Filmrecension: Do the Math

Bara dagar efter att den olycksaliga milstolpen 400 miljondelar koldioxid för första gången uppmättes i atmosfären, samt efter att Sverige avslutat sitt intetsägande ordförandeskap i Arktiska rådet, anordnade 350.org ännu ett världsomspännande event för att inspirera till handling – denna gång genom en filmvisning.

Av: Tim Isaksson

Do the Math (se filmen här) dokumenterar 350.orgs klimatturné i USA, som gick av stapeln förra året under samma namn. Filmen kretsar kring Bill McKibben, som tillsammans med sju av sina universitetsstudenter 2008 grundade den tighta men numera världsomspännande organisationen. McKibben, som 1989 skrev den första boken om klimatförändringarna, har under dessa år blivit en global klimatledare. Med sin vetenskapliga auktoritet och sin slipade språkliga gåva har han uppnått en status få miljökämpar förunnad – tacka moder jord för att ett klimatspråkrör kan bli en sådan rockstjärna. Fast actionstjärna kanske är ett bättre epitet: filmen består i princip av en ödesmättad one-liner efter en annan. Att vi i publiken skrattar åt dem ger svart humor ny innebörd – det är tidernas mest tragiska satir – men icke desto mindre lyfter de filmen genom att träffsäkert påvisa hur bisarrt inadekvata våra stenåldershjärnor är på att värdera framtiden. Och om inte filmens existensberättigande slogs fast redan där så gjordes detta av faktumet att det var relativt folktomt när PUSH Sverige (genom representanter från Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna, Hållbart Universitet och Wake Up Call) förra veckan visade filmen på Ekologihuset i Lund, staden som ofta ses som Sveriges klimathuvudstad. Det är precis detta ”ointresse” för klimatfrågan, skapat av den alltmer utbredda klimatångesten, som filmen försöker – och lyckas – bekämpa.

En mattelektion i överlevnad

Filmen varvar passager från olika McKibben-tal med bilder från direktaktionen vid Vita huset mot Keystone XL-pipelinen – den största akten av civil olydnad på trettio år – och högprofilerade intervjuer. Huvudbudskapet kretsar kring en enkel mattelektion hämtad ur McKibbens artikel ”Global Warming’s Terrifying New Math” i Rolling Stone Magazine i juli förra året. Hoppingivande nog, men alltjämt förvånande, fick texten tio gånger fler likes på Facebook än omslagsartikeln om Justin Bieber. 350-traditionen till ära presenterar McKibben tre nummer i artikeln. Det första är 2, som i tvågradersmålet, den relativt godtyckliga målsättningen à la nationalekonomen William Nordhaus som är det enda vi på global skala egentligen har kommit överens om i klimatkampen. Det andra är 565: antalet gigaton koldioxid vi fortsatt kan släppa ut i atmosfären för att med rimlig chans klara tvågradersmålet. Med nuvarande utsläppskurva har vi fyllt detta utrymme om 15 år. Det tredje numret härstammar från engelska finansanalytikers genomgång av fossilbolags tillgångar. Analytikerna kom fram till att världens alla stora fossilbolag har sammanlagt 2795 gigaton koldioxid i sina reserver – alltså nästan fem gånger mer än vad vi har råd att bränna.

Mattelektioner har sällan en sensmoral och matteundervisning får regelbundet kritik för att sakna verklighetsförankring. Med filmens skrämmande fråga om ifall den mest lönsamma branschen någonsin kommer låta fyra femtedelar av sina reserver ligga kvar i marken, är det bäst att vi inspireras av detta undantag.

350.orgs svar på sin egen fråga är lika enkelt som det är omvälvande: ”As of this moment, we are taking on the fossil fuel industry directly”. För det är dags att spela offensivt; fossilindustrin kan inte besegras genom att försvara oss från ett idiotiskt projekt åt gången. Denna kamp har än så länge manifesterats genom att slåss mot den kanadensiska tjärsanden, genom att belysa de galna fossilsubventionerna världen över och genom den s.k. divestment-kampanjen Fossil Free, vilken redan har rönt framgångar och som går ut på att få universitet, högskolor och andra organisationer att dra tillbaka sina investeringar från verksamheter med kopplingar till fossilindustrin. (Läs också vår intervju med Bo Thorén, Fossil Free Sweden.)

