Lucka 18: Fredens pris

Bild: rockcohen

Det var många som rynkade på ögonbrynen när Europeiska Unionen tilldelades 2012 års Nobels fredspris. Var det genialiskt eller var det, efter ett antal tidigare tvivelaktiga pristagare, rena dödsstöten för prisets trovärdighet? I en världsdel där krigen har duggat tätt under historiens gång har forna fiender lagt ner stridsyxan och genom samtal vid det runda bordet har konflikter blivit lösta. Inga större krig, borträknat från Balkan under 90-talet, har utkämpats inom Europas gränser de senaste 70 åren. Just detta faktum var motiveringen den norska Nobelkommittén angav till varför EU förtjänade priset.

Av: Erik Hellqvist

Som en teoretisk grund presenterade Imannuel Kant redan under 1700-talet det koncept som EU under tvåtusentalet skulle förkroppsliga. Enligt Kant var världens suveräna stater tvungna att sluta sig samman för att komma bort från det anarkiska tillståndet. Genom att försvaga nationernas suveränitet skulle mellanstatliga konflikter kunna lösas. Genom historiens erfarenhet skulle vi komma fram till de mest optimala och självklara lösningarna på världens bekymmer. Det går att veta vad som är rätt, och detta förenar mänskligheten i en universalism. Grunden EU byggdes på var att ju mer ekonomiskt sammantvinade kontinentens länder skulle vara, desto större välstånd skulle uppnås. Detta skulle konkretiseras genom handelsavtal och gemensamma tullar. I slutändan skulle dessa lösa väpnade konflikter mellan länderna.

Samtidigt genomgår EU sin största kris någonsin, både ekonomiskt och förtroendemässigt. För tillfället är relationerna högst kyliga mellan flertalet länder. När exempelvis Tysklands förbundskansler Angela Merkel besökte Grekland möttes hon med plakat som jämställde henne med Hitler. Strejker och våldsamma upplopp förekommer jämte en allt mer utbredd främlingsfientlighet. Människor runt om i Europa upplever att deras sociala trygghet är hotad. Det framstår för de flesta att Nobelkommittén i grund och botten tycker att EU är något eftersträvansvärt och positivt, och att årets fredspris kommer med en ”krya på dig”-hälsning.

Vad får då Nobelkommitténs filosofi för implikationer när den realiseras i praktiken, både inom och utanför unionen?

EU har gått mot att allt mer efterlikna en stat, med tydliga geografiska gränssdragningar. Genom en samordning av de europeiska staterna inrättas gemensamma kontroller av människor som önskar ta sig in i EU, och gränsbevakningen hårdnar. Innan den arabiska våren bröt ut lierade EU sig med Libyen och dess ledare Muhammad Gadaffi i syfte att minska flyktingströmmarna till Europa. I Grekland hålls människor inspärrade i jättelika läger i väntan på asyl. I Italien har gränspolisen åkt ut till sjöss, med kniv huggit hål i gummibåtar med flyktingar, och sedan åkt därifrån. EU står för en tydlig exkludering av människor, där en viss typ av människor helt enkelt inte är önskvärda. Vilket pris har egentligen ordningen inom EU på bekostnad av individen utanför?

Närmare 40% av EU:s budget går till jordbruksstöd. Många av dagens europeisiska lantbruk är inte lönsamma, men kan fortsätta existera med hjälp av unionens stöd. Genom ett ökat utbud sänks världsmarknadspriset på exempelvis spannmål. Detta må vara lönsamt för enskilda bönder, men får konsekvenser får jordbrukare och övrig befolkning utanför EU. Under 2008 rasade matkravaller runt om i världen på grund av för höga matpriser. Aningen tillspetsat och dogmatiskt uttryckt: ifall det som skapar välstånd och fred inom EU, samtidigt skapar misär och konflikter utanför – finns det då någon universalism värd namnet?

Grekland är nu inne på sitt sjätte år med recession. Landet har stora skulder (som de förvisso själva har dragit på sig), men möjligheten för landets medborgare att själva bestämma hur krisen skall lösas negligeras. När frågan om folkomröstning väcktes darrade resten av omvärlden, för grekernas svar på frågan var för riskabelt för världsekonomin och unionens existens. Det slutade med att andra institutioner, exempelvis IMF, bestämmer vilken ekonomisk politik Grekland ska bedriva. Kan  universalismen endast uppehållas med hjälpt av ett teknokratiskt styre?

EU kan mycket väl ha varit den bidragande orsaken till att det rått fred i Europa under de senaste decennierna, men detta har fått konsekvenser på andra områden. De tankeexperiment jag ovan har visat på bör väcka frågan vilken roll den europeiska unionen egentligen fyller. Har freden ett så överordnat värde att moraliska brister måste råda för att upprätthålla den? Och är EU den enda vägen att gå för att uppnå denna fred?