USA. När Occupy Wall Street-rörelsen fick internationell uppmärksamhet 2011 gjorde den det genom att lyfta frågor om ekonomisk och social ojämlikhet. En av demonstranternas måltavlor var koncentrationen av resurser hos en mycket begränsad elit, en annan finansvärldens långvariga järngrepp om den amerikanska politiken.
Idag, fyra år senare, tyder ingenting på att det politiska skifte man ville uppbåda är på väg. De 14 rikaste individernas förmögenheter har växt med totalt 157 miljarder dollar under de senaste två åren. Det är lika mycket som de fattigaste fyrtio procenten i USA äger tillsammans. Ena halvan av tvåpartisystemet, Republikanerna, insisterar fortfarande på skattesänkningar för de allra rikaste. De största Demokratiska profilerna upprätthåller en tradition där de talar sig varma om orättvis beskattning, för att sedan stryka den från agendan när de väl kommit till makten. Många frågar sig huruvida förändring över huvud taget är möjlig inom det rådande systemet.
Med det i åtanke tycks den självutnämnda socialdemokraten Bernie Sanders kandidatur till den demokratiska nomineringen 2016 vara dömd att misslyckas. 73 år gammal är han äldre än någon amerikansk president någonsin varit vid sin installation. Han har inte tillgång till stora sponsorpengar. Han uppfattas inte som särskilt karismatisk. Och framför allt betraktas Sanders, även i förhållande till sina partikollegor, som en ideologisk extrem. Ändå diskuteras senatorn från Vermont nu som en potentiell utmanare till favoriten Hillary Clinton.
Likt andra uppstickare före honom ger han en röst åt befolkningens kontemporära problem. Den intima relationen mellan pengar och politisk makt och dess oerhörda koncentration hos en begränsad elit har på allvar fått ta plats inom debatten under de senaste åren. Gång på gång har det visats hur dessa västvärldens oligarker och deras ambitioner föranledde finanskrisen 2008. Att deras alltjämt pågående försök att skydda och utöka sina förmögenheter slår hårt mot resten av befolkningen är inte längre en kontroversiell åsikt.
Denna retorik, samma som drev Occupy-rörelsens framväxt, har nu i och med Sanders även fått viss representation i den amerikanska valrörelsen. För de aktivister som inte redan gett upp tron på den parlamentariska politiken har han blivit något de försiktigt kan hoppas på. Sanders lyfter i sin valkampanj frågor som de flesta av hans motståndare valt att undvika: Varför jobbar många amerikaner, trots välutvecklade produktionsmedel, varje år fler timmar för mindre lön? Varför har medianinkomsten hos amerikanska familjer minskat markant de senaste tjugo åren? Varför är inkomsttagare över en viss gräns undantagna från att bidra till det sociala skyddsnätet?
Trots Sanders jämförelsevis skrala kampanjkassa och trots det motstånd arbetsrättsliga tendenser oftast möter inom amerikansk politik finns det en del saker som talar för hans chanser. Kontrasten mellan honom och segertippade Hillary Clinton är nämligen tydlig, även om de tillhör samma parti.
Clinton har visserligen skiftat lite åt vänster i och med sin kandidatur, men hennes slagkraftiga uttalanden om de oerhörda summor pengar som cirkulerar i det dysfunktionella politiska systemet klingar falskt. Hon har en uttalad ambition om att samla ihop 2,5 miljarder dollar till sin kampanj, och bland hennes största sponsorer trängs giganter inom bankväsendet och massmedia. Mer trovärdig framstår Sanders önskan om att förbjuda privata pengar i kampanjrörelser. Finansierar hans kampanj gör framförallt olika typer av arbetarorganisationer.
Även andra delar av Clintons kampanj upprör progressiva väljare. Hennes ovilja att diskutera kampen för höjd minimilön som engagerar många utsatta är en. Hennes länga mycket varierande inställning till HBTQ-rättigheter (under hennes kandidatur i primärvalet 2008 var hon öppet emot könsneutral äktenskapslagstiftning) är en annan.
Trots allt detta, och trots en dedikerad skara supportrar, är de flesta överens om att Bernie Sanders chanser att ta hem den demokratiska nomineringen är små. Men kanske är hans kandidatur ändå ett tecken på att folkrörelsen mot den ekonomiska hierarkin har fått ett visst fäste även i det politiska toppskiktet.
Andreas Thiberg
1 kommentar
Kommentarer är stängda.