Tema APPROVED: Ketchupklickens uppladdning

Det är ont om goda klimat- och miljönyheter. Ändå finns det så många av dem! Är vi skickliga nog att ha turen med oss kanske dessa anomalier t.o.m. kan ta revansch precis innan det är för sent, genom att skapa en kritisk massa som katalyserar ett utbyte av våra skadliga samhällsparadigm.

Av: Tim Isaksson

Det finns alltför många hot mot vår miljö och vårt klimat, och därmed vår överlevnad. Att neutralisera dem kräver att vi vågar fira och lyfta fram de positiva trenderna och de potentiella, fina framtidsvisionerna. För på många sätt börjar folk ta sitt förnuft till fånga. En salig blandning av smått och stort, lokalt och globalt skänker framtidshopp:

Viktiga genombrott in the making

För klimatfrågan och många andra miljöproblem – eller det kanske snarare är samhällsproblem vi pratar om – ser inget genombrott ut att stå runt hörnet. Men så såg det ut även i många andra frågor innan stora framsteg plötsligt uppnåddes. Berlinmuren. Apartheid. Slaveriets avskaffande. Arabiska våren. Facebook. Det finns också ett par aktuella miljöexempel, om än ännu i sin linda. De är inte lika omvälvande men karakteriseras också de av initiala stora, oväntade delsegrarna som sen (förhoppningsvis) permanenteras på ett allomfattande vis. Det ena exemplet handlar om fiskeri(del)segern i EU och det andra är att situationen plötsligt ser mycket ljusare ut för Indonesiens regnskog.

EU:s förstörande Common Fisheries Policy har med all  överfisknings- och rättviserätta länge varit starkt kritiserad, men fiskerinäringen har effektfullt blockerat all riktig och nödvändig reform. Därför kom det som en glad överraskning att EU-parlamentet (observera att det alltså är långt kvar att gå: att övertala ministerrådet) med stor majoritet tidigare i vintras röstade för just sådana radikala reformer, efter att civilsamhället länge legat på sina europaparlamentariker på olika sätt. Reformerna skulle innebära att döda fiskar inte längre får kastas tillbaka i havet, att fiskerikvoter sänks kraftigt och att den europeiska fiskeriflottan måste sköta sig bättre även i andra delar av världen.

Det indonesiska företaget Asia Paper & Pulp, med sitt Monsanto-liknande välförtjänta rykte som ondskan reinkarnerad, har länge varit en av många NGO:ers största måltavlor. Greenpeace har t.ex. kampanjat mot företaget oavbrutet i tio år, framförallt genom att ge sig på kunder som Mattel, Hasbro, Lego, National Geographic, Xerox och Nestlé. Varför? Bland annat för att företaget i egenskap av världspappersmarknadens näst största producent och av att vara enormt även inom palmolja, systematiskt har skövlat regnskog ovärderlig både för klimatet, ekosystem och individuella arter som t.ex. tigern. För drygt en månad sen kunde företaget dock inte längre motstå den ekonomiska pressen från sina badwill-skrämda storkunder utan gick med på att ändra sina framtidsförstörande metoder och sluta avverka urskog, skydda skogsområden i hela sin leverantörskedja, arbeta bättre med sociala konflikter och låta oberoende utvärdering ske. Även om det är långt ifrån säkert att allt detta blir mer än bara ännu en vacker CSR-flik på en hemsida, är det ett oerhört och oväntat kliv framåt som uppnåddes genom stor press från världens medborgare.

