Amerikansk imperialism?

Amerikansk imperialism är ett fenomen som kastas runt till höger och vänster oavsett om det gäller kulturimperialism eller militärhegemoni. Trots det syns inga spår av den amerikanska flaggan i f.d. kolonier och inget annat land firar den amerikanska presidenten som statsöverhuvud. Även fast amerikansk militär närvaro och utbrett kulturellt inflytande inte är någon hemlighet hamnar landets alltjämt blygsamma historia som kolonialmakt i skymundan.

Av: Alexander Dannerhäll

Den amerikanska nationalideologin har genom historien präglats av tro på ”Manifest destiny”, d.v.s. att högre makter har givit det amerikanska folket den nordamerikanska kontinenten till skänks, i vad som ofta benämns ”The Westward expansion”, men även av en motstridig strömning som utgörs av en antipati mot imperiebyggande. George Washingtons berömda avskedstal innehöll orden ”Peace, commerce, and honest friendship with all nations – entangling alliances with none”, vilket kom att karaktärisera hur USA betraktade sig själva och sin plats i världen och var ledorden inom amerikansk utrikespolitik ända fram till andra världskriget. På senare år kom denna attityd att benämnas ”isolationism” och dess inslag gör sig ständigt påminda vid potentiella utrikesinterventioner, inte minst inför eventuella amerikanska interventioner i första och andra världskrigen då isoliationistförkämpar som ”the lion from Idaho”, William Bora, och Robert la Follett under första världskriget och Robert Taft i andra svepte sig i dess färger men även inför ett stundande ingripande i inbördeskriget på Kuba då president William McKinleys motvillighet att intervenera sken igenom när han sade: ”We want no wars of conquest, we must avoid the temptation of territorial aggression”.

De erövringar som gjordes skulle kunna gå i enlighet med den berömda ”Monroe doctrine” som utfärdades av president James Monroe 1823 som förklarade Nord- och Sydamerika en distinkt sfär bortom europeiskt inflytande vilket skulle upprätthållas av USA. Detta kom i kölvattnet av den självständighetsvåg som löpt över Sydamerika som reaktion mot en potentiell europeisk återerövring. USA:s roll som ”förvaltare” över denna världsdel etablerades därmed och var främst avsedd för att försäkra sig om frihet från en hägrande fiendemakt i sin bakgård. Traverserna kring den kubanska interventionen blossade t.ex. upp till stor del på grund av risken för att denna ö som befann sig farligt nära Floridas kust skulle bli annekterad av Storbritannien eller Tyskland.

Konflikten mellan Manifest destiny å ena sidan och isolationism å andra sidan är tydlig vid 1847 års belägring av Mexico City där general (senare president) Zachary Taylor stod vid stadens portar och tämligen obehindrat skulle ha kunnat trycka vidare och annektera stora delar av Centralamerika men istället vände om. Emellertid har dilemmat inte alltid uttryckt sig så tydligt utan fall som invasionen av Kuba och annekteringen av delar av Mexiko, Filippinerna och Kuba utgör brott mot den anti-imperialistiska trenden. Dessa fall kommer att redogöras för nedan med betoning på mitten av 1800-talet då dessa problem uppdagades och ”Manifest destiny” växte fram.

De samhälleliga eliterna hade tagit lärdom av det antika Roms läxa där imperiebyggande förknippades med utbredd militarism och en alltför utsträckt statsmakt. Det samtida konsensus låg i att Manifest destinys korståg västerut skulle upphöra vid Stilla havets gräns och norrut skulle de berömda 54, 40 breddgraden (Oregon undantaget) sätta stopp, men söderut var desto mer omtvistat. Efter Mexikos självständighet på 1820-talet låg stora delar av nuvarande sydvästra USA under mexikansk flagg. Det centralstyrda Mexico City hade dock stora svårigheter med att kontrollera dessa provinser och flera lokala makthavare överskuggade ofta regeringens representanter. Ett exempel på detta var de s.k. ”tejanos” som var anglosaxiska landägare i nutidens Texas, där en vibrant självständighetsrörelse under bl.a. den välkände Sam Houston tornades upp. Efter att det ”tejano”-ockuperade Alamofortet stormats och sedermera fått bevittna sina ockupanter avrättade våren 1836 följde ett enande av de anglosaxiska bosättningar som drev den mexikanska armén på flykt och några månader senare utropades Texas som självständigt.

Även fast Texas inte blev absorberat av USA förrän 1845 var det aldrig något större tvivel om att det skulle tillhöra landet då självständighetsrörelsen huvudsakligen orkestrerats av anglosaxer med band till USA. En protest som yttrades av Whig-partiet var dock att en annektering av Texas säkerligen skulle betyda krig mellan Mexico och USA då den förra vägrat erkänna territoriets självständighet. Ett krig utbröt mycket riktigt, det s.k. ”Mexican-American War”, som varade mellan 1846-1848. De amerikanska styrkorna kunde utan större problem besegra de undermåligt beväpnade och oorganiserade mexikanska trupperna och befann sig som ovan nämnt utanför Mexico City ca ett år efter krigsutbrottet. President James Polk beordrade armén att upphöra med vidare avancemang och sökte istället upplösning med general Jose Joaquin de Herrera vid förhandlingsbordet. Detta resulterade i ”The Treaty of Guadalupe Hidalgo” vilket överlämnade kontroll över vad som numera är staterna New Mexico, Arizona, Colorado, Nevada och Kalifornien till USA. Här skulle man kunna ställa frågan varför amerikanerna nöjde sig med att endast annektera dessa landområden när de enkelt kunnat erövra stora delar av Centralamerika? Ett svar är givetvis den aversion mot imperiebyggande och utrikesintervention som nämnts tidigare, samt att den mytomspunna ”Westward expansion” nu uppnåtts med kontinentens slut, men en ytterligare parameter introduceras för att förklara varför just dessa territorier valdes ut, nämligen ras.

