Lucka 13: Krig är inte alltid svaret – War on drugs i Colombia

Bild: Erik Cleves Kristensen

Colombia. Ett av världens vackraste länder, med höga berg, djupa regnskogar och kust mot två världshav. Egenskaper som ingen någonsin tänker på, då de ständigt hamnar i skuggan av landets andra kännetecken: Colombia producerar 70% av allt kokain i världen, en industri som lett till världens största antal internflyktingar och ett politiskt läge där hela nationen är fastlåst mellan den ökända FARC-gerillan och den lika våldsamma paramilitären. Kidnappningar, mord och korruption är vardag, och så djupt rotade i kulturen och politiken att få tror på en lösning över huvud taget. Men frågan är om inte en enda förändring egentligen skulle räcka?

Av: Blanche Jarn

Kokain, en av världens mest utbredda droger, odlas inte av mäktiga drogkarteller, utan ofrivilliga entreprenörer. Colombias klimat är perfekt för en mängd grödor, som bananer, socker, kaffe och tobak, men för de flesta småbönder finns bara ett alternativ: kokabuskar. På den colombianska landsbyggden kämpar flera grupper om makten: de marxistiska gerillorna FARC och ELN, som ser en möjlighet att tjäna kokainpengar i varje åker, och paramilitära organisationer, som med näbbar och klor försvarar kartellernas vinster. Nästan samtliga är terroriststämplade i stora delar av världen. Striden är jämn, men vem som för tillfället har makten över området spelar ingen roll för bönderna – för dem gäller det att odla vad personen bakom pistolpipan säger åt dem att odla. Med andra ord: kokabuskar.

Nästa steg i produktionskedjan är framställningen av kokapasta, kokainets ”halvfabrikat”. Bladen blandas med vatten, cement, gödningsmedel och bensin för att sedan säljas vidare i form av en pastaliknande massa. Processen är så enkel att flera av bönderna utför den själva. Därifrån forslas den, via gerillan eller paramilitären, vidare till de stora kartellernas cocinas, ”köken” där det vita pulvret framställs. Det transporteras sedan vidare via Mexico, ännu ett land med rikt kulturarv och vacker natur, som är känt nästan enbart för det mardrömslika drogrelaterade våldet. Enligt Mexicos regering har nästan 50 000 personer dödats sen 2006 i det pågående drogkriget, en siffra som av många ifrågasätts som alltför låg.

Slutdestinationen är världens största konsument av kokain: USA. Fem miljoner mellan 15 och 64 år beräknas ha använt drogen bara det senaste året, och då den är så starkt beroendeframkallande finns det anledning att tro att många har använt den mer än en gång. Något som USA:s regering, främst under Bushregimen, tog på minst sagt blodigt allvar. Colombia gjordes till ett huvudmål i det av Nixon grundade ”war on drugs”. Vilket hade kunnat fungera, om man hade anställt arbetslösa colombianer att manuellt rycka upp plantorna, med följden att både arbetslösheten och kokainproduktionen minskat. Istället valde USA en helt annan metod: att för ett fyra gånger så högt pris använda helikoptrar för att bespruta kokaodlingar med miljögifter.

Mellan slutet av 90-talet och slutet av 00-talet beräknas kemikaliemattor ha lagts ut över 10 000 km², vilket är jämförbart med Skånes yta. Från 2005 och framåt ökade det totala antalet odlingar i landet trots besprutningen. Orsaken kallas ballongeffekten: ju mer man trycker ihop en ballong på en punkt, desto mer expanderar den på andra ställen, och ju mer man besprutar en del av Colombia, desto mer ökar kokaodlingarna i andra delar av landet. Bönderna drivs från sina förgiftade hemtrakter till nya ställen, och sen vidare till nästa när även de besprutats, och med dem följer gerillan, paramilitären och det drogrelaterade våldet.

Från helikoptrarna går det inte heller att se skillnad mellan olika grödor, så både kokabuskar och bananplantor besprutas utan urskillning. Bönderna tvingas iväg till nya områden, och med dem följer gerillan, paramilitären och det drogrelaterade våldet. Plan Colombia har inte bara bidragit till världens näst största flyktingkatastrof (endast överträffad av den i Sudan), utan effektivt spridit den kokabaserade våldskulturen över hela landet. Idag beräknas fyra miljoner bönder vara på flykt från sina hem, vilket gör Colombia till landet med världens största antal internflyktingar.

Situationen i landet är med andra ord katastrofal. USA:s war on drugs har utvecklats till ett miljömord på ett av världens artrikaste länder, miljoner människor flyr från sina hemtrakter, den våldsamma kokainfinansierade gerillan och paramilitären har mer eller mindre hela Colombia i sitt våld och motståndare kidnappas och mördas på löpande band. Resultaten av miljögifterna är skrämmande, och ekonomiska bidragsinsatser ger inga långvariga resultat. Hur många hektar som än besprutas blommar nya upp, och hur många kurirer som än stoppas av gränsvakten finns det hundratusentals fattiga, desperata colombianer redo att ta vilka risker som helst för chansen att tjäna pengar.

Själva idén bakom kriget mot kokain var att reducera utbudet med följden att priserna på slutmarknaderna skulle gå upp så mycket att konsumtionen avstannade. Det är lätt att konstatera att planen har misslyckats. FARC, ELN och paramilitären har bitit sig för hårt fast i kokainproduktionen för att någonsin släppa taget – om de inte får en starkare konkurrent. Och om denna starkare konkurrent är någon som inte bara tar över kokainhandeln utan gör det på laglig väg, förlorar Colombias terrororganisationer och Mexicos maffia större delen av sin inkomst. En gigantisk del av våldet försvinner och Colombia får äntligen möjligheten att resa sig ur fattigdomen.

Det enda problemet är att USA:s perspektiv måste ändras innan legalisering ens kan komma på fråga. Sedan president Nixon 1971 hävdade att ”every one of the bastards that are out for legalizing marijuana are Jewish”, har visserligen landets syn på marijuana förändrats en aning, men för övriga narkotikaklassade preparat gäller fortfarande principen: Alla som vill legalisera är [valfri kategorisering man anser vara förolämpande].

Visserligen inverkar kokain negativt på den fysiska och den psykiska hälsan. Men hur mycket USA än kriminaliserar, gränspatrullerar, bestraffar och kemikaliebesprutar, kommer de som vill fortfarande kunna få tag på substansen. Miljoner colombianer kommer fortsätta leva på flykt från sina hem och regnskogen kommer fortsätta sprayas med miljögifter.

En legalisering skulle däremot innebära slutet för större delen av Colombias gerilla och paramilitär, och dessutom motsvarande kriminella nätverk i exempelvis Mexico. Med terrorismen och maffian ur vägen skulle stora delar av Latinamerika äntligen kunna utvecklas till en stabil, välmående region. Fyra miljoner flyktingar skulle kunna få fasta hem. De tjugo miljoner colombianer som beräknas leva i fattigdom skulle få möjligheter att förändra sin situation. Ett av världens mest artrika länder skulle sluta förgiftas. Ändå väljer USA att envist uppehålla sitt fyrtio år gamla, och hittills fruktlösa, krig mot droger.

Det blir mer och mer uppenbart att USA väljer fel.

Huvuddelen av informationen i denna text är hämtad från Magnus Lintons bok Cocaina och Lasse Wierup och Erik de la Regueras bok Kokain.