Det är ibland med intresse, ibland med oro, som det talas om Kinas kraftiga expansion. Draken i öst investerar, köper upp och expanderar världen över. Många skulle definiera landet som en ekonomisk supermakt på uppgång. Ännu fler hävdar att vi står inför ett maktskifte från väst till fjärran öst. I spekulerande krönikor har begreppet ”imperium” börjat användas. Men medan Kina satsar allt på positiva siffror, hamnar viktiga frågor i skuggan, och om inte Kina bromsar tillväxtkurvan till förmån för miljön, invånarna och friheten, riskerar det kinesiska maskineriet att överbelastas.
Av: Blanche Jarn
När USA framträdde som världens nya supermakt var det med den amerikanska drömmen, den osvikliga tron på möjligheten att lyckas, som bränsle. Den var utan tvekan en av de starkaste inspirationskällorna någonsin, vars genomslag inte begränsades till USA utan spreds världen över. Alltså är det inte att undra på att Xi Jinping, Kinas nye president, har gjort ”den kinesiska drömmen” till sin slogan nu i en tid där den internationella balansen för somliga tycks vara på väg att tippa över. Begreppet skapar en bild av att Kina är överfullt av möjligheter och ett bra land att leva i – men kanske också att den amerikanska drömmen har stagnerat, och det är Kinas tur nu.
Och bilden understöds av faktum att Kina är en ekonomisk supermaskin, som högeffektivt pumpar ut positiva siffror och kurvor medan omvärlden storögt ser på. Sedan marknadsreformen fick sitt genomslag i början av 80-talet har per capita-inkomsten ökat med flera hundratals procent, den förväntade livslängden skjuter i höjden, och den kinesiska valutareserven är med sina 3,2 biljoner dollar störst i världen. Samtidigt ökar militärbudgeten med tio procent per år, och Kina tänjer på det acceptablas gränser i fråga om territoriella intrång och anspråk.
Exempelvis publicerade Japans försvarsministerium tidigare i månaden sin årliga rapport, där det konstaterades att Kinas aggressiva och påstridiga beteende, i kombination med den explosiva militärbudgeten och bristen på transparens i militära affärer, är ett potentiellt hot för säkerheten i regionen. Och detta är bara den senaste, om än magnitudstarkaste, i en rad varningar om att Kina utgör ett hot. Landets medialt omdebatterade anspråk på Okinawa- och Senkaku-öarna är bara toppen av isberget: över tusen missiler står riktade mot ”förrädarprovinsen” Taiwan, som Kina tydligt har deklarerat sin rätt att med våld återta, och de territoriella anspråken omfattar praktiskt taget hela Sydkinesiska havet. Med andra ord: giganten i öst håller på att få stormaktshybris.
Dock är det helt normalt för ett land på uppgång att bli lite bländat av egna framgångar (se USA, Storbritannien, Spanien och vilka andra imperiebyggare som helst). Det intressanta är att inte bara Kina självt, utan hela omvärlden, verkar låta sig bländas. På klassiskt kommunistiskt vis har Kina skapat en gigantisk propagandamaskin, bara lite mer förfinad än föregångarnas: istället för att nöja sig med eufemismer och slogans, skapar folkrepubliken de siffror och kurvor som imponerar på resten av världen – på bekostnad av det som är svårare att mäta, som miljön, styrelseskicket och de faktiska livsvillkor som 1,3 miljarder kineser lever under.
Om man däremot blickar förbi siffrorna, döljer sig en helt annan verklighet bakom dem. Exempelvis fascinerar Kinas aggressiva investeringar i naturresursrika länder. Gigantiska arealer köps upp, och den kinesiska staten lånar ut mer pengar till utvecklingsländer än själva Världsbanken. Kina överträffade nyligen USA som Afrikas största affärspartner med en handel vars värde överstiger 166 miljarder dollar, och The Economist rapporterade nyligen att Kina även importerar mer olja än USA, en naturresurs som Afrika är ytterst rikt på. Vad man dock tenderar att missa är att Kina, till skillnad från både USA och Europa, inte kan försörja sig självt vare sig vad gäller mat åt befolkningen eller råvaror åt industrin.