Ett precis befruktat potentiellt ”exempel” (detta epitet hade varit långt ifrån tillräckligt) är det om den ständiga uppgången för konceptet cirkulär ekonomi. Som jag skrev i Panorama #4 (se högerspalten) handlar cradle to cradle-design och det mer övergripande konceptet cirkulär ekonomi om att omdesigna produkter, affärsmodeller och, ja, hela samhällsekonomin. Hela alltet ska bli ekologiskt rätt från början genom att skapa långsiktiga lösningar som fungerar lika bra som naturens system. Material ska flöda i tekniska och biologiska loopar utan avfall och ekonomins alla system ska stödja detta. Materiell tillväxt övergår i snabbare varvtider med konstant volym materialomsättning. Grundtanken är att vi behöver ställa om dagens linjära ekonomi där vi tar ut råvaror, tillverkar produkter och sedan kastar dem. För även om tillväxtparadigmet alltjämt är omnipresent och bortom vådaskjutningar har detta substitut av mindre radikal sort nyligen upplevt flera booster. Bland annat diskuterades konceptet mycket på World Economic Forum i Davos i slutet av januari. Även i EU-sammanhang rör det mycket på sig: innan jul skrev t.ex. 33 kommissionärer, miljöministrar, företagsledare och miljöforskare på ett upprop för en europeisk cirkulär ekonomi. Dessutom lanserade Ellen MacArthur Foundation nyligen sin andra rapport om cirkulär ekonomi, vars första kapitel summerar upp en stor del av konceptets omdaningsvilja: ”good rather than less bad”. Viktigt är också att uppföljaren till den oerhört inflytelserika boken *Cradle to Cradle* snart kommer ut. Denna bok var inte starten för cirkulär ekonomi men gav det vidare uppmärksamhet och, framför allt, introducerade underavdelningen vagga till vagga.

Domedagsparadigm, starkt hållbara paradigm och paradigmskiften

Dessa tre exempel och många av de tidigare nämnda har alltså gemensamt att de väldigt länge såg omöjliga ut. Detta är ingen slump, har historien visat. Snarare är det så att stora förändringar ofta är plötsliga, oförutsägbara, snabba, nyckfulla, icke-linjära och genomgripande. Detta går tvärt emot våra föreställningar om att en majoritet av en befolkning stegvis ändrar sin livsstil (ändrar beteende, adopterar innovationer etc.) genom många små handlingar. Snarare är det så att samhällelig omvandling går hand i hand med paradigmskiften.

Ett paradigm är en dominant världsåskådning samhället – alltså hur en majoritet av folket eller av beslutsfattarna uppfattar världen. Det är en nödvändig simplifiering för att vi ska fungera i samhällets komplexitet; en lins eller ett filter framför våra ögon, kan man säga. Begreppet kan också användas i snävare mening, t.ex. vetenskapsparadigm, mediaparadigm eller paradigmet för globalt samarbete. De paradigm vi agerar efter styr därmed alla samhälleliga processer.  Gränsen mellan paradigm och ideologi är tunn, och precis som med ideologi kan paradigm bli systematiska försök att erbjuda trovärdiga rimliga förklaringar till och rättfärdiganden av ett visst beteende, vilket annars hade utsatts för häftig kritik.

– – – – –

Einstein sa en gång, ”No problem can be solved at the same level of consciousness that created it”

– – – – –

Einstein sa en gång, ”No problem can be solved at the same level of consciousness that created it”. Genom sin självförstärkande förmåga – vi har en tendens att endast acceptera utsagor i linje med vårt paradigm  –  överförs de i princip oförändrade från generation till generation, såvida inte en medveten ansträngning görs för att objektivt utvärdera dem och sen arbeta för att vi ska anta ett nytt, bättre paradigm. Detta är vad vi nu måste göra, för ett av våra nuvarande övergripande paradigm är att vi ser oss själva som skilda från naturen genom att konceptualisera den som ett undersystem till vår ekonomi, snarare än att människans havanden och göranden bara är en fullständigt beroende del av den lika stora som bräckliga biosfären. Denna illusion av åtskiljdhet tillåter oss att exploatera allt och alla vi inte direkt ser och att förstöra naturen ända tills enbart ekosystemkollaps och ekonomisk ruin återstår. Vi måste därför byta upp oss till ett paradigm som i sin kärna sätter sammankopplingen mellan alla livsformer och vår gemensamma miljö.

