Bild: DonkeyHotey
I samband med det svenska regeringsvalet 2010 skrev jag en krönika där jag efterfrågade bättre och mer svensk satir. Såhär efter det amerikanska presidentvalet kan man se precis hur långt bakom svensk kultur, enligt mig, är. Skäms på sig!
Av: Amanda Malmquist
MEN, först och främst, låt mig förklara varför detta ska göra oss upprörda. Varför ska vi ha satir?
I en krönika i tidningen The New York Magazine kallar skribenten Chris Smith satirikern Jon Stewart för den mest betrodda mannen i Amerika. En artikel i Wall Street Journals blogg tar upp hur program som The Daily Show och brodersprogrammet The Colbert Report påverkar publiken. Det handlar inte bara om hur många som kollar utan stor roll spelas av vem det är som tittar.
Så i en tid då man faktiskt kan ta satir på allvar, varför lider den så? Visst har vi krönikor som The Viktor Report och radioprogram som Tankesmedjan här hemma men hur man än vänder och vrider på det så är det en utspelad plattform. Det viktigaste med satir är inte bara att ifrågasätta politiken utan även näringsliv och media. Graffiti och tags har tagit steget ut i cyberrymden och nu är det facebooksidor och memes som lockar till sig frustrationen hos den generation som är uppväxt framför kommers-TV och inte förstår begrepp som alienering.
För, ja, Vita Kränkta Män och Hästar Finns Inte är enligt mig lika bra temperaturmätare på politiskt engagemang som antal medlemmar i partier eller hackerattacker på regeringens hemsida. Satir behövs därför att den inte längre har dagstidningar och public service som forum utan nu mer än någonsin skapas av oss. Och det i alldeles för liten grad.