Hollywood på sitt bästa humör

Do the Math är självskapad, men detta gör ingenting. Som påpekas i filmen blir klimatfrågan allt mindre kontroversiell allteftersom fossilindustrins baroner, advokater och spindoktorer får svårare att kapa vår kollektiva förståelse av den, särskilt när även konservativa aktörer som Världsbanken, Internationella Energiorganet och PwC alla släppte högst bekymrade rapporter förra året. Filmen lämnar därmed denna döende diskussion därhän och koncentrerar sina fartfyllda 45 minuter på att dokumentera begynnelsen av klimatrörelsens nästa fas. Det finns därmed en genomgående positiv ton i filmen och den har ett klassiskt amerikanskt stilistiskt uttryck, komplett med en hel del patriotiska passager och vissa problematiska tankar om amerikansk exceptionalism. Det hela hade varit tröttsamt om det inte vore för att det är så förbannat viktigt och för att filmen är relativt kort; på ett slagkraftigt sätt visar den att vi nu är redo.

Mot slutet ägnas några minuter åt det numera dammiga men ack så hoppfulla argumentet att USA efter Pearl Harbor ställde om den amerikanska industriella ekonomin på månader, inte år eller decennium, så varför skulle vi inte kunna göra något liknande nu när det är minst lika akut igen? Fossilbolagen målas upp som vår tids axelmakter: McKibben kallar med rätta världens fossilbolag för ”outlaws” mot fysiklagarna. Dessa förut samhällsbyggande bolag är numera ”rogue companies” som tillåts smutsa ner utan påföljder.

En tung lättviktare

Det finns flera problem med detta klassiska vi mot dem-narrativ och det äventyrsfyllda sökandet efter den tekniska allfixen: den teknologiska omställningens potential, vilken är ett av de två vapen mot fossilbolagen som nämns i filmen, kan ifrågasättas utifrån många aspekter, och uppmålandet av en tydlig fiende är berättarmässigt förtjänstfull men avspeglar kanske inte möjligheten att fossilbolagens agerande bara är ett symptom på tillväxtsamhället och att de endast svarar på en reell efterfrågan. Det andra vapnet som nämns i filmen är nämligen att vi måste tvinga fossilbolagen att internalisera sina externaliteter, men inget sägs om hur svårt detta är – även om folk skulle ha råd att betala kommer de ställa sig på tvären även för försiktiga åtgärder som att vid pumpen prissätta koldioxidutsläpp för att göra klimatvänligare energikällor billigare.

Dessa två omvälvande men ändå relativt ytliga lösningar till vapen är livsnödvändiga men räcker inte. Dessutom är det kanske inte fossilbolagen som är det stora problemet utan spelplanen de agerar på. För spelregler är viktiga. Kontemplera t.ex. att Stockholm Resilience Centres Johan Rockström på Klimatforum 2013 delade med sig av sin bedömning att cheferna på 200 av världens största företag alla är beredde att vara innovativa in i en ny framtid om bara regelverket ändrades så att alla lydde under samma framåtblickande förutsättningar.

