Har du någon gång reflekterat över hur märkligt det är att två personer som levt sida vid sida hela sina liv, plötsligt kan resa sig upp och börja skjuta på varandra? Det kan handla om grannar, barndomsvänner, ja rent av släktingar. Två personer som gått i skola tillsammans, umgåtts och gratulerat varandra på livets olika högtider inser plötsligt att de identifierar sig olika och måste därför döda varandra. Föreställ dig att det är dig jag beskriver, att det är din granne och dina barndomsvänner. Det går inte, eller hur? Det är inte ens en engångsföreteelse eller ett historiskt fenomen. Det är ingenting som händer på andra sidan jordklotet. Det händer här, det händer idag och vi tycks inte heller lära oss av historien utan det händer om och om och om igen.
Våren 2014 eskalerade den ukrainska krisen och protesterna mot den ryskstödde presidenten Viktor Janukovytj blir så omfattande att över hundra personer skjuts och Janukovytj flyr till Ryssland. Revolutionen i Ukraina som bär nationalistiska drag, tar fart och de rysktalande minoriteterna i de östra delarna av Ukraina känner sig inte inkluderade i revolutionens nationalistiska anda. De tar illa upp och känner sig mobbade. Den 21 mars annekterar Ryssland Krim efter en ryskt understödd kupp. Krimhalvön blir rysk och folket i Krim jublar medan hela världen tappar hakan och förstår inte alls hur detta har kunnat ske.
Den konstruktivistiska tanken om verkligheten ger sig på att förklara detta genom sin identitetsteori. Konstruktivismen menar att verkligheten består av samspelet mellan materiella och sociala verkligheter – identitet är en social verklighet, det vill säga något som vi har konstruerat själva och är situationsbetingande. Konstruktioner som identitet eller kultur kan inte tas för givet utan det beror på hur man pratar om det som avgör hur vi ser på det. Det blir inte verkligt förrän vi pratar om det som verkligt. Språket och retoriken är här en otroligt viktig maktfaktor. Det är språket som delar upp oss i vänner och fiender och mobiliserar oss till krig. En duktig talare kan få med sig ett helt folk och legitimera något som inte alls är förenligt med våra principer eller normer. Detta har vi i Europa tyvärr många hemska exempel på.
Vi människor är så väldigt beroende av att tillhöra ett sammanhang. Vi vill passa in och känna en sammanhållning, och vad skapar inte en sammanhållning bättre än ett gemensamt hot utifrån? Ett hot skapas genom att prata om ett hot, genom att prata om ”vi” och ”de andra”, de andra som inte är som oss och som vill oss ont. Denna känsla är tydligen tillräckligt stark för att separera familjer och vänner.
Detta går att applicera direkt på situationen i Krim. Den rysktalande folkgruppen kände ingen sammanhållning med det ukrainska folket. Detta i samband med att Vladimir Putin pratar om betydelsen av att ”skydda” samma folkgrupp och hur dessa människor återigen måste tillhöra sitt ”moderland”. Genom att använda ordet ”skydda” betonar han att dessa människor är i fara och skapar känslan av ”vi” och ”de andra” som jag nämnde ovan. Putin matade på så vis känslan om samhörighet till Ryssland istället för till Ukraina och la grunden för hans eget välkomnande i Krim. Uppenbarligen fungerade det, och retoriken legitimerade annekterandet av Krim, åtminstone i Krim.
Putin var inte den ende som uttalade sig i krisen, utan från alla håll var språket fördömande och ett försök till att legitimera ett agerande. Sanktioner från USA och EU inleddes redan i mars/april och de gick hand i hand med en hård retorik. Den brittiske premiärministern David Cameron menade att en illegal folkomröstning hade ägt rum vid spetsen av en Kalashnikov. EU pratade precis som Putin om att ”skydda”, man sa att man måste skydda territoriell integritet och säkerställa en demokratisk framtid för Ukrainas medborgare. Att de som är bosatta i Krim också tillhörde gruppen ”Ukrainas medborgare” specificerade man inte i något uttalande.
Too little too late, kanske man tänkte i Krim. Pappa Putin hade redan kommit för att skydda sina etniska ryssar ifrån Ukraina. Ett starkare engagemang och tydlig retorik ifrån Ukrainas sida för att vinna tillbaka ett förtroende ifrån Krims invånare hade möjligtvis kunnat rädda situationen för Ukraina. Eftersom identitet är föränderligt och skapas genom hur vi pratar om det, kan man peka på de likheter Krims invånare har med Ryssland på samma sätt som man kan peka på deras likheter med Ukraina.
Det är så märkligt att vi kan vara så lättlurade och att vi lägger så stor vikt vid vår identitet. Jag menar att man skulle kunna påstå att Putin använde identiteter och olikheter som ammunition för en annektering av ett territorium. Den kosmopolitiska iden om att olikheter bara är bra och att vi bör lära oss av varandras kulturer istället för att se dem som ett hot, kanske bör spridas på ställen där det riskerar att uppstå krig på grund av just olikheter. Vilket språk vi talar eller vilken etikett man sätter på sig själv bör inte kunna legitimera ett krig där man kan riskera att döda en annan medmänniska.
Sofia Tyrberg
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.