”Försvinn, olyckliga… hindra oss inte från att leva. Vi, vi kommer aldrig att dö. Detta är höjdpunkten av 1900-talets filosofi!” skriver Solzjenitsyn.
Döden finns närvarande överallt som ett mörkt inslag i den mänskliga tillvaron. Vi kan aldrig komma undan döden och därför gör vi allt för att inte tänka på den. Ändå har döden i massmedia blivit en slags underhållning, en krydda som behövs för att göra nyheterna spännande. Denna banalisering, och den generella förträngningen av döden som ett naturligt inslag i våra liv, har fjärmat oss från förmågan att se, handla och engagera oss i det som egentligen är det mest fundamentala, nämligen allmängiltig medmänsklighet och delaktighet i livets olika skeden.
Av: Maja Straht
Enligt statistik från Svenska palliativregistret dör en av fem ensamma på Sveriges sjukhus. I New York, 1964, blev Kitty Genovese mördad där 38 personer blev vittnen till mordet som pågick i en timme utan att någon gjorde något. Allt fler människor i psykisk nöd dör på grund av psykiatrins okunskap, slarv och ibland brist på empati. Det här är exempel på hur människor blir lämnade ensamma i situationer där medmänsklighet skulle kunna ha gjort stor skillnad. Detta kan jämföras med situationen för människor som befinner sig i kris, trauma, sorg och andra destruktiva känslor, där människors handfallenhet och oförmåga att bemöta och bekräfta ”det svåra” ofta resulterar i att man undviker eller tar avstånd.
Varför är det så? Har det alltid varit så, och vad beror det på?
För några månader sen gick min tvillingbror bort. I en sådan situation förväntas samhället agera enligt en utformad och beprövad beredskapsmall, och jag skickades runt till olika instanser för att få så kallad professionell hjälp för att bearbeta mitt trauma. Vad jag i själva verket hade behövt som bäst var betydligt mer elementärt, nämligen att av mina medmänniskor få en bekräftelse på att mitt sätt att hantera situationen var okej. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Vad jag dock har märkt är att det känns som att det finns mindre utrymme i vårt samhälle att acceptera känslor av frustration, ilska och sorg då fokus istället ligger på att visa framgång, lycka och glädje. Människan döljer sina känslor eftersom det kan uppfattas vara ett misslyckande att behöva be om hjälp. Det blir ett samhälle där det är emot strömmen att visa att man mår dåligt, vilket i sin tur resulterar i en slags utstötthet för de människor som i högsta grad behöver omvärldens stöd. Istället för att bearbeta sina problem lägger de då mer energi på att försöka leva som alla andra, just av den anledningen att kunna passa in och ta del av det sociala stöd som erbjuds i en gemenskap. Till följd av dessa samhällskrav kan man som efterlevande känna en press att bearbetningen av förlusten ska gå fort, och sorgen får inte läka i sin egen takt.
Jag har gång på gång ifrågasatt om jag tänker rätt och har i många fall känt att det har varit mitt sätt att agera som har gjort att människor har tagit avstånd. Dock fick jag vid ett tillfälle kommentaren att ”det är inte min uppgift att bearbeta en annan människas sorg, då ska du istället gå till en psykolog som kan hantera det bättre.” Det fick mig att fundera. Tanken är god; man vill att personen i fråga ska få professionell hjälp och må bra. Men är det verkligen så att människor idag anser att det endast är samhället som bär det största ansvaret för vårt välbefinnande? I så fall lägger man ju över ansvaret på samhällets institutioner för att slippa bemöta det där mörka inslaget i tillvaron man helst av allt vill undvika. Det blir en social norm att hålla sig borta från känsliga ämnen och rollen som medmänniska tynar bort. Avsaknaden av kollektiva engagemang och traditioner kan få till följd att den efterlevande lämnas ensam i sin förlust och får arbeta i motvind för sin egen överlevnad, något som hade förenklats med delaktighet eller någon form av enkel bekräftelse från människor runt omkring.
Under medeltiden var dödligheten bland medborgarna högre än vad den är idag och därför fanns döden alltid mitt i samhället. Människor talade öppet kring döden då den var en naturlig del av livet. Denna inställning förändrades dock under 1500-talet då upptäcktsresor till nya länder och utveckling av teknik och ekonomi ledde till nya perspektiv och värderingar, vilket osökt för oss tillbaka till Solzjenitsyns tankegång i inledningen. Osynliggörandet av döden är ett resultat av samhällsutvecklingen; samhället förändrades successivt när normer och traditioner löstes upp och i takt med industrialiseringens framväxt blev det moderna samhället mer opersonligt och anonymt.
I juli skrev tidningen Metro om Daniel som låg död i två år i sin lägenhet utan att någon märkte det. Hans granne Ahmed Jabbar säger ”Jag kommer från Irak. Där skulle det här aldrig ha hänt. Där har alla koll på varandra. Det är på gott och ont, men ingen skulle ligga död i sin lägenhet i två år utan att någon märkte det.” Frågan är då om det är lättare för människor som befinner sig i sorg att hantera sin situation i en kultur där det finns ett naturligt socialt nätverk i form av storfamiljer och släktband. Där deltagande är så mycket starkare. Där död, trauma och sorg är en lika naturlig del av vardagen som glädje, tillfredsställelse och fest. Där det inte går emot strömmen att visa sig sårbar och ledsen. Där man får tillåtas att vara den man är och få ge uttryck för olika känslomässiga aspekter i varje livsfas. Vad är det då som krävs för att åstadkomma en förändring, om man nu vill ha en förändring över huvud taget?
Personer i sorg borde enligt min mening få möjlighet att uttrycka sin sorg i ett öppet och tillåtande klimat, där andra människor kan erbjuda stöd genom att lyssna och bekräfta sorgens reaktioner. Ett sorgearbete är en individuell process, men socialt stöd är för de flesta en betydande faktor i bearbetningsprocessen. Istället för att enbart skicka vidare personer till olika institutioner måste vi även våga acceptera vårt ansvar som medmänniskor och låta döden och sorgen ta det utrymme som behövs. Det är dags att låta samhällsmaskineriet ta ett steg tillbaka, samtidigt som människan tar ett steg fram.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.