Paradigm kan ändras på fyra olika sätt och vi måste använda dem alla. Att motbevisa ett rådande paradigm genom att presentera nya fakta är den möjlighet som miljörörelsen och vetenskapsvärlden har nyttjat flitigast och måste fortsätta utveckla. Dessvärre är all fakta som presenteras inom vilket område som helst oundvikligen selektiv och därför bemöts kollegialt granskad (peer-reviewed) forsking ofta med pseudovetenskap eller handplockade minoritetsåsikter – som inte lyfts fram av seriösa forskare och därför perautomatik förklaras som undangömda. Dessbättre får klimatskeptiker hela tiden svårare att lyckas med sin charad, även om det tyvärr ofta sker till priset av klimatförändringar vi redan ser. Ett annat sätt att ersätta ett paradigm med ett annat är genom maktutövning, må den vara direkt fysisk eller ekonomisk. Här har miljörörelsen ett kraftigt underläge som dock bara minskar och minskar. Den tredje möjligheten är att vi alla upplever konsekvenserna av det rådande paradigmet och t.o.m. inser att vår själva existens är hotad. Överlevnadsincitamentet är sannolikt den starkaste kraften för förändring; så pass starkt, förhoppningsvis, att det t.o.m. kan göra att vi kan undvika det sista sättet att ändra ett paradigm: att ”de sista utposterna”, de riktigt hårdhudade paradigmhållarna, som ofta har stor makt och är viktiga flaskhalsar, helt sonika försvinner och bereder väg för förändringens fulla kraft. Ofta har detta skett genom att utposterna helt enkelt till slut dör av hög ålder, vilket vi inte har tid med. Därför kanske vissa av fossilerna måste neutraliseras genom att sätta käppar i hjulen för vissa företag och beslutsfattare. Överlevnadsincitamentet har dock sällan varit så starkt som just nu (många av miljösegrarna och -trenderna ovan kan ses i detta ljus) så förhoppningsvis kan dessa gamla hundar övertala sig själva att sitta.

Rekvisitet kritisk massa

Att ställa om stora delar av mänsklighetens socioekonomiska dynamik är en större uppgift än relativt små politiska frågor. Ändå tror jag att det är bara precis möjligt att vi till slut uppnår de nödvändiga paradigmskiften. Världshavens fiskar och Indonesiens regnskogar är teasers om att så kan ske. Utöver att inspireras av dessa händelser bör vi analysera dem mer nogrannt för att dra lärdomar att applicera annorstädes. Detta kommer inte ske här, men det grundläggande fenomenet som faktiskt plötsligt ändrade kursen ska nu diskuteras. Det handlar om kritisk massa.

Kritisk massa är ett begrepp både inom samhällsvetenskap och naturvetenskap (t.ex. för att beskriva kärnreaktioner). För våra syften innebär begreppet det ett tillräckligt stort antal anammare av en innovation i ett socialt system för att upptagningstakten blir självupphållande och därmed snabbt skapar  stor förändring; de undantag, anomalier, som har särskiljt sig från det dominerande paradigmet blir allt vanligare, tills de en dag plötsligt har blivit normen. Att med något sånär säkerhet uppskatta den kritiska massan storlek är notoriskt svårt. I politiska frågor (särskilt precis i slutskedet av en nämnd innovations väg mot kritisk massa) kan storleken ibland approximeras med majoritetskonsensus, av naturliga skäl. I sådana fall kan små förändringar i allmänhetens tycke – kanske inte ens i första hand i den aktuella frågan – föra med sig snabba förändringar. Samtidigt behöver kritisk massa inte nödvändigtvis handla om numerära majoriteter av befolkningen eller parlamentet, eller om att ha mest makt; det som krävs kan också vara kritiska aktörer. Individuellt politiskt ledarskap, civila ledare och duktiga inspiratörer krävs alltså – så bli en du också.

I klimatsammanhang brukar vi rysa vi vid nämnandet av tipping points, men det är exakt sådana punkter då självupphållande reaktioner uppnås som vi behöver. Sätten att skifta paradigm kräver i tur och ordning alltså att tillräckligt många människor rigoröst och transparent motbevisar det rådande paradigmet genom forskning; att det nya eventuella paradigmets anhängare skaffar sig tillräcklig makt; att tillräckligt många accepterar vetenskapen och på riktigt inser och påminns om allvaret; respektive att de sista utposternas inflytande decimeras tillräckligt mycket för att bli nästintill irrelevant. Med sätten att ändra paradigm i ständigt minne måste vi alltså arbeta så effektivt som möjligt inte för att ändra hundra procent av de som inte visats eller accepterat vår civilisations allvarliga sjukdomstillstånd – utan för att ändra tillräckligt många för att uppnå kritisk massa, en betydligt lättare uppgift.

