Det är få som inte hörde talas om Vita kränkta män förra året. Facebooksidan var 2012:s stora internetfenomen. Tiotusentals personer satt och skrattade eller skakade på huvudet åt printscreens av utflippade, arga och knäppa kommentarer på nätet. Men syftet var långt ifrån bara underhållning, utan att förändra den politiska debatten i samhället och skapa en online-fristad för diskriminerade. Kawa Zolfagary, mannen bakom sidan, besökte nyligen Lund för att berätta om hur humor kan fungera som ett vapen mot rasism och sexism.
Av: Blanche Jarn
Zolfagary, med bakgrund som kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Eskilstuna, är numera debattör, författare och skribent på bland annat Genusfolket och Dödsmaskinen. I dessa positioner fylls hans kommentarsfält till bredden av hatiska kommentarer från individer som skippar seriösa argument till förmån för förolämpningar och påhopp. En dag fick han nog av det, gjorde en printscreen och skapade Vita kränkta män.
”Vita kränkta män handlar i grund och botten om att belysa hur människor som åtnjuter vissa privilegier gärna låtsas som att det är precis tvärt om”, berättar Zolfagary. Sidan skulle vara en oas i en öken av näthat, där de som kämpar för ett jämställt samhälle kunde andas ut och skratta åt alla idiotiska kommentarer istället för att tvingas bemöta dem.
Eftersom Vita kränkta män handlade om ett så debattmässigt explosivt ämne, drabbades Zolfagary av en flodvåg av hatbrev när hans identitet avslöjades. Det otäckaste kom från någon som hotade att genomföra ett Utöya-attentat i Sverige. Zolfagary konstaterar att det tyvärr inte är några galningar, utan väldigt medvetna människor som kommer med den sortens hot. Dessutom är han noga med att poängtera att de många hotbrev han själv mottagit bara är ”en droppe i havet” jämfört med vad hans kvinnliga kollegor får utstå.
Med sin jämställdhetsivran och prat om strukturell diskriminering är det lätt att tro att Zolfagary är den politiska korrekthetens främste förkämpe. Paradoxalt nog är han istället så politiskt inkorrekt att publiken ibland knappt vågade skratta åt hans skämt. Han liknar kommunpolitik vid att sitta på Guantanamo, frågar sig om folkmord kanske gör den utsatta folkgruppen roligare, och spekulerar i att Billström får sitta kvar för att han och statsministern mördat någon ihop. Dessutom får han in en känga mot muslimska fundamentalister, hela Sveriges riksdag minus Vänsterpartiet, Stina Dabrowski (”Jag vill vara hennes mångkulturella upplevelse”) och så många fler.
Med sådant politiskt sprängstoff drog Vita kränkta män till sig så mycket uppmärksamhet att modereringen blev omöjlig, och därför lades sidan ner i februari i år. Zolfagary är nöjd med vad han och sidan uppnått: att injicera ny energi i jämställdhetsdebatten. Hur effektiv den här energin egentligen varit återstår dock att se. Zolfagary menar att humor och satir är utmärkta debattverktyg för dem som helt enkelt inte är lämpade för ”seriöst” politiskt engagemang. Frågan är dock om hans onyanserade, rätt råa humor verkligen gör någon debattmässig skillnad, eller bara ökar polariseringen i en redan ensidig debatt.
En person i publiken slår huvudet på spiken när hon frågar om man inte utesluter sig själv från den seriösa debatten genom att använda humor istället för argument. Zolfagary försvarar sig med att vanliga människor måste få skämta onyanserat – att vara nyanserad är politikens uppgift. Problemet med hans resonemang är bara att hur nyanserad den politiska debatten än är, krävs även nyanserade argument för att debatten ska kunna komma någonstans.
Och det är just bristen på nyansering som är Zolfagarys största svaghet. Exempelvis verkar han vara fullt övertygad om att oresonligt hat och rasism är tendenser reserverade för högern. Han kanske missade Hugo Chávez omnämnande av Obama som ”el negro”, hatstormen mot framlidna Margaret Thatcher, eller när Vänsterpartiets ungdomsförbunds ordförande i Luleå på Twitter deklarerade sin önskan att mörda migrationsministern. Vill man nu bekämpa rasism och motverka skrämmande och hatiska tendenser, går det inte att låtsas som att de inte finns i de egna leden.
Dock ligger det något i Zolfagarys påstående att humorn är ett vasst vapen mot rasism och sexism. Han drar paralleller till människorättsaktivisten Stetson Kennedy, som under 1940-talet infiltrerade Ku Klux Klan för att avslöja deras hemligheter för den breda befolkningen. När hela USA insåg att de vita ryttarna de fruktade leddes av en kille som kallade sig ”The Grand Wizard”, blev KKK plötsligt inte alls lika skrämmande. Med en lång artikel om varför KKK:s agenda var skadlig för samhället hade Kennedy knappt fått de maskerade männen att rycka på axlarna, men med sina enkla avslöjanden fick han hela landet att skratta åt dem. På samma sätt tror Zolfagary att långt fler människor gått över till feminismen för att de skrattat ihjäl sig åt Liv Strömquists seriealbum än för att de läst FI:s partiprogram.
Men trots somliga intressanta poänger tvivlar jag ändå på att Zolfagary och Vita kränkta män har gjort något för jämställdheten i Sverige. Visst, de har gjort många starkare engagerade i jämställdhetsfrågan, men de har samtidigt gjort sina motståndargrupper ännu mer arga och hatiska. Vill man på allvar förändra något, krävs öppenhet och nyansering, inte en skyttegravsdebatt mellan två sidor som ständigt förser varandra med allt mer ammunition.
Bilden är tagen av Oscar Stenberg, publicerad på Nöjesguiden.se
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.