I den amerikanska akademiska världen växte i mitten på 1800-talet fram en fixering för rasbiologi och s.k. frenologi som sedan kom att prägla den nordöstra elitens tankar om ras. Politiker och landägare använde denna ”vetenskap” för att hävda den vita anglosaxiska rasens överlägsenhet och knöt den samman med Manifest destinys mytologi för att rättfärdiga illegitima landförvärvningar och underordning av slavar och indianstammar. Denna tidsperiod utmärktes även av en alltmer tilltagande konflikt mellan nord och syd över den glödheta slaverifrågan. Det beryktade ”Missouri Compromise” som försäkrade ett jämnt antal pro-slavery- och pro-abolitionist-stater hotades att undergrävas av landvinningarna i fredsfördraget och fordrade snåriga juridiska manövrar för att räddas. Dessa landvinningar hade troligtvis skickat slaveristödjande representanter till kongressen då de bosattes av stabila anglosaxar-populationer. Däremot var detta prospekt inte sannolikt ju längre söderut man färdades vilket då hade riskerat en majoritet för abolitionist-rörelsen och således avskaffat slaveri. Vidare ansågs, i linje med ovannämnd forskning, dessa invånare vara av blandras eller ”mongrels” och vara allmänt lata, dumma och blodtörstiga, och därmed underlägsna det sofistikerade USA.

Detta poängteras ytterligare vid den s.k. ”Oregon Boundary dispute” där USA och Storbritannien ansågs sig berättigade till det territorium som idag är staten Oregon och delar av sydvästra British Columbia. När den brittiska kronan skrev över den nuvarande staten Oregon till amerikanerna lyftes ingen av de tidigare punkter som berörts vid debatterna om avancemang i Centralamerika och en stark ström motsatte sig krig som omoraliskt och ociviliserat när det bedrevs mellan jämlika medmänniskor även om de båda makterna stridit för mindre än 35 år sedan, vilket uppenbarligen inte var fallet i Mexiko.

Om man ska tala om USA som imperialistisk kolonialmakt skulle denna period emellertid inte börja på allvar förrän William McKinleys presidentskap, om vilket The Miller Center vid University of Virginia skriver ”Under McKinley’s leadership, the United States had become one of the world’s colonial powers”. Efter att ha ingripit i det kubanska upproret 1898 och sedermera fördrivit spanjorerna från ön kammade den republikanska presidenten utöver Kuba även hem de spanska kolonierna Puerto Rico, Guam och Filippinerna.

Dessa ingripanden föranleddes emellertid av samma skiljelinjer som förut. Som ovan nämnt var den nyvalde McKinley i upptakten till ingripandet i Kubakriget ingen anhängare av ”territorial aggression” och motsatte sig en intervention, vilket delades av många antiimperialistiska kongressledamöter och senatorer. Rasfrågan visade sig återigen i form av representanter från de besegrade och bittra f.d. Konfederationsstaterna som inte älskade prospektet att ett Kuba med en f.d. slavpopulation om inte större än, så i alla fall likvärdig den som funnits i sydstaterna innan inbördeskriget,  skulle införas i unionen. Den allmänna opinion hade dock med hjälp av exil-kubaner, expansionistanhängare samt den legendariske tidningsmagnaten William Randolph Hearst blivit övertygade att stödja en intervention, och när det amerikanska flottfartyget USS Maine sprängdes i Havannas hamn 1898 och spanjorerna beskylldes för dådet var en intervention till synes oundviklig. McKinleys innerliga ansträngningar för en fredlig lösning till trots tvingades han till krigsförklaring den 23 april samma år. Emellertid så inrättade det s.k. ”Teller amendment” en klausul som förbjöd annektering av Kuba och endast placerade det under amerikanskt förvaltarskap tills kubanerna själva ansågs mogna att utöva självstyre, vilket varade till 1934.

Den unga amerikanska republiken är kantad av och får tampas med flertalet dilemman som dessa. Konflikten mellan en skapelseberättelse som vilar på avkastandet av bojor smidda av en förtryckande kolonialmakt och dess status som gryende supermakt i inledningen på ”the American Century” i början på 1900-talet samt ett turbulent, motsägelsefullt och ofta oförutsägbart inrikespolitiskt och kulturellt klimat ger upphov till att man blygsamt kan skymta en  fundamental identitetskris. Historien pekar även på den fundamentala splittringen i den amerikanska historien mellan en nation innehavande manteln som världens äldsta demokrati grundad på idéer av jämlikhet, frihet och självbestämmande och den skamfläck som slaveriet och indianutrotningen kastar på denna föreställning, vilket förkroppsligas av att avsaknad av traditionell imperialism à la Storbritannien eller Spanien inte alltid varit resultatet av högtravande och välgrundade ideal som anti-imperialism, utan rasism. Även fast USA inte kommer nära de  kolonialimperier som föregick dem och deras ockupationer var relativt kortvariga kan man ställa sig frågan om de inte var en ledtråd till hur modern imperialism kan definieras.