Ketchup anno 2015

Som jag skrev i Lucka 12 och i Panorama #6 (se högerspalten) har vi tre korta år på oss att få ett globalt, adekvat och rättvist klimatavtal på plats. För detta krävs en massiv mobilisering. Ofta lyfts 1987 års Montrealprotokoll om ozonförstörande kemikalier fram som en förebild för globalt samarbete för att undvika miljökatastrofer. Lika ofta avskrivs det som irrelevant i sammanhanget med argumenten att det var jämförelsevis lätt att förhandla i en så pass begränsad fråga som CFC-gaser. Det ska dock kommas ihåg att det vid protokollets födelse varken fanns ordentliga substitut eller en ordentligt upplyst allmänhet, plus att det fanns starka industriella intressen på motståndarsidan. Dagens situation har alltså många beröringspunkter med den för nära tre decennier sedan. Det måste därför sägas vara hoppingivande att vi den gången med en hårsmån undvek att låta vår hybris föra oss över cancerkanten. Hur skedde detta? Jo, genom forskarnas idoga vetenskaps- och förmedlingsarbete uppnåddes till slut en kritisk massa bland beslutsfattarna, vilket inte bara ledde till ett långsamt läkande ozonhål utan även skickade signaler till industrin att det nog var dags att arbeta med vetenskapen snarare än emot den. Kan ni gissa ifall de lyckades eller inte?

Efter ihärdigt, frustrerat skakande av den närapå tomma ketchupflaskan läggs alltid en stor klick processad tomat över den torra maten. Denna må vara större än vi tänkte oss men vi välkomnar den ändå glatt. På samma sätt har vi nu uppgiften att skaka fram anomalier från det rådande domedagsparadigmet tills det bildas en kritisk massa innanför korken. Först då kan vi hoppas skapa den förändringskatalysator av livsstils- och ekonomismak som vi behöver. Det är som sagt oerhört svårt att avgöra hur stor en kritisk massa är, men som vi sett ovan finns det åtminstone en chans att vi är på god väg – tack och lov, för frågan är inte om vi kommer ändra paradigmet eller ej, utan om vi gör det i tid.

P.g.a. de stigberoenden som vi har byggt – och bygger – oss in i genom stora investeringar i dum infrastruktur, kommer det ta många decennier innan vi helt slutar använda fossila bränslen. Men en seger *kan* definitivt uppnås, förhoppningsvis i tid för att undvika historiens mest storskaliga pyrrhusseger. För att lyckas med detta krävs paradigmskiften för hur vi organiserar vår ekonomi och hur vetenskap och teknologi appliceras i samhället, men även för hur vi ser på oss själva och på naturen. För att få önskad genomslagskraft måste de dessutom ske mer eller mindre samtidigt. Vi står därmed inför vår tids definierande utmaning, särskilt eftersom människor med olika världsåskådningar ofta pratar rakt förbi varandra p.g.a. oförståelse. Dessutom underlättas inte konstruktiva debatter av att bägge parter tycker sig ha moralen på sin sida.

Samtidigt har ingen sagt att det kommer vara enkelt; bara att det kommer vara värt det. Framstegen som beskrivs ovan är too little too late, helt klart, men för att ha någon som helst chans att bibehålla mer än en symbolisk handfull av världens flora, människor och annan fauna, måste vi sätta vår APPROVED-stämpel på varje framgång och hoppas att detta bidrar till att vi ytterligare närmar oss den kritiska massan. För är det någonting vi kan sätta vårt hopp till är det att stora, starka paradigm ofta har en tendens att helt plötsligt totalt ge vika när de utsätts för påfrestningar som vi trodde bara skulle ge en smärre smakförändring.

Vi måste också bli förbannade på all business as usual! Här och här kan du påminnas om vad som står på spel.

av Tim Isaksson