väldigt vanliga som regelbundet födokomplement i Afrika, Öst- och Sydostasien och i latinamerikanska länder som Mexiko, Colombia och Venezuela. Det är mestadels Nordamerika och Europa som i princip har utrotat förfarandet.
Det är även här i Västvärlden ett omtänk skulle få störst effekt. Tack och lov verkar tomten ha läst Moder Jords önskelista noggrant, för insektsätande är faktiskt på uppgång både inom akademin och i t.ex. Nederländerna, där det finns många pionjärer som ser nyttorna med insektsätande. Ska man vara noggrann fanns det stor uppståndelse kring att äta insekter redan innan Gene DeFoliart 1992 skrev den i inledningen nämnda ”Insects as Human Food”-artikeln (det fanns t.ex. ett flertal storsäljande insektskokböcker både i USA och Frankrike) och uppmärksamheten har vuxit i en stadig takt fram tills idag. Ändå har genomslagskraften insektsätandet förtjänar inte infunnit sig. Den största tragedin med detta är att forskningsläget redan för tjugo år sen var mer än gott nog för att ageras kraftigt på.
Förutom att potentiellt sett kunna bli ett viktigt led i bekämpandet av klimatförändringarna och göra listan över kulinariska måste äta-rätter längre, skulle insektsätande bringa även andra fördelar. Anledningen till att insekters koldioxidavtryck är så lågt är bl.a. att många av de växter de lever på är mångtaliga och resurssnåla men av liten användning för människan och att insekterna har en väldigt hög konverteringseffektivitet (en stor andel av deras mat stannat i kroppen så att säga), och detta ekonomiska nyttjande av resurser påverkar inte biologisk mångfald så mycket om det skalas upp. En annan fördel för den biologiska mångfalden är t.ex. att incitament till bättre skogsskydd uppstår när människor värnar om insekterna. Ett annat område som lovar gott är att en ökad efterfråga på vissa larver och gräshoppor skulle kunna omvandlas till en slags biologisk skadedjursbekämpning som reducerar kemikalieanvändning.
Det finns självklart en ekonomisk aspekt med stark utvecklingspotential i insektsätandet också, inte minst för att utvecklingsländer tack vare sitt klimat och sin miljö har komparativ fördel i uppfödning av många insektsarter. Ifall TRIPS-liknande avtal om intellektuella rättigheter till naturresurser (som rimligtvis borde tillhöra lokalbefolkningen men istället tillfaller internationella storföretag) kan undvikas och traditionell kunskap åberopas istället för att gå förlorad, innebär en uppskalad insektsindustri stora möjligheter för att förbättra utvecklingsländernas terms-of-trade såväl som matsäkerhet. Då insekter är en naturresurs med relativt stor geografisk spridning och insektsodling en industri med låga ingångsbarriärer, är det också osannolikt att det skulle resultera i en naturresursförbannelse.
Skulle kunna vara en aptitlig tortilla. Foto: readysubjects
Jag slutade äta kött främst av klimatskäl, inte av etiska skäl, men om klimatförändringarna inte vore ett problem hade min mognad inför köttindustrins genomsnittliga metoder nog snart övertalat mig att avstå köttet ändå. Fiskindustrin i stort kommer inte heller undan denna kritik och utfiskning är ett enormt problem (av dessa två anledningar köper jag bara KRAV-, MSC- eller krokfångad fisk). Det må finnas många undantag till de tillvägagångssätt som dokumentärer som Earthlings och The Cove m.fl. dokumenterar, men det finns ännu fler exempel som sköter sig exakt så illa som de industristandarder som dessa filmer ger en liten men viktig inblick i. Med det sagt finns det självklart etiska betänkligheter gällande industriell uppfödning av insekter, och konsumtionen av dem, men utan att gå in på djupare värdefilosofiska debatter och biologiska eller fysiologiska undersökningar på insekters smärtkänsel och stressubstanser, kan nog de flesta av oss skriva under på den intuitiva övertygelsen att detta problem är mindre gällande insekter än andra arter vi äter.
Därmed finns det dubbla argument till varför köttätare som inte tror sig kunna bli vegetarianer skulle kunna göra en god miljögärning utan att helt sluta äta kött: det miljömässiga och det etiska. Det senare är ett problem här med, men det motverkas kanske en aning av det något osmakliga argumentet att ett ökat ätande av insekter säkerligen skulle öka intresset för dessa små varelser och därmed få oss att börja tänka på den etiska dimensionen i vår relation till dem överlag. Vidare skulle sättandet av ett ekonomiskt värde på insekter troligen göra oss mer benägna att agera emot den massutrotning som vi hela tiden underblåser och som enligt Stockholm Environment Institute är vårt mest pressande miljöproblem. Oavsett hur sorgligt det är att internalisering i en marknad krävs för att vi ska skydda vår natur är vi idag i denna sits och därmed skulle insektsätande kunna bli ett viktigt komplement till beräknandet av värdet på ekosystemtjänster, och om vi bättre förstår insekter kan vi dessutom räkna in dem i även dessa siffror.