350.org har fått sitt namn från en NASA-studie där James Hansen, världens kanske främsta klimatolog, dokumenterar där att vi måste hålla atmosfärens koldioxidhalt till 350 ppm (miljondelar) för att ha en rimlig chans att undvika katastrofala klimatförändringar. Namnet blir dock problematiskt när det inte kopplas till mer djupgående läsningar än de som filmen presenterar, för samtidigt som Bill McKibben mycket riktigt medger att vi inte längre helt kan förhindra klimatförändringarna menar vissa forskare att koldioxidhalten p.g.a. trögheten i klimatsystemet inte kommer kunna sjunka till 350 ppm på minst tusen år. Givet det enorma mål organisationen sätter för sig själv är alltså de vind- och solkraftverk som lyfts fram i filmen viktiga komplement men inga lösningar i sig själva. Att vara en världsledande klimatorganisation förpliktigar till större visioner, särskilt när det vi diskuterar är vår egen utrotning. Att i alla fall nämna att det behövs en grundlig omställning av tillväxt- och konsumismsamhället hade inte varit för mycket begärt. Det hade också varit bra med något slags ställningstagande kring den farliga geoingenjörskonsten som om ovan nämnda forskare har rätt nästintill nödvändiggörs ifall vi ska komma ner till en säker koldioxidnivå.

Men kanske är det inte filmens jobb (eller 350.orgs jobb överlag) att upprepa vad många andra gör. Att visa var på kartan över framtidsvisioner som 350.org ställer sig (och mitt intryck är att de är långt mer reformvänliga än vad som här framgår) är kanske inte syftet. Filmen är snarare utformad för att skänka hopp och inspirera till handling, samt att addressera den klimatdepression som många känner genom att visa att vi faktiskt kan tackla världens mäktigaste personer, hur ansiktslösa de än är.

Och kanske är det ändå rätt att lägga stor skuld på fossilbolagen. Som McKibben slår fast i filmen: alldeles för ofta är det fossilbolagen själva som stiftar lagarna de ska lyda under. Det är de som sätter spelreglerna och då är det inte konstigt att de gynnar de verksamheter de själva gör bäst. För tillfället hindrar alltså ett fåtal av världens rikaste, djupast verklighetsfrånvända och mest moraliskt förkastliga människor de rätta incitamenten från att sättas på plats. Bl.a. genom att mana till uppror mot fossilmaffians smutsiga lobbyister sätter Do the Math hårt mot hårt, och efter den initiala tveksamheten känns alla krigsmetaforer mer rättfärdigade. För fossilbolagen är faktiskt radikala krafter som måste bekämpas, eftersom vi andra vill behålla förutsättningarna som vår civilisation är byggd på – en konservativ tanke om någon.

PPM = people-powered movement

Den viktigaste lösningen som visas i filmen är naturligtvis att vanliga människor säger stopp. Lagstiftare, byråkrater, internationella beslutsfattare – alla fossilbolagens marionettdockor måste matchas, ja återvinnas, och det enda sättet att så göra i tid är genom direkt kamp, inklusive civil olydnad. Filmen visar att matten numera är enkel nog för oss alla att förstå och agera på. Den förmedlar också att vi är nära att uppnå kritisk massa. Som McKibben sa under historiens största klimatdemonstration i Washington förra året: ”All I ever wanted to see was a movement of people to stop climate change, and now I’ve seen it!” För vanliga amerikaner lika mycket som för oss andra visar filmen att det lyckligtvis händer mer i USA än vad vi ofta tror. Dessutom riktar den personlig kritik mot Obamas janusansikte och fungerar som en introduktion till den oerhört viktiga divestment-kampanjen.

Det är alltför lätt att bedöma en trekvart lång film för vad den inte är. Ta den istället för vad den är: världens viktigaste infomercial som gör sitt bästa för att locka så många människor som möjligt till handling, och lyckas väl med det: efter att ha sett filmen vill jag och miljontals med mig göra mer. Van Jones, mannen som tvingades lämna posten som Obamas gröna jobb-rådgivare för att ha varit för radikal för republikanska kongressledamöter, säger i filmen att du har frikort så länge du inte har kännedom om klimathotets magnitud, men så fort du har sett det kan du inte ose det; det har då blivit ett odiskutabelt moraliskt imperativ att agera. Do the Math är ännu ett i raden av starka verktyg för att hjälpa oss att se.

Fossilbolagen hävdar att de inte ser. Det är allas vårt jobb att bota denna Icarus-liknande solblindhet. Att tipsa andra människor om en viktig film är det minsta vi kan göra.