Den här sommaren delade jag och en kompis på en övervåning i kvarteret Nöden i Lund. Från att ha varit ett fattigt, trångbott och skadedjursplågat arbetarkvarter vid förra sekelskiftet utgör det genom en gentrifieringsprocess numera ett attraktivt och pittoreskt inslag i Lunds stadsbild, med svindyra bostadsrätter till följd. Vårt boende var närmast luxuöst utrustat och till den följde en nästan arrogant stor trädgård, bara sådär mitt i staden. Det gick ingen nöd på oss, om ni ursäktar. Bara en sådan grej som egen tvättmaskin: att slippa boka tvättid!
Det är ju som bekant när man har de mest basala behoven tillgodosedda som man kan börja bry sig om annat än världsliga ting, till exempel den faktiska världen. Det vill säga klimatet, den globala uppvärmningen, att allt går åt ett bokstavligt helvete och så vidare. Ni vet det där ständiga hotet man egentligen borde bry sig om mycket mer än vad man gör, men som alltid tycks prioriteras bort när andra, till synes mer akuta, problem dyker upp. Precis som med tvättider är det faktiskt ett rätt osexigt ämne, och det är så lätt att gäspa när någon börjar föreläsa om att vi måste si och vi måste så. Hade vi förstått, på riktigt förstått, innebörden av vad vi gör mot planeten hade nog gäspen fastnat i halsen.
Jag är av den övertygelsen att vi radikalt måste ändra sättet vi lever på, men också att det endast kan ske genom stora strukturella förändringar på samhällsnivå. Så länge de tunga industrierna forsätter att spy ur sig giftigt avfall spelar det helt enkelt ingen roll hur mycket man låter bilen stå till förmån för kollektivtrafiken, hur noga vi än källsorterar eller hur många ekologiskt frigående tomater vi väljer framför de där steroidpumpade burtomaterna. Med det sagt tycker jag fortfarande att det är viktigt att på individnivå se till att leva på ett klimatsmart sätt. Kanske är det möjligt att tillräckligt många individer kan skapa en attitydförändring, kanske är det bara så att vi vill lindra vårt dåliga samvete men det bör ju göras.
Just därför blev jag nästan lite chockad över att den enda soptunnan som tillhörde huset var avsedd för ”restavfall”. När vi pratade med de vi hyrde av fick vi till svar att slänga allt i den, förutom glas. Glaset kunde slängas längre ner på gatan, det fanns en avfallsstation tillhörande bostadsområdet där. När vi så stod där och sorterade våra sopor svängde det in en bil, modell dyrare, och en äldre dam klev ut. Hon var verkligen stereotypen av en sådan människa som har det så där gott ställt utan några ekonomiska bekymmer. Det symboliserades rätt bra av den enorma brosch, som jag antar var, av silver som satt på kavajslaget. Nämnda brosch hävde sig indignerat upp och ner när hon förklarade att detta var privat område, här kunde vi inte vara, absolut inte slänga sopor och hon lyckades samtidigt förklara att vi var cirka lika välkomna på gatan som ovan nämnda skadedjursplåga. Vi försökte förklara för henne hur det låg till, att vi bodde längre upp på gatan över sommaren, att vi gärna ville göra rätt för oss och sortera våra sopor, att vi bara har en soptunna för restavfall och att två personers skräp egentligen inte var så mycket. Men inget bet, och vi fick lomma iväg. När vi vände oss om stod hon fortfarande och tittade långt efter oss.
Har det verkligen gått så långt att man hävdar sin privata egendom även när det gäller ett par ynka soptunnor? Jag kan förstå att det kostar en del att frakta bort lite extra sopor, men ärligt talat, det är väl inte hela världen jämfört med just precis hela världen. Så den kvällen gjorde jag något olagligt. I skydd av mörkret smög jag mig fram längs den tysta gatan och tjuvsorterade.
Henrik Smångs
1 kommentar
Kommentarer är stängda.