Faktum är att obalansen mellan resurser och befolkningsstorlek är en av de största utmaningarna Kina står inför idag: 1,3 miljarder kineser måste förses med mat och vatten för att partiet ska kunna sitta tryggt vid makten. Samtidigt måste ekonomin fortsätta att gå på högvarv och producera de siffror som gör omvärlden vänligt och respektfullt inställd. Med andra ord har Kina inget annat val än att leta utanför de egna gränserna efter jordbruksmark, mineraler, olja och kol. Följden är en pragmatisk utrikespolitik där kommunistpartiet ser mellan fingrarna på diverse diktaturers övergrepp på sina befolkningar i utbyte mot fördelaktiga handelsavtal. Och plötsligt framträder den andra sidan av myntet: Det är inte bara fattiga afrikanska länder som är beroende av kinesiska investeringar, utan i lika hög grad Kina som är beroende av deras naturresurser.
Visserligen har Kina ett alternativ. Istället för att ständigt öka konsumtionen av naturresurser, skulle man kunna se över deras användningsområden. Kol står för över två tredjedelar av Kinas energiproduktion, och ökar ständigt i förhållande till andra energikällor. Samtidigt blev Kina år 2010 världens näst största oljekonsument. I och för sig befinner sig Kinas ekonomi i en energikrävande utvecklingsfas, och Kina är noga med att marknadsföra påkostade satsningar på miljövänlig energi, men faktum kvarstår att kolenergikonsumtionen ökar nästan 100 gånger så mycket som användningen av förnybar energi. Dessutom subventionar staten energi och vatten så att de statliga företagen ska kunna göra maximala vinster, vilket leder till ett farligt slöseri med två ytterst dyrbara resurser. Ändå är vattenbrist och ökenspridning bara ett par av alla de miljöproblem Kina brottas med: i industristäder som Lanzhou och Urumqi bär invånarna munskydd mot luftföroreningarna, och enligt den amerikanska tankesmedjan Blacksmith Institute är staden Linfen lika förgiftad som Tjernobyl. Men som sagt är miljön alldeles för långt ner på agendan: den ekonomiska propagandamaskinen behöver sitt bränsle.
Och miljön är långt ifrån det enda den kinesiska staten borde oroa sig för. Det enda tillåtna partiets järngrepp om ekonomin har lett till framväxten av en helt ny ekonomisk klass: de röda kapitalisterna, d.v.s. kommunistpartiets grädda, som genom maktpositioner eller användbara släktband har tagit hisnande genvägar till gigantiska rikedomar. Exempelvis avslöjade New York Times nyligen att den förre premiärministern, Wen Jiabaos, familj byggt upp tillgångar värda 2,7 miljarder dollar – från och med Wens tillträde på posten. Wen och hans släktingars namn var förstås omsorgsfullt dolda bakom samarbetspartners och investeringsinstrument. Det ständigt lika diplomatiska utrikesministeriet anklagade NYT för att avsiktligt svärta ner Kinas rykte.
Dock kan Kina inte argumentera emot faktum att partiets guldgossar och resten av Kinas rikaste procent sammanlagt äger 40% av alla privatägda rikedomar (vilket för övrigt är högre än USA:s motsvarande siffra). Samtidigt lever närmare 170 miljoner kineser enligt Världsbanken under fattigdomsgränsen på 1,25 dollar per dag, och genomsnittsinkomsten är tre gånger så hög i städerna som på landsbygden.
Kina håller helt enkelt på att grundlura sig självt, medryckt i den egna ekonomiska expansionen. Partiet satsar allt på det välsminkade ansiktet utåt och blundar envist inför verkligheten: att maskineriet håller på att överhetta sig självt. En stark ekonomi är visserligen framtidens kärna, men utan en stabil grund är den inte värd mycket. Och ett land vars befolkning håller på att slitas itu av klyftorna mellan de röda kapitalisterna och den fattiga, ofria massan, är den minst stabila grund man kan tänka sig. Att öknen blir allt större, luften allt giftigare, vatten alltmer svårtillgängligt, och att korruptionen sprids som ett termitangrepp, är bara ytterligare tecken på att den kinesiska supermaskinen håller på att implodera.
Det är möjligt att Kina, rent teoretiskt sett, skulle kunna koppla på kylarna och rädda situationen. Men alla nödvändiga reformer bromsas av de röda kapitalisterna, som till varje pris vill skydda det system som garanterar dem enorma tillgångar och oinskränkt makt. Om inget oförutsätt inträffar kommer Kina att fortsätta att skjuta upp viktiga förändringar, av den enkla anledningen att landet styrs av en kommunistisk regim vars högsta prioritet inte är Kinas medborgares frihet, välmående eller framtidsutsikter, utan kortsiktig, envis självbevarelse. Och till slut kommer verkligheten att hinna ikapp.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.