Våra planetära gränser och vart vi ligger i förhållande till dem. Källa: Stockholm Environment Institute
Ett större intresse kring insekter för mat skulle möjligtvis också kunna sätta strålkastaren på det stora problemet med världens minskande bipopulation p.g.a. insekts- och ogräsmedel och minskande habitat vilket resulterar i ett allvarligt hot mot vilda växters pollinering och kanske i förlängningen vår spannmålsproduktion.
Om jag har någon fobi så är det maskar. Bara åtanken av en liten daggmask ger mig kraftig avsmak. I andra änden av skalan återfinns den mest skrämmande filmscen jag sett, nämligen den när karaktärerna i King Kong hamnar i strid på liv och död mot förvuxna insekter, och då särskilt extremitetätande sabeltandsmaskar, i en mörk och trång grotta. Ändå kan jag se mig äta insekter inklusive maskar och larver inom en snar framtid (har tyvärr inte gjort slag i saken än). Jag vill i alla fall tro att jag är så pass rationell att jag kan klara av att utöka min lågkoldiets kulinariska bredd till att innehålla även insekter – och om jag klarar av det borde alltså alla kunna klara av det.
Den sistnämnda klyschan har applicerats på väldigt många företeelser, kanske allra oftast gällande olika dieter. Efter jul kommer nyår med de alltid så vidlyftiga nyårslöftena, vilka likaså de allra oftast gäller att gå på dieter. Största exemplet just nu är den ur miljösynpunkt förkastliga LCHF-trenden vilken hyllar kött, ägg och mjölk och baktalar alla livsmedel med högt kolhydratinnehåll och som till min förskräckelse verkar bli mer seglivad än andra dieter. Tills den självdör eller blir för dyr (vår alltjämt stigande köttkonsumtion har i år minskat en aning av detta skäl) skulle insekter kunna minska dietens koldioxidavtryck.
På julafton har Mowgli och Baloo sedan urminnes tider propagerat för att vi ska äta insekter och har därmed i samma anda som Djungelbokens författare, kolonialisten Rudyard Kipling, ålagt oss en sorts ”vit mans börda”. Istället för att vi måste ta hand om ”vildarna” och för deras eget bästa påtvinga dem våra värderingar handlar det nu dock om att vi måste göra något åt våra skadliga matvanor och så kan göra genom att istället lära oss från de ”ociviliserade” och ”hopplösa” icke-européerna (ett exempel: i Zimbabwe, Zambia och Kongo är tusenfotingar big business och på många håll ett vanligare inslag i kosten än nöt- och fläskkött). ”Kittlar dödsskönt i kistan”, säger Baloo innan han nästan krossar Mowgli under en riktig bumling till sten för att det är så roligt att äta myror att björnen blir distraherad. Sannolikt är det ganska roligt att äta insekter, vilket alla som sett amerikanska Expedition Robinson och Fear Factor kan intyga. Tyvärr är äcklet naturligtvis större och kommer så vara för en lång tid framöver.
Kanske är äcklet till och med för stort för att insektsätande i Väst ska bli någonting annat än ett roligt komplement eller en nischad marknad som inte ens kommer upp i den skala som länge har funnits i t.ex. Öst- och Sydostasien (företeelser som inger hopp men överskuggas av framförallt Kinas snabbt växande köttkonsumtion). Jag hoppas emellertid att vi kan resa oss över detta vårt samhälles vidsträckta ytlighetsförbannelse, komma ihåg vår historia av insektsätande och lära oss av alla de exempel på mänskliga sinnrikheter av alla de slag som länge ansågs otänkbara men likväl idag är skåpmat som vi gäspar åt.
När vi nu i tre veckor fram till jul sätter oss ned till våra julbord skulle jag bli förvånad om en enda insekt intogs i vårt avlånga land, men det är definitivt något att tänka på. Och tills insektsätandet har blivit verklighet, kan vi inte kollektivt åta oss ett tidigarelagt nyårslöfte? Kan vi inte lova att åtminstone ta oss ett stort steg bort från masskonsumtionshetsen och, i julens egentliga budskap om omtänksamhet och solidaritet, tillsammans försöka klura ut svaret på den omöjliga frågan: finns det någonting ur insektsriket som kan ersätta julskinkan?
Disney verkar som sagt ha förstått det här med insektsätande och gjorde därför även ”Slemmigt men mättande” till ett bevingat uttryck hos sin publik. Som tack tycker jag att vi inte betänker varken vårt- eller vildsvin som julskinkans ersättare, trots att vilt faktiskt är väldigt klimatsmart. Foto: wandrerstefan
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.